Ruts resa
till Amerika 1927
Vid 22 års
ålder, efter två års utbildning, examineras Rut Östby från GCI (Gymnastiska
Centralinstitutet) som gymnastiklärare och sjukgymnast.
[Det här är ett utdrag ur Ruts Östbys handskrivna
memoarer ”Så var det då – tillbakablickar på mitt liv”, som hon skrev
1985. Texten skrevs sedan ut av någon på maskin. Utdraget har försetts med
några förklaringar och sammanställts av Göran Forsmark, son till hennes
svägerska Dagmar Ericsson].
Examensdagen
1927 inföll med gymnastikuppvisning inför Kronprinsen Gustaf Adolf och hans
gemål Louise. Med blomstersmyckad lastbil for vi kors och tvärs genom Stockholm,
vilt sjungande! Dagen avslutades med middag och dans tillsammans med lärarna på
Villa Foresta. Med mitt högsta möjliga betyg i gymnastik, som jag var ensam om,
skildes jag med stort vemod från kamraterna.
I Sverige var då, 1927, stor arbetslöshet och jag började drömma om Amerika.
Men Kirres syster Dagmar (Göran Forsmarks mor) hade köpt en
"Chevrolet" och med den startade hon, Kirre, Maj Strömbäck och jag en
tur söderut. Vi hyrde ett tält och färden gick till Blekinge och Öland. Eric
(blivande make) slöt till med motorcykel i Kalmar, och fick finna sig i att
ligga mitt i tältet med en syster på varje sida.
På hösten
lämnade jag Göteborg med "Gripsholm" med mina föräldrar sörjande kvar
på kajen. De blev helt ensamma sedan i det stora hemmet. Resan till New York
tog 10 dagar, en behaglig tillvaro med uppassning av alla de slag. Morgonbadet
med salt havsvatten var iordningsställt, härlig frukost, däcksspel, slående i
däckstol med pläd om benen, ompysslad av en däcksteward, simning i bassängen,
maskerad, underbara måltider, stilla månskensflirt med uppvaktande kavaljerer.
Vilket lyxliv!
En äldre
kusin, gift och bosatt i Brooklyn mötte mig på kajen i New‑York. Som vi aldrig
setts, hade vi en röd blomma på kapporna som kännetecken. I hennes hem bodde
jag en vecka. – Men redan andra dagen for jag till New‑York, Besökte det
största ortopediska sjukhuset, "Hospital for Ruptured and Crippled",
anmälde mig hos överläkaren, vilken anställde mig efter ett par frågor om
muskler etc., hyrde mig ett rum på "Riverside Drive" i närheten av
"Grants Tomb" vid Hudsonfloden, och inställde mig på sjukhuset.
Mitt
hyresrum ingick i ett "apartment", där jag delade kök och badrum med
andra hyresgäster. Förutom sjukgymnastik på dagtid, arbetade jag också på
kvällarna, då det var mottagning för obemedlade patienter. Kollegorna, bl.a. en
svensk och en norrman, var bussiga och patienterna snälla.
Efter ett
par månader erbjöds jag arbete hos en privatläkare, ortoped, som hade sina
patienter enbart inom societeten. Det var en ny värld som öppnade sig för mig.
Dessa patienter bodde ju i lyxvåningar på de finaste hotellen i New York. En
stab av tjänare svassade omkring i dessa "apartments" och det var med
bävan jag första gången trädde in i denna värld. Det visade sig att dessa
miljonärer och miljardärer var de vänligaste och tacksammaste patienter man
kunde önska sig. – Jag blev till och med bjuden på supéer, teater och
bilutflykter med dem. Svenska gymnastiken stod högt i kurs och Greta Garbo
lyste med sitt namn överallt. Charles Lindbergh hade just flugit över Atlanten
och Ivar Kreuger var ju svensk. Jag ställde till en väldig röra på
läkarmottagningen någon gång när jag skulle svara på telefon under
sekreterarens lunchrast. En del engelska fraser blandade jag ihop, men dess
emellan förstod jag inte en mening av deras amerikanska och blev en massa
missförstånd, som jag fick reda ut efteråt. En dag i veckan for jag till en
läkarmottagning där man behandlade förlamade och skadade barn på ett sjukhus.
Jag hade ett varierande och roligt och mycket lönande arbete.
Genom en
civilekonoms ressällskap på båten blev jag medlem i en internationell
studentklubb med eget klubbhus, "International House", donerat av
Rockefeller den yngre. Detta medlemskap fordrade att man var inskriven på
Columbia universitet, vadan så skedde. Mina s.k. studier där utgjordes av
åhörandet av medicinska föreläsningar.
Det var
roligt den gången under en nationell fest som jag fick representera Sverige och
trycka Rockefellers hand. Min Västmanlandsdräkt gjorde succé.
Efter en
tid kom min G.C.I.-kamrat Greta Nybom från Lindesberg för att slå sig ihop med
mig så det blev att hyra ett större rum i ett "apartmenthouse",
vilket delades av diverse individer. Inte vet jag hur många som delade på kök
och badrum, som vi förresten döpte till "det nervösa badrummet". Det
gick nämligen inte att låsa. En negress, som knyckte diverse kläder för oss,
städade alla rummen. Greta fick också arbete på kvällsmottagningen och dessutom
andra patienter, men det var ett helt annat klientel med mycket sämre
betalningsmöjligheter än mitt.
Våra
nöjen var bara att välja emellan. Det var baler på International House, men jag
kände mig road av att få dansa med japaner som dansade enligt ett inlärt
mönster. Själv tyckte Hudsonvännerna om våra "hikes", d.v.s.
utflykter med skandinaverna ordnade av amerikanskt par, och en busstur där vi
"campade" över weekenden. Dessa resor var ett billigt nöje, men ännu
bättre var att bli bjuden på de stora salongerna med uppträdanden bl.a. av
"Tillergirls‑baletten", fenomenal!
Att gå på
"Met", Operan, restauranger, nattklubbar, där prostitutionen
florerade – det var något helt nytt för mig! New York societeten var,
berättades det för mig, pervers! Vad var pervers?? Inte en aning hade jag. På
min promenadväg till sjukhuset passerade jag "Harlem", de svartas
stadsdel, och det hände att Greta och jag gick på bio där. Vi var de enda vita
i salongen men inget annat hände än att våra grannar i den allmänna
upphetsningen och förtjusningen över filmen dunkade oss på låren – det var en
glädje och en inlevelse av filmen som vi inte var vana vid.
På den
tiden var ju inte biltrafiken så tät utan det gick att slingra sig mellan
bilarna över gatorna. Trafikljus fanns, vad jag minns. I "Subway" var
tågen fullpackade, jag fick lära mig att använda stoppnål som försvarsvapen mot
närgångna karlar.
En gång
en regnig mörk eftermiddag hade jag bråttom till en privatpatient men visste
egentligen inte hur jag skulle ta mig dit. I förtvivlan satte jag upp handen
mot en privatbil och tänk, den stannade och chauffören i livré frågade vart jag
skulle. Han visade sig vara svenskättling och vi fick en trevlig pratstund
medan han körde mig till adressen. Men jag fick en skarp varning att aldrig mer
"ta" lift mitt inne i New York.
Jag har
haft en enorm tur!
Ibland for jag med "subway" till släkten i Brooklyn och sena kvällar
åkte jag hem, men aldrig ofredades jag.
Julafton
var en vanlig arbetsdag. På kvällen gick jag med några svenskar till
midnattsmässan i en katedral på 5:e avenyn, och på morgonsidan hamnade vi i en
kinarestaurang. Juldagen vaknade jag med en gräslig förkylning och måste ringa
återbud till patienterna. Greta begick helgen hos släkten på Long Island, så
det var en bedrövlig juldag och tankarna gick till det festprydda Östanby, med
syskon, god mat och glädje. Mor hade, rörande nog, smusslat med en julbock av
halm i min Amerikakoffert, den stora av plåt, som nu står i källaren på
Sätravägen. Julbocken stals sedan av städerskan.
Greta och
jag levde nog i en på något vis trång värld. Visst gick vi på museer och t.ex.
tog hissen upp i den högsta skyskrapan, Waldorf Building, 80 våningar hög och
visst for vi omkring på taket på bussarna, men inte hade vi den rätta
nyfikenheten att bese offentliga byggnader, arkitektur etc. Nu vid min ålder
skulle man ägna mer tid åt sådant.
I juni
blev det olidligt varmt i New York, en fuktig hetta, som gjorde att vi sade upp
oss på våra arbeten, i synnerhet som vi hade blivit erbjudna att följa med i
bil till Mc Keesport. Jag hade haft kontakt med en Gusselby‑pojke, Roy
Pettersson, förnämlig sångare, som hade vistats i U.S.A. flera år. Roy och hans
gode vän Gusten från Filipstad kom en dag och hämtade oss. Om denna färd, med
karta, står att läsa i mitt svarta fotoalbum.
(Förklaring:
Bombom, Bom = G.C.I.-namn för Greta). ("Jumbo" = en kamrat från
Linde).
I slutet
av maj började det bli outhärdligt hett i den goda staden New York, och vilda
planer för sommaren välde sig i Bomboms och mina hjärnor. – Bort från New York
skulle vi, – men hur, och varthän? Då – som ett under, kom ett brev från Roy
Petersson i Mc Keesport, med inbjudan att köra med honom och hans gode vän Gust
Carlsson på en ”trip” till Providence, Rhode Island, där svensk sångarfest
skulle gå av stapeln. – Jubilate! Det betydde uppsägning av platserna, farväl
till läkare och patienter – och först och främst adjö åt New York.
Den 3
juni
Befrielsens
dag var kommen! Kvällen innan hade Roy och Gust gjort visit – den sista
thehippan i vårt härliga rum; bland koffertar och strykbräden, kläder och
sängkläder fingo de hålla till godo att trängas och så efter en sista förtrolig
kväll – och packnatt var ekipaget startfärdigt. – En sista blick ut över
Riverside Drive och Hudson – och Roy styrde oss sakta men säkert genom gator
och gränder ut mot frihet och vila. – Utefter kusten i Connecticut rullade vi,
och kommo innan kvällen till den lilla trevliga staden Providence, där stans
flottaste hotell var upplåtet för sångare med damer. – Där förflöto dagarna
under ständig omväxling av luncher och middagar, konserter och banketter, ett
fullkomligt överklassliv för Bombom och mig. Härligast var det, att höra
svenska sångare och se de vita sångarmössorna; man kunde inbilla sig, att man
var i Uppsala.
Den 4
juni
Den sista
banketten gick av stapeln och hemkomna från den fick kvartetten brått att packa
och ge sig av på nya äventyr och bragder. – Nu skulle det verkliga livet börja;
hela den väldiga kontinenten låg framför oss, väntande att göra vad den kunde,
för att i någon mån tillfredsställa våra äventyrslystna sinnen. – Övernattade i
ett landsortshotell utanför staden ”Spencer” i staten Massachusetts.
Den 5
juni
Smakade
frukosten storartat i en lunchvagn, omnibus, som den oförbätterliga Gust
kallade den. Det är en viss tjusning att sitta uppkrupen på en hög stol vid
disken, där man kan följa anrättningarnas gång; provisoriskt, men renligt är
det, även om kocken – kyparen – ständigt använder nypan som grytverktyg, när
biffen stekes och smörgåsar bredes. – Emellertid pilade vi återigen in i staden
New York, en sista titt på Hudson vid Albany, och hamnade på kvällen i staden
Camillus.
Den 6
juni
Niagara –
stod med fetstil på programmet för dagen. Vilken spänning när vi skådade den
närmaste rykande målet! – Vädret var mulet, sorgligt nog, men regnet höll sig i
avvaktan på föreställare. – Efter åtskilliga besvär med amerikanska
myndigheterna som vaktade bron, krånglade vi oss över till
Canada‑sidan, därifrån fallen syntes bäst. Nog var det storartat, men ändå
inte, vad vi väntat oss. – Något helt annat var det på kvällen, då vi återigen
for dit, efter att ha letat på kusin Robert i Buffalo. – Då upplystes fallen av
väldiga strålkastare och av skummet som rykte i luften bröts ljuset till
otaliga regnbågar. Man kunde stå hur länge som helst och bara njuta av
sceneriet. – Ej underligt, om skalder blivit inspirerade av den tavlan. – Den
natten bodde Bombom och jag hos Roberts värdinna, medan resten av kvartetten
tog in på hotell.
Den 7
juni
I Lake
Erie hade vi det första friluftsbadet och d:o lunchen. – Vägen gick den dagen
genom stora vindruveplantager med tyvärr idel kart. – Så småningom blev naturen
allt mer levande och komma till Jamestown i Pennsylvania, en liten bedårande
stad vid en sjö, belägen så att skummet från ett vattenfall ett par dagar och
njuta av bad och fiske och Bergslandstur. Hyrde alltså en liten stuga på 3 rum
och kök vid sjön, och där residerade vi två dagar i en stämning av hjärtans
lust. – Jamestown är en så gott som svensk stad. Där står flockar av linhåriga,
blåögda pojkar i gathörnen om kvällarna och överallt hörde man det svenska
språket rådbråkas. -Den sista aftonen dukade vi middagen på verandan. Det blev
en verklig stämningsmåltid med stearinljus och vågskvalp, misslyckad sockerkaka
och svenska wienerbröd.
Den 8
juni
Vi,
d.v.s. Bombom och jag, hoppade i spat redan kl. 5 f.m. då Gust var ivrig att
komma hem tidigt på dagen. Vid 1‑tiden var vi i Mc Keesport och med verklig
saknad skildes vi från Gust, som visat sig vara en idealisk kamrat. – I Roys
fosterhem kände Bombom och jag oss genast hemma, och där tillbringade vi en
underbar vecka, ompysslade på alla de sätt av Tant och Farbror och ej minst av
Roy själv, som hjälpte oss tillrätta med alla förberedelser till vår fortsatta
resa. Han hade ett enastående tålamod med oss – ej minst i affärerna.
Den 14
juni
I
soluppgångens glans körde Roy oss från Mc Keesport, genom Pittsburgh och
lämnade av oss på vägen att traska vidare. – Där stod vi, i spritt nya overalls
och sportskor och med varsin ryggsäck, samt med vännen revolvern, lånad av
kusin Robert, skarpladdad, i bakfickan av min overall. – Dessutom alla goda råd
och förmaningar, som haglat från vänster och höger, – pojkarnas råd att, som
ett bra försvarsmedel klämma ut ögonen på alla otäcka karlar, och Gusts råd,
att vid skoskav lägga ett aspirinpulver i vardera skon, – ej att förglömma! –
Vi kände oss ganska små, där vi stod och såg bilen försvinna, men det var ingen
tid till filosoferingar – framför oss låg vägen rak och bred och tråkig. – Gått
cirka 10 minuter, då en lastbilschaufför stannade och bjöd oss åka med. Varmt
var det förut, och där vi satt alla tre i framsätet. Kändes det rätt klibbigt,
men vad gjorde det! Språklådorna var i gång hela tiden och när han vid en
gasolinstation hoppade av och köpte smörgåsar åt oss blev vi vänner för livet.
- Vägen gick genom farmar med majsfält och grönsaker, samt städer, alla lika i
sin fulhet. - I Hartville, Ohio, kostade Bom och jag oss den lyxen av att hyra
ett rum och sova ut några timmar, då Bomboms nickningar började verka störande.
- Återigen utkomna på landsvägen förbarmade sig en lastbil över oss, och när vi
hoppat ur den bilen, stod nästa med två karlar, väntande på oss. De tog oss med
ut på stora vägen till Cleveland, där vi fortsatte med en arbetare i flott kupé
och slutligen med en lastbil igen, som lufsade sig fram, då den hade två vagnar
i släp. - Alla dessa chaufförer hade gett oss sina adresser med löfte av oss
att skriva och berätta våra vidare upplevelser. Nästan alla hade dessutom
bjudit oss på smörgåsar och "ice-cream" (glace), så våra tankar om
den amerikanska farmaren är de bästa möjliga. - Genom Cleveland tog vi
spårvagn. Det var en otrevlig stad med massor av niggrer. I en förstad hittade
vi äntligen ett rum att hyra i en källarvåning med idel kontorslokaler. Där
tillbringade jag en marnatt - kramande revolverskaftet, färdig att ge eld vid
första karlhuvud, som visade sig i fönstret åt gården.
Den 15
juni
Vid
10-tiden fann vi oss föranlåtna att stiga upp, varpå jag gick en lång korridor
framåt till badrummet för att skrubba av mig värsta smutsen. - Mitt under det
härliga badet kom Bom och bultade på dörren. Då hade den lilla uslingen gått
och stängt till dörren till vårt rum – omöjligt att öppna utifrån. – Iklädda
våra silkepyjamaser, så där lagom genomskinliga, irrade vi omkring i
korridoren, där vilket ögonblick som helst någon kunde komma till kontoren mitt
emot. Bom hade stående på dörrhandtaget sökt nå upp till fönstret ovanför
dörren; – ljuvlig syn, antar jag. Synd att kontorsherrarna gick miste om den!
Återstod blott för mig att skubba upp några trappor till
"house-keepern" och få nyckeln. Om jag hade mött någon!! Omsider
färdiga utan några vidare avbrott. – Utkomna på gatan gick vi direkt in i bilen
med den lilla mörka, flotta chauffören – det var som beställt. – Morgonhumöret
var ypperligt hos somliga och vi pratade nästan ihjäl vår lilla chaufför – om
hans flicka, och om flickorna i Sverige och höjde som alltid Sverige till
skyarna. – Avställda vid en korsväg blev vi genast upplockade av en lastbil,
som körde is. Kyligt var det på morgonen och ännu kallare drog det från isen,
så vi fann för gott att byta fordon mot en liten gul lastbil med en äldre man
och en massa bråte. Trångt var det, så vi måste sitta på kant. Snart var det
slut på den åkturen – och med varsin smörgås som avskedsgåva lämnades vi av i
utkanten av en stad, med bara en oändligt lång gata. Bom hade skavsår av de nya
fina skorna och det hela var ganska jämmerligt, tills en liten röd sportbil med
en herre stannade och beredde plats åt oss. – Hej, vad det bar iväg! Då vår man
ifråga inte fick något medhåll på sitt förslag att fara till Toledo, där han
och jag skulle gifta oss, fann han för gott att sätta av oss vid en korsväg,
där – "han gick åt sitt håll och vi gick åt vårt håll". – Vi vande
oss med att trampa sönder blåsor, som asfalten bildat i solhettan. – Han var
den första verkliga "kavaljeren" vi haft under vår resa, men han slog
inte alls an på oss. – Lunkade en bit, och en lastbil med en liten svart
italienare med drunkneögon stannade. Upp- och iväg med en svindlande fart av 75
miles/tim. Han satt långa stunder och dyrkade Bombom med sina ögon och under
tiden närmade vi oss med en oroande hastighet ena dikeskanten, för att i nästa
ögonblick med samma fart dras till den andra. Vi kom att tänka åtskilligt, både
Bom och jag, den stunden. Jag satt och tog reda på gas och broms, för att kunna
ingripa ifall nödvändigt. – Susade förbi farmer, vindruvs- och
persikoplantager, fält med hjordar av svarta svin m.m. Trodde inte det var
sant, då han stannade och vi återigen stod på fast mark. – Ganska matta gick vi
in till en bondgård för att dricka vatten och utkomna på vägen igen, fick vi se
en bil komma backande mot oss. Vi gjorde oss ingen brådska, tills en herre
stack ut huvudet och frågade om vi ville med. Då sprang jag som vanligt fram
för att tala om, att Bom kom strax efter. Inte såg det hela så värst inbjudande
ut. Hela bakbilen var full av väskor och grejor och där, högst uppe under
taket, placerades jag. Inte såg jag så värst mycket av vägen och obekvämt var
det, men gick gjorde det, och det var ju huvudsaken. Bom satt mellan herrarna
på framsätet, den andra var en turist, upplockad redan i Niagara. Vår
reskamrat, föraren, verkade minst sagt underlig – stora sår i huvudet gav honom
ett misstänkt utseende och ett förfärligt liv förde han med sånger och läten.
Däruppifrån min upphöjdaplats kunde jag ta en överblick av sällskapet och visste
inte vad jag skulle tro, men förlitade mig som vanligt på vännen i bakfickan. –
Senare visade han sig emellertid vara en mycket trevlig människa, som Bombom
och jag många gånger har önskat få träffa igen. – For genom staten Indiana och
kom vid 11-tiden på kvällen till Chicago Heights i Illinous, där vi dödströtta
dök rakt i sängen på ett billigt hotellrum. Turisten fortsatte sin vandring in
till Chicago och den andra reskamraten sade vi tack och farväl åt. Han hade den
dagen kört 600 miles (100 sv.mil) och vi inte mindre än 465 miles eller 77,5
svenska mil.
Den 16
juni
Pallrade
oss iväg på förmiddagen i riktning mot Chicago, dit vi hade 20 miles. Vi fick
gå en bra bit i stekande sol med den sedvanliga näsdukstvätten efter min
sedvanliga morgonsnuva, hängande på tork utanpå ryggsäcken. – En ovanligt
sympatisk herre i kupé tog hand om oss och körde oss in till Chicago Harvey,
därifrån vi hade 15 miles kvar till Jumbo. Satt i två timmar på språklådan och
åkte genom de hopplösaste fattigkvarteren som någonsin skådats. – Otäcka,
smutsiga Chicago! – Jumbo kom alldeles av sig, men så fort hon hämtat sig,
öppnades språklådorna. – Det blev prat, mat och prat igen. Där bodde vi sedan
4-5 dar och flyttade därefter till Greta och Fritz Rydberg, där vi hade vårt
hem i ett par veckors tid. Gusselbyarna i Chicago fick liten ro de dagarna, men
roligt hade vi, och återseendets glädje var stor.
Midsommarafton
Firade
kolonien – Reinholdz, Rydbergs med bror, Ragnar, Josef Fransson, Gustav
Eriksson och vi, först hos nygifta paret Fransson, som bjöd på kaffe och mums.
Sedan drog vi alla till en förlustelsepark, där pengarna rullade i kapp med
oss.
Midsommardagen
Vi körde
alla ut till Geneva Park där svenskarna hade stor fest. Hällregn nästan hela
dagen, men barometern stod högt hos samtliga och nådde kulmen, när Roy
uppenbarade sig – efter att ha rest hela natten från Mc Keesport. – Genom Tant
Sara Alzén fick jag en inblick i den flottare världen; – hon tog mig med till
bland annat svenska klubben, där jag träffade många trevliga svenskar.
Tiden
28 juni – 3 juli
Vi var
hos Rut och Paul Selin i Champaign, där vi mådde härligt och kände oss som i
Sverige. – Där fastnade vi även för en antik Buick, som vi ögonblickligen
gjorde till vår och som vi senare döpte till "Abram". Det var Abram,
som skulle görat, nämligen ta' oss till Los Angeles. Han blev alltså vår trogne
– och även otrogne – följeslagare en tid framåt. – Krånglande oss genom
trafiken i Chicago, föredrog Abram att hoppa, i stället för att rulla, varför
Fritz och Ragnar, de hyggliga själarna, plåstrade om honom ett par dar innan vi
gav oss av.
Den 6
juli
Utrustade
med en härlig matsäck, som Greta gjort i ordning (heder åt Rydbergs för deras
enastående gästfrihet) – med Abram nytvättad och pyntad med svenska och
amerikanska flaggor i fören, tuffade vi då iväg från Chicago. – Abram skötte
sig bra, utom då han vädrade stad som han tycktes avsky lika intensivt som vi,
ty då började han troget hosta och spotta. I bakre bilen hade vi en koffert och
våra ryggsäckar samt en tjock filt, som Greta tvingat på oss. – Underbart var
det att rå oss själva och att få ta' dagen som den kom, utan några plikter. –
For norrut, via Harvard universitetet, njöt intensivt av "vischan"
och stannade i skymningen vid Mirror Lake, där vi badade i skydd av mörkret,
hyrde ett tält på en "campground", och var båda övertygade om att bli
"kidnappade" under natten. Vi var inte härdade då, ännu!
Den 7
juli
Vaknade
till vår stora förvåning fortfarande i tältet. – Upptäckte att vi befann oss i
staten Wisconsin, satte fräs, och plockade upp en turist, en student, jude och
apotekare, vid namn Lewis Davis, av oss kallad "Lew". Nu var det
<u>vår</u> tur att vara gentila och förbarma oss över
"tramps". – Den dagen körde vi en underbar väg längs Mississippi, som
bred och mäktig flöt fram, bildande ögrupper här och där. – Tog oss på
förmiddagen ett dopp, men kände oss inte längre fullt så rena, då vi erfor, att
den smutsgula färgen beror på tillflödet av kloakvatten! – Vid Lake City
färjade vi över till Pepine där gasolinet tog slut mitt på vägen.
"Muntert" – skulle Far ha sagt. – Lämnade Bombom och Abram att se
efter varandra, traskade Lew och jag hand i hand 2 1/2 miles till närmsta stad
och skaffade en "gallon gasoline" – samt körde på vidare genom leende
svensk natur till Stockholm, där vi bland alla svenska farmare letade på Gusts
farbror och faster, vilka tyvärr inte bjöd oss ens att stiga in, fastän det
drog ihop sig till åskväder. – Det vara bara att fortsätta, fastän blixtarna
ljungade i mörkret och på ett ställe åskan hade slagit omkull ett träd vid
sidan av vägen. – Vid ett skolhus stannade vi och somnade från eländet alla
tre, sittande i bilen. – Då var det ganska tryggt att ha Lew, fastän vi
samtidigt önskade honom dit pepparn växer.
Den 8
juli
Smutsiga
och ruggiga vaknade vi kl. 6 på söndagsmorgonen. Lew lade in "ettan"
och vi startade med Anna och Ivar Johnsson som närmaste mål. – Men hej, vad de
bedrog oss! De hade flugit ur hemmet i Minneapolis ut på landet, men en
grannfamilj, svensk, tog hand om oss, bjöd på kaffe och körde oss till Annas
kusin, där vi frossade i köttbullar till middag. – Dessförinnan hade vi ett
förfärligt besvär att bli av med Lew, som beslutat sig för att följa med oss
under hela resan. Där smiddes svarta planer mot den stackars Lew, som kommer
att förbli en mycket mörk fläck i aktiebolagets liv och leverne. Lew gick i
fällan och skulle ta' ett jobb` under tiden, som vi uppehöll oss i Minneapolis.
Men sedan vi träffat Anna och Ivar, var det Abram, som lättade ankar igen och
med Bom och Co. seglade iväg till Watertown, där sällskapet förankrade sig på
stranden av den mångbesjungna Minnetonka-sjön, samtliga kännande sig lätta om
hjärtat att vara av med Lew.
Den 9
juli
Genomfrusen
och stelbent kravlade jag mig ur Abram och tog en språngmarsch på stranden,
iklädd min vanliga nattdräkt: undertröja, pyjamas, yllestrumpor, dito byxor
samt en sweater. Synd att säga den var estetisk. – Ett dopp i den svala böljan
satte liv i våra domnade livsandar, och snart susade vi fram igen genom löv-
och barrskogar, kullar och dalar, tills plötsligt Abram började stöta något
mystiskt "Flat tire" (punktering), på ena bakringen! – Fram med
domkraft och skruvnycklar och till att byta ring. Då kom jag att kasta en blick
på den ena framringen – <u>tom!!</u> – Som tur var, stod vi utanför
en bondgård och farmaren upplyste mig på rent dalmål, hur långt det var till
närmsta garage. Fick åka med ett par karlar dit och få ut hjälp. – Äntligen
startfärdiga körde vi utan uppehåll hela den dagen till Watertown i Syd-Dakota.
Då var det slut med den omväxlande naturen och de vida majsfälten började breda
ut sig i oändlighet. – Parkerade på stranden av en sjö och såg på kvällen på de
amerikanska badgästernas sätt att roa sig. I stället för att njuta av
solnedgång och sjö – stängde de in sig i en lokal, där de par om par åkte
rullskridskor efter den hemskaste karusellmusik. – På natten vaknade vi av den mest
fasansfulla storm och åska. Regnet piskade in och jag bara satt och väntade på
att hela ekipaget skulle lyftas upp av en cyklon och sättas ned i sjön. Men
Abram var väl för tungt lastad, för att när vi vaknade, stod vi fortfarande på
det torra.
Den 10
juli
Komna in
i präriernas land. Körde och körde och samma livlösa natur överallt: Sandkullar
med grästuvor, ibland fullkomlig slätt så långt ögat nådde. Luften kvav och
stilla. Utanför en bondgård spärrade en skock bruna griskultingar vägen, tills
jag gick ur och motade bort dem. Annars såg vi bara ormar, ibland tjocka som
armen, harar, som skuttade över vägen, väldiga fårhjordar och massor av hästar,
mer och mindre vilda, betande det torra gräset. – Missouri flöt fram bred och
smutsig och med livlösa stränder. Kompositören till Missouri Waltz måste inte
ha stora pretentioner! – Komna av stora stråkvägen hamnade vi mitt i
"indianernas reservation", med härliga, hjulbenta cowboys som vi
förälskade oss i. Vem kan väl motstå en cowboy, som i sin stora hatt kommer
ridande med lasson i högsta hugg! Önskade bara, att jag kunde ha
"knäppt" dem, men Bombom trodde inte det var rådligt, då rödskinnen
antagligen inte är så vidare förtjusta att se vita där, i deras land. – I
indianstäderna idel blockhus och tält – alltid med den sadlade hästen utanför,
redo för dem att kasta sig upp på och spränga iväg. – Aldrig glömmer jag
naturen den dagen, dessa storslagna hisnande stepper, där förr det utkämpats en
vild strid på liv och död mellan vita och röda. Mötte ibland rödskinn – körande
i fordon eller ridande. Ett par gånger småpojkar ridande två och två på samma
hästrygg. Det hade varit något för Ulf, det! – Ingen enda turistbil mötte vi i
dessa trakter; vi kände oss rätt ensamma. Vid halv 9-tiden på kvällen hade vi
55 miles kvar till närmaste bebodda plats. Satte fräs och körde som galningar i
mörkret genom ödemarken utan att möta en bil – och väl framme tog vi med gott
samvete in på hotell, efter att ha kört 350 miles (=59 sv.mil), varför vi kände
oss rätt slaka.
Den 11
juli
Det
första vi gjorde var att åka fel, och kommer därigenom in i
"Deadwoods", guldgruvornas område, med – äntligen – bara skog och
berg. Men den njutningen, att köra genom skogen, varade inte länge. Steppen tog
åter vid och till och med Abram tyckte visst att det blev för enformigt, så han
fann för gott att tvärstanna. Som tur hade vi åter kommit in på turistleden,
varför förtvivlans stund blev inte så lång. En turistresande präst kom som en
hjälpande ängel och fixade vakuumtanken, så att när sedan Abram krånglade,
behövde vi blott plocka fram mojängerna, så arbetade han fint igen. Ja, denna
Abram! Vi levde bara för honom. Oss själva var det inte så noga med, varken med
avseende på sömn eller mat. – Äntligen farväl åt Syd-Dakota, som alltid för mig
kommer att stå som ett oändligt hopplöst hav av stepper – enformiga men
storslagna. – Komna in i Black Hills-området i Wyoming stoppade vid för dagen i
Ucross, varifrån vägen var en enda gyttjepöl och omöjlig att köra i mörker. I
närheten av några turisttält sov vi i bilen; Bombom i drömmen fortfarande
körande med ursinnig fart i de hemskaste kurvor. Det fick jag veta av, då hon
varenda natt under resan troget beskrev för mig alla faror, hon utstod. – Den
dagens körning 265 miles.
Den 12
juli
Började
med att slira ned i gyttjediket med framvagnen. Hopplöst fast! Bombom och jag
gråtfärdiga, då samtidigt vår dyrbara gasoline strömmade ur vacuumtanken. –
Turisterna, som for förbi, beklagade oss, men kunde intet göra. – Som vi alltid
hade tur, var inte långt till ett garage, som skickade ut en Fordloppa att hyva
upp oss. Sedan hade vi 15 miles gyttjekörning, då Bombom styckvis fick springa
efter och dra bakvagnen rätt. Två timmars ständig körning på omväxlande
"1:an" och "2:an". I Buffalo fick vi Abram grundligt
omsedd, då vi hade "Klippiga bergen" och 69 miles framför oss till
närmaste stad. – Amerikanarna är lustiga med sina städer. Ibland hände det, att
vi for genom städer utan att veta om det var en farm eller en stad.
Präriestäderna utgjorde en enda husrad på cirka 10-15 hus, varav hälften var
gasoline stationer och resten apotek och diverseaffärer. Men ofta var
"staden" en samling av 3-4 st. hus/poststation, gasoline station och
ett boningshus. Då var alltid gasolinstation och diversehandel inhysta i samma
lokal!) Emellertid – över "Klippiga bergen" gick vägen med
zig-zag-kurvor och utefter svindlande stup – en gång en stätta med blott två
bräden att köra på, i vinkel upp- och nerför – det gällde att alltid hålla ett
öga på vägen, vilket var nog så svårt, då här och där i skogen öppnade sig
gläntor, som visade härliga utsikter. – Äntligen över trädgränsen och vi var i
snön! Passade på att svalka oss med ett snöbollskrig, men vår munterhet lade
sig något, då en vandrande judinna langade upp först sin ryggsäck och sedan sig
själv i Abram och gjorde sig beredd att följa med oss till Seattle. Bom och
jag, trötta på påhäng, yttrade ej ett ord till henne under hela resan till
Worland, där hon fick pallra sig iväg. – Då hade vi lyckligen klättrat över Klippiga
bergen. Nerklättringen var hisnande, men med underbart vackra scenerier – de
branta bergväggarna och längst ner i botten på dalgången en flod, allra längst
dit ner skulle vi. – Så var vi då i den verkliga "västern". Klippiga
bergen anses som gräns mellan Östern och Västern nämligen. – Första intrycket
blev öken, 34 miles med hårt packad lera liggande i vågor och beväxt av
kaktusar och tistlar. – Som jättegrytor veckade formationerna i brungrå
enformighet, men bakom oss hade vi den härligaste tavla. – Klippiga Bergen, i
solnedgången skiftande i olika färger och nyanser och med de glittrande
snöhöljda topparna. – Men så fort solen försvunnit bakom lerkullarna, kom
mörkret i ett slag och i Basin, där vi letade på en "campground" sov
turisterna redan ljudeligt i sina tält. – Vi hade just kommit till ro, oändligt
smutsiga, då en karl med en ficklampa kom, irrande runt bilen och småpratande
för själv. – Upp som ett skott efter revolvern. – Han måste vara tokig! – Då
kom vi att tänka på, att tokiga skola tas lugnt, varför vi helt artigt frågade
vad han önskade. Han var ägare till campen och ville ha 50 ¢ för hyra över
natten. - Tablå!
Den 13
juli
Öknen
fortsatte till Cody, "Buffalo Bills" födelsestad, där sedan
"Grand Canyon" med dess tunnlar och underbara formationer vidtog. Det
var som att fara genom en förstenad värld. - Klipporna var som försedda med
stora taggar, vilka avtecknade sig som silhuetter. Många av dessa formationer
hade av folkhumorn satts namn på – såsom "Fords huvud",
"elefanten" m.m. Hela tiden följde vägen en blåsyrehaltig, ärggrön
flod, som här och var bildade vattenfall och sjöar. Blev en gång överfallna av
guider, som nog aldrig blivit så avsnoppade, då A-B:s humör på grund av hunger
och saknad av bad, befann sig på nollpunkten. - Men vilka möjligheter öppnade
sig ej lite senare, då utanför en "camp" lyste emot oss med stora
bokstäver "Shower" (=dusch). Och det blev dusch och allmän skrubbning
med hård borste och pimpsten. - En "campground" är ett inhägnat
område, avsett för turister att slå upp sina tält på och packa sina bilar för
en viss avgift. - Ibland är uppfört "cabins" eller "cottages",
små hyddor på ett rum med eldstad, där de turister, som inte har tält, kunna
hyra in sig och njuta vilans balsam i den obligatoriska tvåmanssängen. - Är det
då riktigt storslaget så finns dusch med varmt vatten och dessutom
diversehandel att tillgå. - Den här "campen" hade allt man kunde
fordra, och det var två nya människor som med strålande humör lite' senare
gjorde sitt intåg i Yellowstone National Park och började klättra igen. - Vägen
var på sina ställen bottenlös, och där måste hästar dra upp hela långa raden av
turistbilar. Fullkomligt gagnlöst att försöka styra; hjulen till hälften
begravna och Abram vaggade som en anka. Bäst att ta' det hela från den
humoristiska sidan, men nog tror jag att farbröderna yttrade många fula ord i
bilarna bredvid. - Äntligen hade hela raden lotsat sig fram till
"campen", som låg intill en fjällsjö mitt i tallskogen. - Vackert,
men kallt! Inga tält eller cabins att hyra! - Vad vi avundades alla de, som
hade egna tält. - Där rådde emellertid den verkliga friluftsandan; - alla var
klädda i sportbyxor från 4-5 åringar till gamla vithåriga damer. - Jag skulle
vilja se en äldre svensk dam gå in på att flacka omkring och ligga i tält en
hel sommar! - Trotsande kylan badade vi i fjällsjöns isvatten, såg på de andras
eldar och vädrade stekoset från deras mat, - lyssnade till banjo från ett av
tälten, och somnade skönt på hyrda filtar, med björnar lufsande och nosande
runt bilen.
Den 14
juli
Sol och
kyla, - på med de våta baddräkterna och i plurret, beskådade av några
intresserade farbröder, vilka aldrig förnekade sig under våra bad. Många
turister kom och hälsade och språkade med oss; - de kände oss tack vare vår
dikeskörning och Illinous-licens. - På upptäcktsfärd i parken kom vi till de
heta källorna; ett enda puttrande överallt. Över stora områden låg som en tunn,
vit skorpa, genomträngd av hål ur vilka vattnet kokade. Träden stod vita och
torra – i fjärran de vita fjälltopparna, som var en svalka att se på. – Luften
var genomträngd av blåsyrelukt (=ruttna ägg), och värmen strömmade ur jorden. I
floden, som, frisk och kall, flöt fram intill dessa vulkaniska områden, vimlade
det av fisk och många turister stannade där flera dagar för att fiska. Det
egendomliga med parken är, att så helt olika naturer är samlade på ett så litet
område. Vackert är det på sina håll med fjäll, sjö och barrskogar, men, som vi
sade till en svensk herre som körde före oss med sin gumma, –"det är helt
vanlig Bergslagsnatur, och inte märkvärdig alls". Men för amerikanarna är
den något enastående. – För den, som vill studera djuren i fritt tillstånd, är
det ju idealiskt, men då måste man också uppehålla sig där ett par månader. –
Här och där mötte vi "nallar", som satt fint och åt ur händerna på
turisterna. – Slutligen – den sista spurten för dagen, flera miles körning
först uppför och sedan lika lång klättring utför på "2:an" och med
tilldragen handbroms. Rätt som det var kände vi en besynnerlig lukt, och när vi
tittade bakom oss, såg vi en röksky, som bolmade upp från ena bakhjulet.
Bromsbandet brann så det knastrade! – I vår förtvivlan lade vi oss på knä och –
spottade av alla krafter för att släcka elden. Sen försökte vi med vått gräs,
och när inte heller det tycktes hjälpa, resignerade vi och satte oss på
fotsteget och åt apelsiner. Då Abram efter en stund svalkat sina känslor körde
vi vidare, nu på "1:an", till camp Roosevelt, som drivs av
college-flickor och därför är mycket dyr. – För att få hyra en "cabin"
måste man inta ett mål i restaurangen och allt gick till $ 2,50 per person. –
Det betydde en lång försakelsetid för oss, men nog hade vi valuta för pengarna.
– Först badade vi i en simbassäng i skogen, värmde sedan vatten och tvättade
håret, kläderna och oss själva och sjönk slutligen ned i den stora sängen och
kände oss som prinsessor.
Söndagen
den 15 juli
Ren och
hel gick man in till frukostbordet med den föresatsen att pengarna skulle
utnyttjas, skulle så magen sprängas. Uppasserskan tänkte nog en hel del om
svenskarnas aptit! – Från Yellowstone Park in i Montana var vägen plisserad,
vadan ena bakhjulet började hoppa och skramla betänkligt. – Fick det fastsatt i
sista stunden i ett garage, och fortsatte en genväg, smal och dålig; allt
djupare ned i klyftor mellan bergen och allt smalare blev vägen. Idealiskt
tillhåll för banditer. – Bombom, som tyckte det hela blev trist, tog och körde
av vägen mitt ibland kaktusarna. Ljuvligt, om vi fått en punktering där i
"Djävulsklyftan". – Ute på stora vägen igen körde vi 35 miles i
mörker; inga vägvisare! Vi följde efter en rad med andra bilar och då gällde
det att hålla farten för att inte tappa bort dem. Aldrig har jag varit med om
en vansinnigare körning! I zig-zag gled hela raden med full fart i alla kurvor.
– Vackert, när äntligen "Butte" med sina tusende ljus utbredde sig
under oss. Det var målet för dagen och vi kunde ta' det lugnare. – De tre sista
dagarna hade Abram fått gå på 1:an och 2:an för det mesta. Ej underligt, om han
blev trilsk ibland.
Den 16
juli
Hela
förmiddagen tillbringades på "Buick-service", där en trevlig, svensk
pojke mixtrade med Abram, så att han sedan drog hälften så mycket gasoline som
förut. Bom började körningen på plisserade vägar igen men genom underbar,
kuperad natur – på kvällen med floden som ett silverband slingrande fram i
dalgången. Mötte en tjusig cowboy ridande en vit häst, vilka vi förevigade. Han
erbjöd sig att skaffa tält och slå upp åt oss, men i andan om seende en vaknatt
framför oss, tackade vi nej och parkerade i stället för 50 ¢ på en
"campground" i närheten av San Diego. – Som klistrade intill varandra
för att hålla oss varma, genomlevde vi en marnatt – och vaknade, till hälften
förfrusna.
Den 17
juli
Satte
fart in i Idaho, med Spokane som första stad. Vägarna asfalterade, landet var
bördigt och lummigt och verkade förmöget i motsats till Montana. På förmiddagen
klättrade vi som vanligt i bergen, vilka sedan avlöstes av enorma vetefält,
skarpt gula, med blå berg i bakgrunden. – Mil efter mil genom fälten – en berg-
och dalbana, som så småningom förde oss in i sandregionerna. Det blåste upp
till storm, och sanden piskade oss i ansiktet. Abram blåste nära nog ner i
diket. Mitt fjärde par mörka glasögon blåste åt pepparn, och Bom måste sitta
med min kappa som skydd från sidan. Det var verklig spänning och vi njöt av att
kämpa oss fram. – Efter ett par timmars körning blev det kavlugnt och vi for över
gränsen till Washington och in i stepper med bara torrt gult gräs och ett och
annat boningshus, utan ett grönt strå i närheten. Hur kunna människor stå ut
med att bo där?! På kvällen av denna omväxlingarnas dag kom vi in i den
bördigaste trakt igen, med skogar av fruktträd. Då hade vi samma dag kört,
först i Idahos berg, sedan genom veteregionerna, sandöknen, steppen och så till
slut fruktplantagerna. – I Wenatehe, namnet indianskt, hyrde vi ett tält, som
en liten tjänstvillig, puckelryggig, svartmuskig individ satte upp åt oss,
varefter han kom släpande med sin egen madrass åt oss att ligga på. Baddräkter
och handdukar räckte nödtorftigt till som underlakan och varm dusch gjorde det
hela till ett paradis.
Den 18
juli
Som
vanligt var vi de enda duschande på morgonen. – Genom till att börja med
fruktträdgårdar och senare uråldriga skogar med väldiga träd och cypresser gick
vägen fram till Seattle. Blåste ruskigt kallt, och gredelina i ansiktena
stannade vi utanför svenska konsulatet. Vi skulle nämligen leta reda på Boms
enda farbror, som utvandrat omkring år 1900. Konsul Brattström var ovanligt
bussig och tröttnade aldrig på att höra om vår tripp. Gubbarna på svenska
tidningen fick lite stoff att fylla ut en spalt med, men någon farbror fick vi
inte rätt på, då nödiga detaljer, som t.ex. vistelseort, saknades. – Krånglade
oss ut ur stan, som förresten var mycket vacker, byggd på bergen vid en vik av havet.
– Fräste på genom Columbia, Centrealia m.fl. städer på de ljuvliga asfalterade
vägarna. Cottage med dusch, som frestade vid sidan av vägen, var inte tänkbart
att köra förbi, men ack! Vilken dusch! – En motor dundrade vägg i vägg,
bensinröken stod i högan sky, och vattnet duggade lite' då och då. –
Bensindusch är bra, bara inte lukten satt i fullt så länge!
Den 19
juli
Sol och
värme – frukt och blomster! – Köpte och åt äppelkart i massor – stackars magar!
100 miles vardera, körde vi i stöten och blev dåsiga och trötta, ovana som vi
var vid värmen, som tilltog ju längre söderut vi kom. Overallen började
behagligt klibba fast här och där. – Vägen gick genom Portland och Salem till
"Grants pass" i Oregon. – Naturen var svensk med skogsklädda berg och
vattendrag. – Konstaterade att pengarna skulle räcka på centen att komma fram
till Los Angeles på. – Det gällde därför att köra på för brinnande livet. – På
kvällen blev vi i mörkret förföljda av en bil med karlar i, varför vi vid
första bästa "camp" hyrde ett bedårande cottage för 50 ¢ vid floden
och sov snart som stockar för olåst dörr obekymrade för alla pengar och karlar
i världen. Den dagens körning var 357 miles.
Den 20
juli
Badade
kl. 6 på morgonen i solsken och den ljuvliga floden under livligt beskådande av
en farbror, som roade sig med att meta, och som naturligtvis måste flytta sig
intill oss, fastän vi antagligen skrämde bort fisken för honom. – Inkomna i
Californien blev det vansinnigt hett. Körde på breda, härliga vägar; för att få
luft, med gaspedalen i botten. – Genom ödemarker – slättland beväxt med
"sagebrush", ett slags snärjgräs, gick det till Redding, där vi fick
se de första palmerna, mycket vackrare än jag föreställt mig. Stolta och raka
och med de stela bladen i kronan avtecknade sig mot den klarblå himlen. –
Luften dallrade, barnen sprang omkring i baddräkterna, husen låg vita med
platta tak, palmalléer och en rikedom av blommor! – Då kände jag mig ganska långt
borta. – Den dagen törstade vi, och blånypte våra arma styvrar. – Nog var
Californien en desillusion vad naturen beträffar. – Marken sönderbränd och
svartfläckig av bränt gräs, men städerna var desto vackrare. – Gjorde på
kvällen ett fynd – en campplats för 25 ¢, där ett lummigt träd skymde Abram och
oss förträffligt för världens nyfikna blickar. Vilket inte hindrade att
familjefadern i sällskapet bredvid sätter lyktskenet på oss, mitt i vårt
omklädningsbestyr. Den gången kom vi ganska hastigt in i bilen, där vi
fullbordade toiletten.
Den 21
juli
Tvätt vid
vattenledningen och frukost bestående av torrt bröd och varsin mugg mjölk. – Då
kommer en liten flicka från sällskapet bredvid med härlig tårta från sin mamma.
Aldrig har en tårtbit smakat så bra och i vårt tack till henne måste vi ha lagt
in mycket känsla, för att innan vi skildes åt hade hon ytterligare begåvat oss
med en stor bit nötbröd. Det var deras första campingdag och det förklarar
deras älskvärdhet mot oss. Tog en omväg till Napa, för att hälsa på Miss Edith
Abramson, som äger ett hotell där. Hon blev fullkomligt paff - ej att undra på!
- Fick middag: Varsin väldig biffstek, kaffe och melon, samt vid avfärden
varsin ros av hennes manliga kompanjon. I Gelroy hamnade vi mitt i
cowboy-kapplöpningar och massor av folk och bilar. Härliga cowboys och cowgirls
red som furier i sina dräkter med mångfärgade halsdukar till. - Småpojkar i
8–10-årsåldern red lika bra som de äldre. En sann fröjd att se dem. - Sista
”campnatten” blev en missräkning. - Den kvällen skulle ha firats på ett värdigt
sätt, men vår ”cabin” inbjöd inte till fest i fotogenlampa, trasiga fönster och
snattrande grannar. - Men det var ju bättre än ingenting.
Söndagen
den 22 juli
Sista
morgonen! Vaknade av en massa olika djurläten, som vid närmare undersökning
visade sig komma från ett helt litet menageri med apor, påfåglar, duvor, rävar
m.m., som ”ägaren till campen” roade sig med att uppföda. Köpte mjölk i en
bondgård och åhörde under frukosten familjens morgonpsalm - en bedrövlig jazz,
framsjungen på radio. - For genom en hel hop små städer med spanska namn och
med husen byggda i spansk stil. Små pittoreska villor med platt tak och en
myckenhet blomster klängande på väggarna, samt med sammetsgräsmattor utanför.
Befolkningen utgjordes däremot av kineser och japaner. - Trafiken var rätt
livlig på söndagsmorgonen. - Nerför en utförsbacke gick det med bra fart; i
slutet av backen stockade sig bilarna, fotbromsen tog ej. Bom körde upp på
sidan av vägen och vi hade så när stjälpt. - Men med vår ständiga tur kom vi
utan olycka på rätt köl igen, och nästa gång var det bara några oljetankar,
uppradade vid en gasolinstation, som rök i marken, en efter en, när Bombom
strök förbi med Abram, men gasolineförsäljaren var ovanligt bussig och förlät
oss. Köpte frukt i ett stånd, där madamen var småländska. Vi badade för första
gången i Stilla Oceanen, med dess härliga vågor, som bröt sig vid stranden med
oerhörd kraft och kom oss att känna oss som träbitar. -
På ett flygfält efter vägen var flyguppvisning och vi måste förstås stanna och
titta på, men efter en stund åter Abram som nekade att starta. Bom ryckte och
sköt omväxlande och alla människor glodde intresserat, mer på oss än på
flygarna. - En herre kom och frågade den gamla vanliga frågan: ”Från vilken del
av Illinois är ni, flickor?” Och vi drog den vanliga svadan om vår nationalitet
m.m. Han hjälpte Bom att skjuta Abram i alla fall, och när vi väl fått gång på
honom, tordes vi inte stanna förrän i Los Angeles. En ändlös rad av bilar på
vägen. Hollywood passerades, ingen sensation alls utom några studios. Hollywood
gick i ett med Los Angeles, där vi körde i kors och tvärs och genom tunnlar och
pass, tills vi äntligen kom fram till Bomboms moster, där ingen var hemma. Men
nätfönster går lätt att lyfta av, så vi gjorde oss hemmastadda, tills moster
kom hem. - Och så var
(Detta är ChatGPT-s digitalisering – Copilot vägrade.)
vi då
framme; tråkigt men onekligen rätt skönt. – Abram skildes vi från med saknad.
Hans sista tjänst var att vid försäljningen ge oss £ 18 i skrotvärde. - Och här
går vi nu och trampar Los Angeles torra gator och önskar all civilisation åt
skogen och tycker fortfarande, trots allt, att Sverige är paradiset på jorden.
Som "Moster" hade det "knalt" med pengarna och som vi inte
alls var önskvärda där, uppsökte vi ett svenskt par som jag hade fått tips om,
Naemi och Karl-Evard Bergström. Hon gymnastikdirektör och han civilingenjör,
blev våra bästa vänner. Vi körde till deras bungalow, blev bjudna på middag,
parkerade "Abram" på gatan, där han drog sin absolut sista suck och
vi blev skjutsade in till moster av Naemi. - "Abram" såldes till en
skrothandlare för 18 dollar. Abram hade slukat hela vår reskassa.
Emellertid måste vi se till att vi fick pengar till ett rum och till mat. Vi
var ju absolut panka, men fick låna lite av moster. För att få resa in i U.S.A.
som turist måste man deponera 500 dollar i bank, och dessa fick ej röras.
Dessutom måste man ha returbiljett till Sverige! Passet räckte endast 6
månader, men jag lyckades förnya mitt ytterligare 6 månader vid universitetet i
New York. Vi lyckades hitta ett billigt rum och kunde börja söka arbete, d.v.s.
vi följdes åt till stans alla ortopeder. Det blev "bom", utom för mig
som lyckades få en societetsläkare att ge mig patienter. Men först måste jag
demonstrera mina färdigheter på honom själv med massage och rörelser. Hans
klienter, vilka också blev mina, bodde i miljonärsvillor i förstaden S:ta
Barbara. Mina inkomster gick åt och det var nervöst den gången som jag tagit
fel spårvagn och betalat med min sista slant. – Måste hoppa av. Vad göra?!
Hittade ett frimärke i plånboken och lyckades få en bensinstationsman att köpa
det och biljetten var räddad. Eftersom jag den gången fick betalt för
behandlingen kunde jag ta’ spårvagnen hem. – Flera dagar levde vi på druvor och
bröd, billigaste maten. Ett avmagringsinstitut annonserade efter massöser, det
blev vår räddning. – Men vilken tillvaro att knåda de arma damerna från topp
till tå i en olidlig hetta, – det var rena avmagringskuren för oss! Jag
lyckades kombinera detta jobb med mina lyxpatienter och kassan var räddad!
Bombom däremot, fick så småningom genom en läkare, betydligt fattigare
patienter.
Bergströms
blev våra vänner och vi var tillsammans med dem varje veckoslut. Det blev så
att vi bildade ett litet kotteri tillsammans med dem och ”Acke”,
gymnastiklärare i pojkinternat, samt Hjalmar Mässing, civilingenjör. – Vi såg
bio, hörde konserter och framförallt åkte vi ut till ”S:ta Monica beach” om
söndagarna, då vi latade oss hela dagen. Där umgicks vi intimt, och genom
Bombom och kassan, gymnastikläraren strandade, där i synnerhet Acke briljerade.
En intresserad åskådare i träningsdräkt började titta på oss från sin balkong.
Det var Charlie Chaplin, som kom ned till stranden där han satte sig intill
oss. Tyvärr ledde mötet aldrig till något samtal. Greta och jag simmade och
solade i svarta yllebaddräkter, men det behövdes bara att vi knäppte upp ena
axelbandet, så kom genast badpolisen och beordrade oss att knäppa igen. Så
strängt var det på den tiden i USA.
Det rådde
ju spritförbud i USA, varför det förstås smusslades på restauranger och på
fester. Vad orsaken den gången var, minns jag inte nu, men en dag körde jag
Hjalmar Mässings sportbil genom Hollywood med sprit i bakluckan. Jag råkade
passera ett övergångsställe utan att stanna för en korsande dam, och blev
stoppad av en polis. Inte hade jag amerikanskt körkort, men vad hade det blivit
om han fått se spriten?! – Emellertid blev straffet för trafikförseelsen 40
dollar i böter eller 14 dagars fängelse. Jag valde det senare, men hörde aldrig
av polisen och förstod sedan att mina vänner betalat böterna.
Mitt
körkortsprov gick till sålunda: Tillsammans med en hop andra personer i en
lokal fick jag fylla i en blankett med ett antal frågor gällande trafikregler.
Det var alltsammans och körkortet lämnades omedelbart, utan fotografi eller
legitimationshandlingar!
I Los
Angeles fanns inga ”subways”, endast spårvagnar, s.k. streetcars. Palmer
kantade gatorna, buskar med kaktusar och blommande julstjärnor i parker och
trädgårdar, vilket var underligt för oss i december. Biltrafiken var lugnare än
i New York, men vi saknade livligheten och verksamheten där. Här verkade
människorna mera loja och företagsamma. – Men visst var det spännande att
plötsligt en dag se sitt bredvid Douglas Fairbanks eller massera Gloria
Swanson. Greta Garbo såg vi aldrig.
Våra
turistpass ”gick ut” och vi vågade inte vara kvar på avmagringsinstitutet eller
verka som sjukgymnaster över huvud taget. ”Blåögda” som vi var, trodde vi att
det skulle gå att smita undan myndigheterna, så vi tog plats som hembiträden i
varsin familj. Det dröjde inte länge förrän deporteringsordern kom: ”Åk till
Sverige med första lägenhet!” Vi kände oss förlorade, rymde en natt från våra
familjer och tog reda på första båt som skulle gå till New York via
Panamakanalen. Det var inte roligt alls, vi hade ju ställt oss i kö på ett
rederi för att arbeta oss över till Hawaii och sedan så småningom ta oss hem.
En
lastbåt, m/s Sutherland, med 39 mans besättning från jordens alla hörn, blev
vårt hem under 3 veckor från början av december. Kaptenen var svenskättling och
hygglig men det övriga befälet hade, fick vi så småningom veta, dragit lott om
oss som sällskap under natten! Vi var de enda kvinnliga ombord och kände oss så
osäkra att vi staplade koffertar och väskor framför hyttdörren, som hade det
skröpligaste lås. Dessutom hände det att jag satt med revolvern i handen
osäkrad och riktad mot dörren på natten. Som väl var hände ingenting. Under
julhelgen rasade storm i Karibiska havet och vi blev bortmotade från fördäck.
Julaftonen var trist ombord och för att hålla tankarna bort från dem därhemma
satt vi i hytten och lade patience halva natten.
Till
juldagsmiddag serverades bl.a. plumpudding med russin i. Kocken hade
dessförinnan visat en massa kackerlackor som kröp omkring i russinburken! Vi
smakade aldrig på plumpuddingen.
Vi hade
glatt oss åt att få se Panamakanalen! Vad hände?! Jo, en mängd negrer äntrade
båten för att slussa den igenom och vi blev inlåsta i hytten av kapten som
ansåg det för farligt för två vita flickor bland de svarta. Snopet!! Några
dagsresor från New York, gick båten till den första hamnen och kapten som inte
vågade ta’ ansvar för oss längre, satte oss iland med respengar på tåget till
New York.
Då
firades nyår i sta’n och vi hade trevligt med Bomboms och mina släktingar.
Tyvärr hade vi inget val – ”Gripsholm” låg och väntade och snart försvann
”Skyline” för våra vemodiga blickar. – Jag hade gärna stannat ett halvår till i
New York där jag trivdes så bra. Jag gillade atmosfären och de verksamma
människorna. I Californien var ett helt annat tempo, för lojt för mig. I slutet
av januari 1929 steg jag av tåget i Gusselby och äventyret var till ända.
Rut Östby/Egerö
