Tjäderspel på skärtorsdagen 2019 + tillägg på påskafton

I Sjösa hade spridits ett rykte att en galen tjädertupp gick lös på folk uppe i skogen nära X-stugan.

I min tidiga ungdom för 70 år sedan var jag med på tjäderspaning en mycket tidig morgon. Vi lyckades bara på avstånd få höra tjäderns läte.
Enligt Wikipedia: Tjädern är vanligtvis tystlåten under året förutom på våren när de spelar inför häckningen. Under spelet urskiljs tre olika läten: Knäppningarna, som liknar det ljud som uppkommer när tunna träpinnar slås mot varandra. Dessa upprepas 8–10 gånger i allt hastigare takt. Därefter följer klunken, som liknar ljudet av en kork som dras ur en flaska. Slutligen kommer sisningarna som liknar det väsande ljudet av en lie som slipas. Av dessa ljud hörs klunken bäst, i lugnt väder upp till 100–150 meter. 
Vem vet idag hur det låter när en lie slipas?

Tillsammans med Björn cyklade vi dit. Jag på min el-cykel var först på plats, men missade tjädern i diket och fick vända tillbaka. Ur mänskligt perspektiv var han heltokig. Vi tog skydd bakom cyklarna när vi fotade och filmade hans uppvisning. Mest gick han fram och tillbaka på vägkanten, men ibland gjorde han riktiga hopp. Han vrider och vänder på sig för att visa hur stilig han är. Några tjäderhönor såg vi inte till.

Björn är beredd att parera ett anfall

Här spelar han inför publik på första parkett!

(Kolla i helskärmsläge!)

Det var en oförglömlig upplevelse denna varma och vackra vårdag. Livet är härligt!

Det dyker upp ett minne av en händelse från mitten av 1980-talet. Jag var ledare på en frisksportkurs i Vålådalen. Efter förmiddagens lektioner gjorde vi en skidtur i den närbelägna björkskogen. Jag åkte först och hade gruppen bakom mig i spåret. Plötsligt brakade det till bland träden vid sidan av mig. Vi hade skrämt en tjädertupp som flög upp men den fick inte tillräcklig höjd utan for in i ett gammalt stängselnät med 20 cm stora öppningar. Han kom igen stängslet men föll död ned i snön på andra sidan. Förmodligen bröt han nacken. Vi tog oss runt stängslet och ur ryggsäcken tog jag fram en plastkasse (varför hade jag den där?). Jag stoppade ned tjädern i kassen och efter skidturen gick jag till Vålådalens kök och undrade om de kunde fixa tjäderstek till lördagens avslutningsmiddag. Javisst - men icke! Personalen kanske festade på den själva. 

Så det kan gå!

25-års jubileum med Eva Tjörnebo

Eva Tjörnebo & Viskompaniet har spelat och sjungit tillsammans sedan 1994!

Gruppen sjunger och spelar folkliga visor ur vår stora visskatt – kärleksvisor, skämtvisor, sjömansvisor, dryckesvisor – allt i en härlig blandning. ”De har sjungit och spelat sig rakt in i många människors hjärtan”.

”Vi vill sjunga och spela de gamla visorna på vårt eget sätt för att sprida dem
– och ha roligt under tiden!”

Instrumenten är mestadels akustiska – nyckelharpor, dragspel, durspel, gitarr, flöjt, mandolin, mungiga mm. 
(Hämtat från deras hemsida)

Vi har lyssnat på  många konserter med Eva & Viskompaniet.

Naturligtvis hade vi i god tid köpt biljetter till jubileumskonserten i Culturum den 14 april.

Under hela konserten var det hög stämning. Publiken sjöng med och klappade taktfast med händerna i välkända låtar. På sitt enkla och medryckande sätt berättade Eva om låtarna och dess huvudpersoner. 

Kjell Landström, Mari-Ann Henriksson, Eva Tjörnbo, Leif Åhlund och Inge Henriksson

Inge spelar här mungiga. Dragspel är dock hans huvudinstrument. Han är riksspeleman på en-radigt dragspel.

För några år sedan var Inge hemma hos oss i Sjösa och provspelade mitt mer än 100 år gamla 2-radiga dragspel. Han blev nöjd och köpte det.  Han insåg att bälgen var sliten och behövde bytas eller repareras. Nu hamnade dragspelet hos en person som verkligen kan spela på det.

Viskompaniet förstärkt med gästartisterna Per och Torbjörn Näsbom (på ytterkanterna)

 Förutom alla finstämda visor framförde de också några älskade skämtsamma visor, som t ex denna Klockarpolketten:

Efter många extranummer och inrop var denna musikaliska upplevelse slut. 

Men de har snart konsert i Nyköping så vi får ge oss till tåls.

Ishotellet Jukkasjärvi

I går var vi och lyssnade på ett föredrag på Nyköpings folkhögskola. Det var iskonstnären Tjåsa Lucia Gusfors från Ålberga som berättade om sina 20 år på Ishotellet i Jukkasjärvi utanför Kiruna.

Jukkasjärvi är samiska och betyder "mötesplats vid vattnet". Det är Torne älv som breder ut sig till sjön Jukkasjärvi. 

Företaget Icehotel AB grundades 1990 av Yngve Bergkvist.

Ishotellet i Jukkasjärvi är känt för att vara världens största hotell av is och snö. Hotellet, som spänner över cirka 5 500 kvadratmeter, är byggt av snö och is från Torne älv. Hotellets arkitektur ändras varje år.

I mars tas is från Torne älv och lagras i en produktionshall (fryshus) med plats för över 10 000 ton is och 30 000 ton snö. Isen används för att bygga en stark byggnad. Snön sprutas med snökanoner över stora metallformar och får sedan frysa. När snön och isen är frusen och hårt packad (kallas snis), dras formarna bort och kvar står en labyrint av fristående korridorer. Isblocken transporteras nu in i hotellet där konstnärer från hela världen börjar skapa former av isen med mycket skarpa verktyg. En första sektion står klar första helgen i december och varje vecka därefter öppnas en ny sektion, fram till dess att hela hotellet är klart i januari. Hotellet har då kyrka, isbar samt rum och sviter för över 100 gäster.

Hotellet har hittills funnits endast mellan december och april. På våren smälter allt ned. Från säsongen 2016/17 prövas att hålla en del av hotellet öppet året runt med hjälp av kylteknik.
Ishotellet har angivits som ett av Sveriges sju underverk.

(Texten ovan från Wikipedia har jag förkortat något.)

                                                                                                                                                                                                                                                         

                                                                                                                                                                                                                                               

Med isblock bygger man valvbågar på klassiskt vis. Bindemedlet är vatten.

                                                                                                                                                                                                                    

Stålformen lyfts bort

Fotona nedan är våra egna från påskveckan 2006 som vi tillbringade i Kirunatrakten.

Huvudentren på kvällen

På tisdagen den 12 april gifte vi oss i sviten ”Things of wings” skapad av konstnären Benny Ekman. Där sov vi också gott under natten i varma sovsäckar.

Bröllopssängen

Utsikt över fotändan

På morgonen väcktes vi med varm lingondricka.

Utöver en bokgåva från Kiruna kommun och vigselbevis fick vi också detta intyg.

Under de kommande dagarna bodde vi på vandrarhem i Kiruna och åkte skidor. Vi avslutade vistelsen i norr med några dagar på en vildmarkscamp ute på fjället dit vi körde hundsläde.

Promenad med geocaching i Buskhyttan söndagen den 7 april

Vi åkte tillsammans med Mårten till Buskhyttan på Tunabergshalvön. 

Det var där de slogs enligt Ulf Peder Olrog i visan Samling vid Pumpen. Det var också där som Marita och jag träffades första gången på dansstället Pumpen i december 2003.  

Pumpen är en övergiven industrilokal där det numera hålls loppis och ibland dragspelstämma.

Områdets alla halvt förfallna industribyggnader var förr ett stort industriområde med sågverk, virkestork och impregneringsanläggning. Från en brygga i Marsviken utskeppades virket på båtar.

 På 1970- och 80-talen byggdes överallt i Sverige el-belysta skid- och motionsspår. Joggingvågen drog fram genom landet. Så också i Buskhyttan. Hur många timmar som idrottsföreningens medlemmar lade ned vid byggandet av motionsslingan vet nog ingen. Inte heller hur mycket lotter som såldes för att finansiera stolpar, elkablar och lampor. 

I dag finns den fina skogsstigen med enstaka halvruttna stolpar med vajrar kvar. Här i Sjösa fanns ett el-ljusspår, men det fanns inte kvar när vi flyttade hit för 25 år sedan.

Kan det vara så att alla gym, som växt upp som svampar i jorden, har ersatt motionsslingorna?

I skogen i spårets närhet har Spårsyskonen (de säger att de bor i Burkhyttan) lagt ut geocachar som lockar till vandring.

En ännu stående stolpe.

På flera ställen har man snickrat och lagt ned trummor av trä för att leda bort vattnet från spåret. 

Mårten plockar fram burken från granens inre.

Burken Slingan #4 var inte vattentät så loggremsan var genomvåt och omöjlig att skriva Sunny Hill på.

Denna härliga söndag plockade vi 11 cachar. Jag gillar när det finns något mål med promenaden. Då använder jag mobilen som anger avstånd och riktning till cachen. Men ibland pekar riktningspilen åt "fel" håll, för när man går i pilens riktning så ökar avståndet. I dag fick vi ge upp letandet av en cache.
Det har blivit populärt att gömma massor burkar på helt ointressanta platser t ex hängande i en gran. Det måste vara minst 161 m emellan dem. Man kan då uppfatta en geocache som en kontroll på en orientering.

Promenad med geocaching lördag 6 april.

Fint vårväder men dock svala vindar lockar till en promenad. Vi går en anslutningsslinga på Sörmlandsleden vid Arnö i Nyköping, där det finns ett antal geocachar som vi ska leta reda på.

Vi passerar denna stora solitära gran. De nedersta grenarna är halvmetertjocka ännu en bit ut från stammen.

Här hittar vi relativt enkelt cachen Utsikten. Burken, som är utlagd av vännen Björn, hänger inne bland barren i en en.

Utsikten över Mellanfjärden mot Tjuvholmen är fin.

Vi fortsätter vandra  utmed Stadsfjärden genom betesmarker och kliver över stängslet på en stätta vid Branthäll.

Björn har i Nyköpingstrakten lagt ut en hel serie med cachar - YEAR 1719  - till minne av ryssarnas härjningar utmed svenska kusten från Söderarm i norr till Norrköping i söder. Det var Tsar Peter den store som hämnades på svenskarna för att Karl XII under många år hade krigat och plundrat i Ryssland. 

Lördagen den 24 juli 1719 försökte ryssarna gå i land på Brandholmen men det misslyckades. I stället landsteg de här vid Branthäll, varifrån  de marscherade västerut och vid Ryssbergen (slalombacken och Friluftsfrämjandet anläggning) gick de över Kilaån utan att Nyköpingsborna anade oråd. De hade avstått från att bränna gårdar  utmed vägen, vilket skulle ha avslöjat deras planer. Sedan anfölls Nyköping och staden brändes. 

Tack Björn för dessa cachar som påminner om stora händelser här i Nyköping för nästan exakt 300 år sedan.

Vattentornet och de två höghusen vid Rosvalla.

Nyköpings sky-line

Här har bävern nyligen varit och fällt en asp, men ej hunnit släpa bort den till sin hydda.

Bävern är ett mycket intressant djur, som påverkar sin omgivning bland annat genom att bygga dammar för att reglera vattennivån i bostadshyddan. En gång på 1980-talet gjorde jag en bussresa upp till sydöstra Värmland med ett antal frisksportungdomar från Trosa. Vi passerade då inlandsbanan. På ett ställe hängde järnvägsrälsen c:a 5 m upp i luften som en hängmatta på en sträcka av c:a 25 m. En bäverdamm hade brustit och vattnet, som forsade ned, spolade bort hela järnvägsbanken!

Bävern har starka tänder. Ny forskning tyder på att järn förstärker emaljen.

Panoramabild 

Vandringen blev nästan 5 km och vi hittade 9 geocachar under denna fina lördag.
Och så fick vi lära oss om rysshärjningarna.

Djur i trädgården

Vårsolen lyser starkt och det är skönt ute. Dock är vindarna fortfarande kalla.

Vi känner dock att våren är på väg!

Riddarskinnbaggen lapar sol på fönsterbrädan.
Den svarta teckningen ser ut som ett riddarkors - därav namnet. Kallas även riddarlus.
Den är lätt att förväxla med eldlusen, som varken har någon vit fläck eller kors på ryggen.

Vi har många fågelholkar i trädgården. I en av holkarna finns en webkamera, som är ansluten till en laptop så vi kan se och hör vad som händer i holken. I den har vi i flera år haft hyresgäster - oftast talgoxe eller blåmes, vilka lyckats med häckningen. Eftersom den holken var dålig så bytte vi ut den mot en ny, dock hittills utan att någon fågel boat in sig. Holken är kanske för ny?

I en tall strax intill sitter också en holk. Förra året såg vi att en ekorre kryp in och ut i den. Det gick bra för han hade gnagt upp ett större hål. Vi vet inte vad den gjorde i holken. Den holken skulle vi nu byta ut mot en nyinköpt.  Mårten klättrar upp på stegen och precis när han börjar lossa upphängningsskruven med skruvmaskinen "flyger" en ekorre ut och landar på backen!

Oj - vad gör den där?

Mårten plockar ned holken och skruvar loss taket. Vad får vi se då?

Jo där ligger 4 stycken små mörkröda hårlösa ekorrungar!

Han sätter snabbt på taket igen och monterar tillbaka holken. Vi hoppas naturligtvis att ekorren kommer tillbaka för att ta hand sina ungar.

Vi har under de senaste veckorna sett ekorren plocka solrosfrön på altangolvet under fröautomaten. Ibland kröp hen in i foderautonaten.

Nu förstår vi varför.

I förrgår kom en stilig fasantupp och åt solrosfrön på altangolvet.

Det härligt att bo så nära inpå naturen!

Underhållsarbete på Sörmlandsleden

Dags för ännu en tur till vår etapp 38 på Sörmlandsleden som går utmed Bråvikens branta stränder.

Etapp 38 går nere i högra hörnet.

Vi utgår från parkeringen och naturreservatet vid Västra Kovik, där det finns informationstavlor om både reservatet och Sörmlandsleden. Vandringen är relativt svår i den bergiga terrängen.

Här kan man bland annat läsa att havsnivån var 20 m högra för 3000 år sedan.

Västra Koviken. Det är inte dags för bad ännu.

Denna stensättning är rektangulär - kanske 5 x 20 m. I hörnen finns höga stenar och låg på en ö när de placerades ut.

Lite längre bort finns detta gravröse.

Mårten förbereder uppsättningen av en ny informationstavla.

Kartan och pilen informerar om denna alternativväg. Går man den slipper man branterna upp och ned på Gullängsberget. Men då missar man den vidunderliga utsikten över Bråviken med Vikbolandet i Östergötland på andra sidan vattnet.

Med yxan slår Mårten ned käppen så att den står stadigt.

Alternativvägen som jag går är lättgången men ännu blöt efter vintern.

Mårten och Marita går upp på berget - där finns också en del ris att röja bort.

Marita torkar bort smuts på info-tavlan vid det stora gravröset på toppen. Här vilar säkert en mäktig bronsåldersfurste.

Nu kan vandrarna gå tryggt på denna sträcka!