tisdag 31 oktober 2017

Pälle Näver - den omtyckte småländske diktaren och naturfilosofen

I söndags framförde jag och två spelmän ett program om smålänningen Pälle Näver för Smålands Gille i Nyköping.  Pälle Näver var ett alias för Josef Högstedt som levde under 1897 - 1986. 
Jag berättade om den finurlige poeten och naturfilosofen samt läste ett urval av hans dikter som var skrivna på såväl småländska som vanlig svenska. Som omväxling sjöng vi några av hans tonsätta dikter. 
Pälle medverkade själv med en inledande sång samt avslutade med sin fina Aftonpsalm, vilka jag digitaliserat från en gammal LP-skiva.

Pälle utanför sin diktarlya Vättehult i Stenberga utanför Vetlanda
Tillsammans med far och mor besökte jag Pälle 1965. Då satt han i sin gungstol och berättade om sig själv och sina dikter. Jag köpte hans diktbok Nävergiga, som jag haft mycket glädje av genom åren.


Jag läste "Markernas vår", som är en hyllning till den oansenliga örten Vårfryle
Han konstruerar nya ord, som skapar stämning och förstärker diktens budskap: soltändningsskyar, plöjareduglig, majdagsvind, lövfällningshöst, rönnbärsfilosofiskt snack, murkitteknöttler, monkaslonga, sillatjatten, savsjudningsnätter, pollenvindsrök, panflöjtsextasen, kryddbitterljuva, ugglevedseld etc.

En av de många humoristiska dikterna vi sjöng var denna:


Varje vecka i 44 år publicerades hans ”Veckans visa” i 33 svenska dagstidningar och 4 amerikanska.
Med åren blev det hela 21 diktsamlingar. Den första ”Solfjät” gavs ut 1923.


I denna bok berättas ingående om Pälle.

Pälle förmanar oss att vara tysta om vi vill uppleva hans "vänner" i Vättehagen.


Vätten rider på haren

torsdag 19 oktober 2017

Frostig morgon

Idag skjutsade jag tidigt på morgonen Marita och Eva till trakterna nordost om Gnesta för att de skulle vandra etapp 13 på Sörmlandsleden.
Det var första morgonen i höst med hårdfrusen is på vindrutan. 

Solen smälter fort bort frosten från växtligheten. 


Från den relativt varma vattenytan avdunstar vattenångan som direkt kondenseras till små vattendroppar som driver iväg. Enligt folktron så är det älvorna som dansar.

Jockes Pub är tydligt på glid.
Här fäller björken sin gula löv.
Morgonstund har guld i mund!




måndag 16 oktober 2017

Svampsafari med lite mykologi

Så här års och just i år är det ovanligt mycket svamp i skogarna. När man går ut för att plocka svamp får man förutom svampen även frisk luft och fina naturupplevelser. Efter några gånger, när det börjar bli trångt i frysen, roar jag mig med att fotografera svamparna istället, då blir det inte heller lika mycket efterarbete.

Linné kallade alger, ormbunkar, mossor, lavar och svampar för kryptogamer (= sporväxter), för han visste inte hur fortplantningen fungerade, medan övriga växter var fanerogamer (= fröväxter) som hade "synlig" fortplantning - blommor och bin. Svamparna räknas numera till en speciell grupp, som varken är växt eller djur. Jag återkommer senare med ett inlägg, som ska handla om lavar.

Svampvävnaden byggs upp av så kallade glukaner och kitin, som också bygger upp insekternas hudskelett.
Svampen - precis som människan - byggs upp av celler, där cellkärnan har dubbla kromosomuppsättningar. De sägs vara diploida. (Bilden nedan från Internet någonstans.)

En kvinnas 23 kromosom-par. En man har en X- och en Y-kromosom.

Inför fortplantningen bildas hos människan könsceller: spermier och ägg, vilka har enkel kromosomuppsättning, kallas haploida. Vid befruktningen sammansmälter sedan spermie (med en X eller en Y kromosom) och ägg (med en X-kromosom) så att en diploid kroppscell bildas.

Mellan svampens skivor i hatten delas en diploid cell, varvid sporer med enkel kromosomuppsättning bildas - haploida. I figuren har de ritats blå respektive röda för att markera att de innehåller var sin kromosom. När en haploid blå hyf träffar en haploid röd hyf förenas de (befruktning!) till ett mycel med diploida celler. När de delar sig och tillväxer bildas tunna trådar som bildar ett mycel, som växer upp till fruktkroppen - svampen. (Bilden nedan från Internet någonstans.)
I gula ringen sammansmälter en röd hyf och en blå hyf till ett sekundärmycel.


Trattkantarell även kallad höstkantarell är lätt att plocka och dessutom sällan maskäten.
Till kantarellerna hör också den gulröda trumpetsvampen. Den svarta trumpeten har vi inte hittat (än).
Lättplockad, maskfri och god matsvamp.
De flesta svamparna har så kallad mykorrhiza (svamp-rot) och lever i symbios med växter t ex träd. Oftast lever en specifik svamp ihop med ett visst träd till ömsesidig nytta för båda. Utan svamparna skulle träden växa mycket sämre, vilket har stor nationalekonomisk betydelse.
Bilden har jag hittat på Internet.

Till årets svamp utser jag Stensoppen eller Karljohansvampen. (Se bloggen den 7 september).
En annan god svamp är den tegelröda björksoppen. När man skurit av skräpet på foten blir köttet blåsvart, men det gör inget.
Honungsskivlingen ta sin näring från trädens rötter. Den är ingen bra matsvamp eftersom det finns giftiga arter i gruppen.
Den här blåmusseronen är inte speciellt blå, men den är en god matsvamp.
Trädtickor växer direkt på träd. Svampens mycel växer in i träet där hyferna släpper ut enzymer, som  löser upp substratet så att näring och energi frigörs till svampen. På så vis bidrar svampen till nedbrytningen av dött växtmaterial i naturen - annars skulle man inte kunna komma fram i skogen för alla gamla döda träd.
Man brukar inte äta trädtickor. Tickorna känner av jordens gravitation (tyngdkraft) och 
Den vita tickan nedan har växt ut sedan trädet fallit!


Svaveltickan växer på t ex ek. Den kallas på engelska "skogens kyckling" – Chicken of the forest – eftersom den smakar och har konsistens som kycklingfilé.
Svaveltickan är stor och växer högt upp.
Utöver vanliga soppar, skivlingar och "åslingar" (typ kantarell) finns det så kallade sporsäcksvampar, där sporerna (förökningskropparna) finns inuti svampen. Exempel är murklor, röksvampar och skålsvampar.
Mönjeskål eller brandgul skålsvamp/skålmurkla.
Stenmurklan anses som en delikatess, men den måste förvällas två gånger för att giftet Gyromitrin ska försvinna. Gyromitrin finns i alla murklor.

Biskopsmössa

Svart hattmurkla

Det finns många olika fingersvampar.  För säkerhets skull äter man dem inte numera.
Troligen gul fingersvamp.

Den här fingersvampen brukar kallas hjorthornssvamp eller gullhorn.
Den här röksvampen har släppt ut sina sporer ("röken") genom hålet.

Luddet på denna skäggriska (troligen) är mögel - också en svamp - som håller på och "äter" upp svampen.
En underlig organismgrupp är slemsvamparna (Myxomyceter). Mer än 700 arter är kända! De flesta har inga svenska namn med undantag av Trollsmör och Vargblod.
En slemsvamp är trots sin storlek inte uppbyggd av många olika celler utan består av en enda stor, ofta nätaktigt förgrenad cell (ett plasmodium). En stor mängd cellkärnor och annat cellmaterial strömmar fram och tillbaka till plasmodiets olika delar. Vissa plasmodier är färggranna och synliga för ögat men många är så små att de är svåra att se. När miljön förändras, om det till exempel blir torrare eller om maten tar slut, avstannar plasmodiet i sin vandring och bygger i stället upp fruktkroppar som bildar sporer. Ur sporen kryper sedan en myxamöba eller en myxoflagellat, beroende på hur fuktig miljön är. Denna måste hitta en annan amöba eller flagellat att para sig med för att kunna bilda ett nytt plasmodium. (Text från Naturhistoriska Riksmuseet)

Här har slemsvampen satt sig på ett grässtrå.

En slemsvamp håller här på och bryter ned en vanlig svamp.
Om många svampar (av samma slag) växer cirkel- eller bågformat kallas det för "häxríng" eller "älvring". Ringformen beror på att svampen, efter att ha börjat växa på en ny plats, sprider sitt mycel (rötterna) radiellt utåt.
Ungefär där Marita står har mycelet börjat växa och efter drygt 2 m växer fruktkropparna upp.
Mycelet hos ett exemplar av Mörkfjällig honungsskivling Malheur National Forest (USA) är med en utsträckning på över 8.9 km² och en uppskattad ålder av minst 2 400 år världens största svampkoloni. Om kolonin betraktas som en enda organism så är det storleksmässigt den största organismen på jorden. (Ur Wikipedia)

Detta var lite grand om svamparnas liv, som ur många aspekter är så viktiga.

Jag är ingen mykolog och önskar därför att den som vet mer och bättre än jag hör av sig så jag kan rätta till och lära mig mer om detta intressanta men svåra ämne - mykologin!

onsdag 4 oktober 2017

Rött i naturen

Så här års är det färggrant i naturen. Löven tål inte frost. Speciella hormoner s k fytokromer känner att dagens längd blir kortare, dvs det är dags att fälla löven. Innan dess passar trädet på att bryta ned det gröna klorofyllet och spara dess beståndsdelar, som ju är energi för trädet. När klorofyllet är borta kommer de röda (antocyanin och karotenoid) och gula (xantofyll) färgerna fram. Då fyller lövet ingen funktion längre och kan fällas till marken. Det är ett enzym (abskissionssyra) som gör att nybildade celler vid lövets bas blir kortare, vilket gör att lövet lätt bryts av t ex om det blåser.


Lönnlöven får vackra färger på hösten.

Berberisbusken kommer ursprungligen från Iran. Den kallas också surtorn på grund av de sura bärens innehåll av äppelsyra och askorbinsyra, dvs C-vitamin.
Veden i både rot och stam är gul och har använts för växtfärgning.
Av de mogna bären kan man göra saft, gele och sylt.
De röda rönnbären är "sura" sa räven, när han inte nådde dem. 
Av bären brukade min mor göra gelé,som passade bra till t ex älgsteken.
Räven och druvorna är en av Aisopos fabler. En räv misslyckas att nå druvor som hänger högt upp på en vinranka. Räven förklarar sedan att den inte vill ha druvorna eftersom de nog inte är mogna, men istället är sura.
Sensmoralen i berättelsen är att det är lätt att ringakta något man inte kan få med en nutida betydelse att då man misslyckats med något man föresatt sig, bortförklarar sitt tidigare engagemang för frågan med att man egentligen inte alls var intresserad från början (trots att det är uppenbart för alla inblandade att så inte är fallet).
(Ur Wikipedia)
På temat rött passar denna riddarskinnbagge in:
Den vita pricken är typisk för riddarskinnbaggen.

Eldlusen saknar vit prick. (Bilden har jag stulit från Wikipedia)
Så här på hösten, när det inte finns så många färggranna blommor, är det svårt att hitta den blå färgen - om man inte nöjer sig med det blå vattnet i sjön eller den klarblå himlen.

söndag 1 oktober 2017

Att förena "nytta med nöje"

Tillsammans med Mårten åker vi till trakten av Stavsjö i Kolmården för att gå en del av en sträcka på Sörmlandsleden, där det i ledens närhet finns c:a 10 st geocachar att leta efter.
Den första cachen, som heter Götas grav, har vi letat efter 2 gånger tidigare utan resultat. Idag hittade vi den. Den fanns helt enkelt inte på plats vid våra tidigare besök.
Cachen ligger under en av rotvältorna.
Några meter utmed Sörmlandsleden ligger Götas grav.




Vi fortsätter vandringen och vi hittar kantareller, vilket är "nyttan" med dagen.

De daggblå odonen plockar vi inte. Som barn åt jag dem gärna.

Lingonen är både nyttiga och goda, men mängden är för liten för att plocka med hem.

Isälvsgrytan (jättegrytan) bildades under inlandsisens avsmältningsskede för c:a 11 000 år sedan. 
I cirka 100 år roterade isälvsvattnet runt löpstenen i botten så att grytan idag är 1,3 m djup och 1,4 m i diameter. 

Vad håller Marita på med? Jo - hon ska tömma grytan på vatten för att hitta guldklimpen i botten. 
Citat ur cachebeskrivningen till Guldskatten: "Enligt en gammal skröna skulle en enögd jätte ha stulit löpstenen i denna jättegryta och satt in den som "emalj­öga". Som ersättning lade han ner en guldklimp i grytan."


Mårten mäter djupet.
Nöjet för dagen är att hitta geocachar. Här ligger Guldskatten.

Marita signerar i loggboken.
Vi har hållit på med geocaching sedan sommaren 2008. Idag tar vi vår geocache nr 1500!
Vi firar jubileet med en fika i solen.

Jag fotograferar denna 4 cm stora padda. 
Alla cacherna ligger inte vid Sörmlandsleden. Här letar jag i skvattramkärret efter cachen vid Stuggölen några 100 m från stigen. Utöver nytta och nöje får man också motion samt slipper sjukgymnastiken ett tag.
Det är jobbigt och fötterna fastnar i riset.
Dagens vandring blev drygt 4,5 km.
Under hemresan på gamla riksettan (parallellt med E4) stannar vi till vid länsgränsen Sörmland/Östergötland, där denna gränstavla sattes upp 1958.  Eftersom vi idag har stövlar med kan vi gå ut i kärret bakom och ta cachen Östergötland - Södermanland. Det blir dagens 11 cache,
Mårten i Östergötland.
När vi åkt igenom Jönåker ligger Kilaån bortom de nyslagna fälten. Vi stannar till på en busshållplats då vi får syn på 7 sångsvanar nära vägen. När vi drar ned rutorna hör vi tranor! De finns längre bort. De är många - kanske mer än 1000!
Panoramabild


Videosnutt har filmats av Mårten, varefter jag har redigerat den.
Klicka nere i högra hörnet för helskärmsläge!

Säkert 15 minuter har vi suttit och "fågelskådat". Inte behöver vi åka till Hornborgasjön.
När vi åker genom Sjösa så står "vårt" tranpar där de brukar.

Så har vi upplevt ännu en fin höstdag!