Resan till Namibia 2018. Del 1: Windhoek - Swakopmund. Uppdaterad 19 mars.

Resan till Namibia 26  januari - 14 februari 2018

med Albatros Travel

I Johannesburg möts vi av den sydafrikanska värmen och Johan Stenkula, som är vår reseledare.

Vi är 20 svenska deltagare, som ska åka safaribuss hela 400 mil från Windhoek till Viktoriafallen.

Namibias flagga

Under en promenad från hotellet i Windhoek stiftar vi bekantskap med den lokala floran.

 Denna akacia har vassa taggar.

 Fröhusen till denna växt skyddar sig också med vassa taggar. Det är en spikklubba som är en ettårig ört inom släktet spikklubbor och familjen potatisväxter. Den härstammar från Mexiko men finns naturaliserad på många håll världen över - även i Sverige. (Wikipedia)

På kvällen ingår ett besök på Yoe’s Beer där vi väljer att äta en 3-rätters menu.  Det är lördagskväll med många gäster i den mysiga miljön. Överallt hänger gamla bruksföremål - ungefär som ett museum.

Både ljudnivån och stämningen är hög. Bra början på vår resa.

Namib Bush Fire med kudu, gemsbock och springbock med sprit och sås att doppa i. Det är verkligen gott!

Vi startar vår långa safari söndagen den 28 januari före soluppgången med en 2-dagarstur in i Namibiaöknen - stor som 1/5 av Sveriges yta.

Vi stannar till för bland annat fika-stopp i byn Solitaire.

Bland alla skrotbilar finns det en traktor, där någon gömt en geocache. Jag håller Peters kamera medan han letar fram burken under en sten. Lite läskigt - det kan ju finnas skorpioner.  

På eftermiddagen kommer vi fram till Namib Desert Logde, som ligger i öknen.

Här vilar gemsbocken i trädets skugga.

Hjälmpärlhönor

Vy ut mot öknen

I skymningen äter vi en god middag medan vi börjar bekanta oss med varandra. Foto: Bertil Olin

Nattetid är berget belyst med strålkastare. Effektfullt!

 Vi startar tidigt även nästa morgon den 29 januari för att åka ut till Namib-Naukluft nationalpark.
Jag passar på att fotografera en av de många humlorna i denna blombuske.

Det är svalast på förmiddagen!

Under förmiddagen besöker vi dessa platserna:

För att komma ut i öknen åker vi sista biten i en 4-hjulsdriven safaribil. Vi såg en personbil som kört fast i sanden.
På återvägen fick vår bil punktering och vi blev då hämtade av en annan bil.

Dyn 45 är 170 m hög 

De som orkar  - 2 steg upp och 1 ned - går upp på toppen.

Marita vandrar upp på dynen medan jag tar en geocache i detta döda sandblästrade träd.

Vi fortsätter till den 1 km långa Sesriem-ravinen, som bildats genom Tsauchab-flodens erosion.

På vissa ställen är den 30 m djup och på någon plats bara 2 m bred.

Marita går en promenad. Tur att det inte är något vatten i floden idag. Det har hänt att folk blivit överraskade när ravinen plötsligt fyllts med vatten. Då finns det ingenstans att ta vägen.

Även i den karga öknen finns ett rikt djurliv. Vatten kommer med fuktiga vindar från Atlanten 14 mil västerut och avsätts under natten på växterna som djuren betar efter soluppgången. På dagen söker djuren skugga under de få träden. 

Gemsbock (en oryx-art) är en stor antilop där båda könen har långa farliga horn.

Gemsbocken hushållar med vatten genom att urinen är tjockflytande som sirap.

Torkad urin - ungefär som njursten.

Överraskande att få se en gnu (eng: Blue wildebeest) här i öknen. Vad lever den av?

En lokal naturexpert berättar om förutsättningarna för djur och växter att leva här.

Vi besökte Sesriem-ravinen och Sossusvlei - "saltgrytan" - längst inne i dalen nere till vänster på kartan.

En sorts sociala vävarfåglar bygger gemensamma bon uppe i träden. 

På latituden 23,3 grader sydlig bredd passerar vi Stenbockens vändkrets - den tropiska - där solen står i zenit den 21 december. 

Det är 34 grader varmt under dagen och det är svårt att hitta skugga - solen står rakt över våra huvuden. 

Vid den kyliga Atlantkusten ligger den välmående staden Swakopmund, som var huvudort i den tidigare tyska kolonin, vilket avspeglas i arkitekturen.

Namibia är rikt på diamanter och andra ädelstenar, vilket ger inkomster till landet.

På Kristall Galerie finns världens största kvartskristall - 14 ton - och många andra fina stenar.

Från Walvis Bay gör vi en båttur med en katamaran för att kolla en sälkoloni.

Vi har knappt lämnat kajen förrän pelikaner kommer ombord. 

Delfiner dyker upp och surfar elegant i båtens kölvatten.

Sjölejonet surfar (Fotograf: Okänd)

Plötsligt har en säl hoppat ombord. Den matas med fisk och vi får klappa den. 

Och det kommer upp fler sälar! De tillhör gruppen öronsälar. Jag tycker de ser ut som sjölejon.

Sälarna liksom pelikanerna är verkligen stamgäster - och populära - på båten.

Ute på den 15 km långa sandreveln Pelican Point, som ständigt växer, finns närmare 400 000 sälar.

Varje år skjuts 50 000 för att inte kolonin ska bli för stor. Kolla videon!

Sista aktiviteten ute vid kusten blir en flygtur över Namibiaöknen i ett Cessnaplan.

Den nu torrlagda flodfåran i Kuiseb Canyon begränsar den röda sandöknen i väster.

De uttorkade saltsjöarna vid Sossusvlei. Foto: Peter Bergström

Vid kusten drar molnen från Atlanten in och släpper sitt livgivande vatten över land.

Flygturen varar 2,5 timme. Det var en härlig upplevelse! 

Vi har nu varit på väg i 6 dagar och färden fortsätter norrut i nästa inlägg del 2.