Resan till Italien 17 - 24 maj 2022. Del 5 (Vesuvius utbrott år 79)

 Ögonvittnesskildring av Vesuvius utbrott år 79 e.Kr.

Plinius den yngre född 62 e. Kr. var ögonvittne till utbrottet och skriver ett brev till vännen och historiken Tacitus och berättar om de dramatiska dagarna efteråt och morbroderns död.

Plinius första brev till Tacitus

Du ber att jag skall skriva om min morbrors död, för att du skall kunna skildra den desto sannare för eftervärlden. Jag tackar dig ty jag inser att hans död blir mera ärofull om den förevigas av dig. Även om han dog för att så att säga leva för evigt, i en berömd katastrof när de skönaste trakter liksom folk och städer gick under, lade han själv grunden till många verk som skall leva för evigt. Förvisso anser jag de människor lyckliga vilka det genom gudarnas försorg är givet, antingen att göra det som är värt att skildra eller skriva det som är värt att läsa, men att de är lyckligast som kan bådadera. I skaran av dessa skall min morbror vara både genom sina egna och dina skrifter. Desto hellre åtar jag mig det du kräver, ja, jag fordrar det till och med.
Han befann sig i Misenum och förde personligen befälet över flottan. Vid ungefär den sjunde timmen den 24:e augusti meddelar min mor honom att ett ovanligt stort och säreget moln blivit synligt. Han hade solat, strax därefter tagit ett bad, ätit och låg och läste. Han begärde fram sin sandaler, gick upp till en plats varifrån detta fenomen bättre kunde beskådas. Om man såg från långt håll var det osäkert från vilket berg molnet steg upp (först efteråt blev det känt att det var Vesuvius). Formen på molnet påminde om en pinje. Ty sedan det lyfts upp likt en mycket lång stam mot himlen spred det sig åt sidorna i några grenar, eftersom, tror jag, det fördes upp av det omedelbara lufttrycket. Därefter, då detta avtog, spreds det av sin egen tyngd ut åt sidorna. Ibland var det vitt, ibland smutsigt och fläckigt, allteftersom det dragit med sig upp jord eller aska. Eftersom han var en mycket bildad man tyckte han att detta var något stort, värt att närmare utforska. Han lät göra i ordning en liburnerjakt. Han ordnade så att jag kunde följa med om jag ville. Jag svarade att jag hellre ville studera och att det händelsevis var han själv som givit mig det jag skulle läsa. Han lämnade huset, mottog ett brev från Rectina, hustru till Bassus.

Denne var skräckslagen genom den hotande faran (ty hans gård låg nedanför och enda flyktvägen var båtledes) och bad att han skulle rädda honom ur denna stora olycka. Min morbror ändrade sin plan och tog sig modigt an det han börjat av nyfikenhet. Han lät fyrroddare löpa ut och gick själv ombord för att hjälpa inte bara Rectina utan många andra. Denna sköna trakt var nämligen tätt befolkad. Han skyndade dit varifrån andra flydde, höll rak kurs och rodret stadigt mot faran, till den grad utan fruktan att han dikterade och lät uppteckna alla katastrofens rörelser och former när helst han upptäckte dem. Redan hade aska fallit på båtarna, ju närmare de kom desto hetare och tätare. Vidare föll pimpsten samt även stenar som var svarta, brända och sönderbrutna av elden. Nu blev det plötslig ebb och stränderna blev svårframkomliga genom nedfall från berget. Sedan han tvekat en stund om han skulle vända tillbaka, sade han till kaptenen som manat honom att göra detta, "lyckan står den djärve bi. Styr kosan till Pomponianus!" Denne var i Stabiae som var avskilt av en mellanliggande havsbukt, ty havet sköljde in mot stränder som sträckte sig i långa bukter. Även om faran där inte var överhängande var den dock uppenbar. Då den ökade hade han helt nyligen burit packningen till fartygen, säker om att kunna fly om motvinden upphörde. Sedan min morbror då seglat i hamn för kraftig medvind, omfamnade han den skräckslagne, tröstade och uppmuntrade

honom. För att dämpa hans rädsla genom sitt eget lugna uppträdande, lät han sig föras till badet. Sedan han badat lade han sig till bords, spisade middag i munter eller, vilket är lika storartat, låtsad munter sinnesstämmning.
Under tiden lyste på flera platser utbredda flammor och höga lågor från berget Vesuvius. Det ljungande eldskenet förstärktes av nattens mörker. Som bot för rädslan förklarade min morbror eftertryckligt att eldar lämnats av de förskräckta bönderna och att de lämnade gårdarna stod i lågor genom att de var övergivna. Därpå gick han till vila och sov verkligen tungt. Ty hans andhämtning, som var tyngre och ljudligare på grund av hans kroppshyddas storlek, hördes av de som uppehöll sig i huset. Men gården, från vilken man kom till sovrummet, hade redan fyllts av aska och pimpsten. Nivån hade höjt sig så att, om man dröjde kvar, det skulle bli omöjligt att ta sig ut. Han väcktes upp, gick ut och slöt sig till Pomponianus och de övriga som höll vakt. Man överlade gemensamt om man skulle stanna inomhus eller gå ut i det fria. Ty genom de täta jordskalven vajade husen och sedan de liksom flyttat sig från sina grunder tycktes de än röra sig hit än dit eller flytta sig tillbaka i sitt läge igen. I det fria å andra sidan fruktade man nedfall av pimpsten även om den var lätt och porös. När man jämfört farorna valde man likväl detta alternativ. Hos min morbror skedde detta genom att väga ett förnuftskäl mot ett annat, hos andra genom att en farhåga övervann en annan. Man placerade kuddar på huvudet och knöt fast dem med linnedukar. Detta var ett skydd mot nedfallet. På andra håll var det nu dag, men här var det natt tätare och svartare än alla andra nätter. Dock dämpades den av många facklor och andra ljus. Man beslöt att gå ned till stranden och på nära håll se om havet kunde erbjuda möjlighet till flykt. Det var dock fortfarande hög sjö och motvind. Där bredde han ut en duk som han lade sig på och begärde gång på gång kallt vatten och drack. Därpå drev lågorna och det som förebådar dem, svaveldoften, andra på flykt. Själv blev han sporrad av detta. Stödd på två slavar reste han sig och föll strax ihop, av vad jag kan förstå, på grund av att andhämtningen hindrats även tjockare rök och luftvägarna täppts till. Dessa var i enlighet med hans natur sjukligt trånga och ofta inflammerade.
När dagen återvänt, den tredje nämligen efter det han omkommit, fann man hans kropp oskadd, hel och i de kläder han haft på sig. Hans kroppsställning påminde mer om utseendet hos en som vilar än hos en som är död.

Under tiden var jag och min mor i Misenum. Men det hör inte till berättelsen och du ville ju inte heller veta någonting annat än hans död. Alltså slutar jag här. En enda sak vill jag tillägga, nämligen att jag skildrat allt omedelbart som jag deltagit i och hört, eftersom man då får den sannaste redogörelsen. Det viktigast skall du plocka ut. Ty det är en sak att skriva ett brev, en annan att skriva historia; en sak att skriva för en vän, en annan att skriva för alla.
Farväl.

Plinius hälsar sin vän Tacitus
Du säger att genom det brev som jag på din inrådan skrev om min morbrors död du önskar få reda på inte bara vilka fasor utan även olyckor jag utstått som lämnats kvar i Misenum. Ty en skildring av detta hade jag påbörjat men avbrutit. "Även om mitt inre ryggar för hågkomsten skall jag börja likväl." (Verg. Aen.II.12)

Efter det att min morbror gett sig av ägnade jag resten av tiden åt studier (ty det var ju därför jag stannat kvar). Därefter blev det bad, middag och sömn som var orolig och kort. Under flera dagar hade jordskalv pågått men de förorsakade mindre rädsla eftersom sådant är vanligt i Kampanien. Men den här natten ökade det nu på ett sådant sätt att allt inte blott flyttade på sig utan även vältes omkull. Min mor störtar in i mitt sovrum; jag i min tur var i färd med att stiga upp för att väcka henne om hon sov. Vi sätter oss i en förgård till huset som skiljer havet från bostadshusen genom ett smalt utrymme. Jag tvekar om jag bör kalla det karaktärsfasthet eller oförnuft (jag var på mitt ardetonde år) men jag begär fram en av Titus Livius böcker och läser så att säga i lugn och ro och gör till och med utdrag som jag hade påbörjat.

Då dyker plötsligt en vän till morbror upp som nyligen kommit till honom från Spanien. När han ser mig och min mor sitta där och att jag t.o.m. läser klandrar han henne för hennes tålamod och mig för mitt lättsinne. Så mycket ivrigare ägnar jag mig åt min bok.

Nu är det dagens första timme men dagen är ännu tveksam och liksom loj. Sedan nu de omkringliggande husen skadats fanns det en stor och välgrundad rädsla för att husen skulle störta in. Även om vi var på en öppen plats var den ändå ganska trång. Då först tyckte vi det var lämpligt att lämna staden. En skräckslagen hop följde efter - man föredrar en annans beslut framför sitt eget, vilket under rädsla liknar vishet - och pressar och driver på oss med en väldig skara när vi ger oss av. När vi lämnat husen bakom oss stannar vi. Många förunderliga skräckscener får vi där utstå. Ty de fordon vi låtit föra fram flyttade sig åt olika håll även om de stod på plan mark och förblev inte på stället även om man stöttat under dem med stenar. Dessutom såg vi att havet sögs tillbaka och liksom trycktes undan av jordbävningen. Förvisso hade stranden vidgats och blottat många havsdjur i den torra sanden. På den andra sidan öppnade sig ett svart och rysansvärt moln sönderbrutet av vridna och dallrande eldsflammor åt alla håll och som avtecknade långa figurer av eldslågor. De liknade blixtar men var större.

Då sade nämnde vän från Spanien lite skarpare och påstridigare "Om din bror och din morbror lever vill han att ni räddar er; om han omkommit vill han att ni skall överleva honom. Varför tvekar ni alltså att rädda er?" Vi svarade att det inte kom på fråga att vi tänkte på vår egen räddning så länge vi inte var säkra på hans. Han dröjde inte länge utan störtade sig i väg i vild flykt och undgick faran. Inte långt därefter sänker sig det nämnda molnet ned över marken och täcker havet. Det omgav och dolde Capri och skymde udden på Misenum. Då bad, uppmanade och befallde mig min mor att jag skulle fly på vilket sätt det vara månde.

Ty, sade hon, en yngling var i stånd därtill men hon som var tyngd både av år och fetma hon skulle dö på ett bra sätt om hon inte blev orsaken till min död. Jag svarade däremot att jag inte skulle kunna bli räddad om det inte skedde tillsammans med henne. Därefter tar jag hennes hand och tvinga henne att gå med mig. Hon lyder med tvekan och förebrår sig själv, att hon sinkar mig. Nu faller det aska, ännu likväl sparsamt. Jag ser tillbaka; ett kompakt mörker tornar upp sig bakom som följer oss som en ström som rinner över jorden.

"Låt oss vika av från vägen" säger jag," så länge vi ser för att vi inte om vi snubblar och blir liggande trampas ned av de efterföljandes skara. Knappt hade vi tänkt på detta förrän en natt omhöljde oss. Inte en sådan natt som det är då inte månen lyser och det är molnigt utan som när man släckt ljuset i ett slutet rum. Du skulle kunna hört kvinnornas jämmer, barnens gny, ropen från männen. Somliga sökte med rösten kontakt med sina föräldrar andra med sina barn andra med sina makar ock kände igen dessa med röstens hjälp. Somliga ömkade sig över sitt eget öde, andra över de sinas.

De fanns som av rädsla för döden bad om att få dö. Många höjde händerna mot gudarna. Flera tolkade det som skedde så att inga gudar fanns och att detta var den eviga och sista natten på jorden. Ej heller saknades folk som ökade på de verkliga farorna med uppdiktade och inbillade fasor. Det fanns personer som lögnaktigt berättad för dem som trodde dem att det och det huset i Misenum störtat in eller stod i brand. Det blev lite ljusare vilket för oss syntes vara ett bevis för den annalkande elden och inte dager.

Och eld var det sannerligen men den stannade på avstånd och det blev mörkt på nytt och åter mycket och tung aska. Ideligen steg vi upp och skakade av oss den, i annat fall hade vi blivit täckta av aska och till och med kvävda av tyngden. Jag skulle kunna skryta över att inte en suck, inte ett ord av feghet undfallit mig under denna stora fara, om det inte varit så att jag trott att jag skulle gå under med allt och allt med mig i min olycka något som likväl var en stor tröst i förgängelsen. Till sist tunnades mörkret ut och löstes upp som i rök eller dimma. Strax blev det riktig dager och även solen lyste fram men den var gulblek som den brukar vara när den går ner. De ännu ängsligt ovana ögonen såg allt förändrat och täckt av aska som ett snötäcke.

Sedan vi återvänt till Misenum och hjälpligt kurerat oss tillbringade vi en ängslig natt svävande mellan hopp och fruktan. Fruktan dominerade ty dels fortsatte jordbävningen dels var de flesta människor utom sig av hemska spådomar och hånade både sin egen och andras olycka. Detta till trots kunde vi inte ens då, fastän vi upplevt en fara och väntade fler, fatta beslut om att ge oss av innan vi fått bud om vad som hänt min morbror.

Detta som på intet sätt är värt att skildra för historien, skall du läsa men inte nedteckna och du får ta på dig skulden eftersom du bett att få min berättelse, om det verkar som om detta inte ens är värt att skildra i ett brev.

Farväl!

PS: Jag har sett uppgifter på nätet om att Plinius den äldre var hans farbror, vilket verkar vara rimligt med hänsyn till namnet.

Reseberättelsen från Italien är slut!