Tidsomställningen

Tidsomställningen 

I natt försvann 60 minuter ur vår tid när klockan 2 på nolltid blev 3.

Jag vill betona att jag personligen inte mår illa av detta för det är så lätt att dra fram timvisaren. Och inte känner kroppen något. Men ...

Linné observerade att olika arter öppnar och sluter sina blommor vid bestämda tider på dygnet. Genom att plantera dessa arter i en särskild ordning i Botaniska trädgården i Uppsala kunde Linné ”avläsa” tiden genom att se vilka blommor som var öppna. Mitt barnbarn Ella skapade sin egen version.

Dessa båda solur går inte att ställa om.
Gnomon

Solur

Efter en lång chatt med Copilot har jag fått till denna text, som speglar MIN syn på tidsomställningen.

Det finns något djupt mänskligt i att försöka ordna tiden. Vi vill att dygnet ska passa våra liv, våra arbeten och våra vanor. Men samtidigt är vi bundna till något mycket äldre än klockor och kalendrar: solens rytm och den biologiska klocka som alla organismer bär inom sig. När vi flyttar klockan en timme på våren och hösten är det inte solen som ändrar sig, utan vi som försöker tänja på en rytm som evolutionen slipat fram under miljoner år.

Det är därför tidsomställningen väcker så starka reaktioner. För vissa är den knappt märkbar, för andra blir den en jetlag som återkommer två gånger om året. Barn, tonåringar, äldre och kvällsmänniskor känner den tydligast. Djur märker den också, inte för att de bryr sig om klockor, utan för att människans rutiner plötsligt förskjuts. Och i lantbruket, där djurens hormoncykler är stabila och känsliga, blir omställningen en konkret störning.

Samtidigt finns det andra intressen som drar åt motsatt håll. Ljusa sommarkvällar är populära, särskilt i södra Norden. Turism, restauranger och kvällsekonomi gynnas av att solen dröjer sig kvar. Historiskt har energibesparing och internationell samordning varit starka argument. Det är därför tidsomställningen överlevt så länge, trots att forskningen om hälsa pekar åt ett annat håll.

När man ser ut över världen blir det tydligt att olika länder har valt olika vägar. Ryssland provade permanent sommartid, men fick backa när vintermorgnarna blev för mörka. Storbritannien har experimenterat i omgångar, men aldrig hittat en lösning som passar både England och Skottland. Island har valt permanent normaltid och lever med mörkret utan att ändra klockan alls. EU försökte avskaffa tidsomställningen, men fastnade i oenighet mellan nord och syd.

Och så står Norden där, med sina extrema ljusvariationer. I söder känns sommartid trivsam, i norr blir den nästan absurd. I Finland är vintermörkret så tungt att permanent normaltid framstår som det enda rimliga. I Danmark är skillnaderna små och kvällsljuset uppskattat. Sverige och Norge ligger mitt emellan, avlånga och splittrade, där ingen lösning blir perfekt för alla.

Det är därför diskussionen i Norden måste börja i verkligheten: i ljuset, i biologin och i människors vardag. Oavsett vilken modell man väljer kommer någon del av befolkningen att känna att den passar bättre eller sämre. Men det finns också möjligheter. Permanent normaltid skulle ge stabilitet och bättre hälsa. Permanent sommartid skulle ge långa kvällar men också mörka morgnar. Att behålla omställningen är enkelt men biologiskt tveksamt. Och att kombinera normaltid med flexibla arbetstider skulle ge en mer naturlig rytm utan att offra kvällslivet.

Till slut handlar det om vad ett samhälle värderar högst: ljusa kvällar, ljusa morgnar, hälsa, ekonomi eller enkelhet. Tiden är inte bara något vi mäter. Den är något vi lever i, tillsammans. Och därför måste beslutet om tiden också spegla hur vi vill leva – här, i Norden, där ljuset alltid varit både en gåva och en utmaning.

Göran Forsmark 20260329