Utflykt till Omberg. Del 1: Tåkernbesök

 Under veckan 10 - 14 maj hade vi planerat vistas i trakten av Omberg vid Vätterns branta stränder. Marita hade förberett med mat och övrig utrustning för boendet i husbilen. Vi hade placerat cyklarna säkert bakpå cykelstället, fyllt på dricksvatten samt laddat batterierna. 

På måndagseftermiddagen den 10 maj styr Marita ut på E4-an mot Svanshals och Tåkerns Naturum. Det finns en stor husbilsparkering med gott om plats där vi stannar för natten. Marita går en kvällspromenad utmed Tåkerns strand.

Solen börjar tränga igenom molntäcket när vi på tisdagsmorgonen börjar vår vandring i naturreservatet.

Naturum var stängt som alla andra muséer så vi börjar vandra på en av lederna.

Prinsessan Estelle har gett namn till barnens sagostig.

Marita var inte intresserad av att pussa grodan så någon prins fick vi inte uppleva.

Inne i vassen får vi syn på knölsvanen vid sitt bo med några okläckta ägg.
(Ingår också i sagostigen)

Genom fönstret på Naturum fotograferar jag denna uppstoppade fågel - rördrommen. Dess karaktäristiska brummande läte hörde vi under kvällen och även  idag.

Tåkerns naturreservat är stort. Naturum ligger vid röda pilen.

Här kommer man lätt fram med både rullator och rullstol.

Vid spången blommar en liten sälgplanta, som väntar att en humla ska komma och pollinera.

Från skrattmåskolonin är det ett förskräckligt skriande.

Här trivs grågässen (Anser anser) med sina små gässlingar

En liten filmsnutt:

Jag är vid röda pricken.

Majvivan håller tiden!

Vi vandrar bort till cachen Huldas stuga. Cachen hittar vi lätt.

Vid vildsvinen stannar Marita och vinkar och så att rörelsedetektorn reagerar. 

Så här låter det:

Sedan återvänder vi till bilen och kör till Omberg. Under vägen tar vi några foton.

Man har med en slåttermaskin slagit av Tåkerns vass som här är uppställd för torkning innan den används för taktäckning.

Genom hål i den svarta plasten kommer rabarberplantorna upp.

Vid Stocklycke vandrarhem parkerar för att äta middag vid ett rastplatsbord. 

Fortsättning följer.

Vår andra utflykt med husbilen. Del 2 Nedre Glottern

Mattias hade monterat ett 12 voltsuttag ovanför sängen så jag kunde enkelt koppla in min CPAP med ström från batteriet. Vi sov bra och efter frukosten började vi vandringen söderut från P-platsen enligt röda pilarna på kartan.

På infotavlan står det: På den stensatta planen omlastades kol och torv. Kolet kom i kolryssar lastade på hästforor. Kolet producerades i kolmilor. Bara i reservatet finns resterna av 43 kolmilor! De flesta var i bruk under 1800-talet och en bit in på 1900-talet. Torv bröts i små torvmossar i skogarna här omkring.
Från hästfororna lastades godset om till den lilla järnväg, som började här. Det är järnvägsbanken som nu grusats upp för att fler ska kunna ta sig fram. På ett ställe vid utskeppningshamnen vid Karlsdal (vindskyddet) kan man fortfarande se några träsyllar som tillhörde järnvägen. 

De onaturligt raka stränderna på Smågölarna beror på torvbrytningen. (Se även Bengtgölen)

På infotavlan står det bland annat: Det var Torshagsfabriken som behövde torv till att värma sina stora industrilokaler och andra byggnader. I Karlsdal lastades torven på en pråm, som drogs av en liten ångbåt ner till kajen vid Torshag.

Vitmossan växer alltid tätt ihop med andra plantor och alla når samma höjd. Plantan har inga rötter utan tar upp vattnet direkt från omgivningen. Den växer till i toppen och samtidigt dör den nedre delen, som inte bryts ned på grund av bristen på syre. Med tiden - mycket lång tid - bildar vitmossan torv. I toppen bildar den sporer för fortplantningen. Växtgruppen kallas sporväxter. Blåklockan är en fröväxt. 
Två vitmosseplantor som frigjorts från sin tuva. 

Bild från Internet.

Från Karlsdal fortsatte vi vandringen utmed stranden österut. Vi lade märke till att barken fläckvis sågats bort på några mindre tallar. På de barkfria områden rann kådan som skydd. 

Många mindre granar var nedsågade, men oftast satt granen kvar i stammen c:a 1 m upp från marken.

På infotavlor, som satts upp av Samhällsbyggnadskontoret (i Norrköping), park och natur, står det bland annat så här: 

Efter hemkomsten konsulterade jag min mångårige vän och skogsman Sven Jonsson om anledningen till dessa ingrepp.  Han förklarade att en trend inom skogsbruket, i en ambition att öka den biologiska mångfalden i t ex naturreservat, är att röja bort mindre granar. Om den avsågade delen hänger ihop med stubben dör granen långsammare.

Alltid lär man sig något!

Vi fortsatte vandringen. På en fin plats tog vi fikapaus och där tog jag chansen att lägga mig på marken och sova en stund. Skönt!

Här har Marita försökt ta en geocache. Hon såg den, men man måste vada i vattnet för att nå den. Den får vi ta en annan gång.

När vi fortsatte blev stigen verkligen brant och svår att ta sig fram på mellan träden ovanför stranden.

Här mötte vi ett par damer, som kände till trakten. 

Vårbäcken porlar - vilket skönt ljud!

Bengtgölen, som en gång var en torvmosse.

Sista biten fram till bilen var besvärlig på grund av vattnet.

Vi hade tänkt stanna en natt till, men när vi skulle koka te på kvällen var gasolen slut. Utan gasol till värmepannan skulle det bli kallt så vi åkte hem.

 

Vår andra utflykt med husbilen. Del 1 Övre Glottern

Vi hade fått ett förslag från Leif och Elaine (i Bestorp) att träffas eftersom det var månader sedan vi sågs senast. Naturreservatet Glotternskogen i Kolmården passade oss bra.

I torsdags den 15 april lämnade vi Sjösa och åkte västerut, men undvek motorvägen E4 och körde i stället gamla Riksettan, där vi stannade vid den klassiska vägkrogen Oscarshäll på branten ovanför Bråviken. Vi tog en fika med goda äppelknyten.
På Nyköpingsvägen fortsatte vi till Åby där vi körde in på Katrineholmsvägen, som vi lämnade i Graversfors där vi åkte skogsvägen upp till parkeringen vid sjön Övre Glottern. Det var lätt att hitta en plan plats att parkera husbilen på. 

Den 12 december 2020 var vi på samma plats med Jonas familj, men nu såg naturen annorlunda ut. Den 8-bandade granbarkborren hade angripit granarna, vilka nu fällts och låg huller om buller. 

Stockar och grenar har lämnats kvar eftersom granbarkborrarna lämnat platsen då barkens inre lager är torkat och uppätet. Nu kan andra insektsarter trivas här i stället och de är granbarkborrens fiender.

Vi åt vår middag i husbilen och sov över eftersom Leif och Elaine skulle komma på fredagsmorgonen.

De anlände punktligt kl 10 och de plockade strax fram kaffetermos och rabarberpaj med vaniljsås, vilket vi njöt av under ivrigt pratande. Med korv och grilltillbehör i ryggsäckarna vandrade vi sedan utmed Övre Glotterns strand. 

På infotavlan kunde vi läsa om tidigare generationers verksamheter här i skogen.Vi tittade in i kolarkojan, där bönderna under kolningsperioderna sov över när milan var tänd och behövde  tillsyn. Det var ju kolet till järnindustrin man framställde och då måste milan vara tät, för kom syre in så brann kolet upp.

Här verkade det hopplöst att komma fram för alla stammar och ris. Vi väntade medan Marita letade efter en 'väg' igenom.

Framme vid vindskyddet, som hade en eldstad, hällde vi tändvätska över det medförda kolet. Vi tände på och snart hade vi härliga goda korvar att äta!

Vi gick nästan samma stig tillbaka till parkeringen.
Då passerade vi den här bastutunnan, som går att hyra.

Vi vandrade från P till vindskyddet - cirka 2 km i enkel riktning.

Efter avslutningsfika åkte Leif och Elaine hem. Vi var överens om att ses igen på liknande sätt.
Marita och jag fortsatte med husbilen till en parkering i närheten av Nedre Glottern, där vi förberedde husbilen för övernattning.