Resan till Namibia 2018. Del 2: Swakopmund - Halali Camp.

Resan fortsätter norrut och när vi den 1 februari lämnat Swakopmund passerar  vi "Skeleton coast" där många fartyg förlist på grund av sandbankar och oberäkneliga havsströmmar.

Båten Zeila strandade 2008. Nu har skarvarna tagit över och bygger sina bon i masterna.

Uppe på stranden hittar jag brunalgen kelp (en slags tare).

Området mellan vägen och stranden är attraktivt för folk med pengar att bygga flotta villor på.

Men vad finns det att göra? Någon golfbana har vi inte sett. Och Atlantens vatten är kallt.

Vi åker inåt i ökenlandskapet och gör ett stopp, där det boskapsskötande hererofolket säljer sina hantverksprodukter utmed vägen.

Ett 3-spann med åsnor.

Kvinnan bär folkgruppens typiska klädedräkt.

Kerstin får kontakt med ett hererobarn. Foto: Bertil Olin

Nu gäller det att se upp!

När vi fortsätter upptäcker jag resans första elefant,  som försöker undvika det starka solskenet.

Efter 40 mil kommer vi till Kamanjab där vi ska övernatta på Toko Lodge.

Under en kort promenad träffar Marita några grannar utanför Toko Kamanjab Lodge.

Det är ingen katt utan en dvärguv, som gömmer sig i trädet.

Konstig insekt

Nästa dag den 2 februari är målet den stora nationalparken Etosha. Det är 25 mil dit på dåliga grusvägar.

Vår guide Johan sitter i framsätet och berättar i mikrofonen om vad som händer framför oss.

Bara om man står upp kan man se framåt genom takfönstret.

Vi kan dock fotografera genom sidorutan, men ofta med dåligt resultat för bussen skumpar förskräckligt när den kör i över 70 km/tim på tvättbrädesvägar.

Vi gör ett 1½ timmes besök i Otjikandero Himba Orphanage Village  hos himbafolket.
Där finns en skola.

Det är valfritt att bära stammens typiska eller västerländska kläder.

Det är fruktpaus och eleverna bär ut sina stolar för att sitta under träden.

De äldre eleverna hämtar vatten vid vattenposten.

Ingrid hälsar på en himba-kvinna med den traditionella 3-greppsmetoden.

Männen spelar ett komplicerat kulspel. De har alla en käpp, som de också använder när de vallar sin boskap i bushen.

Boskapen är nattetid skyddad från vilda djur inne i kraalen. Dagtid vallas djuren av männen eller unga pojkar.

Kvinnorna tar hand om barnen, mjölkar boskapen, hämtar ved och vatten samt lagar mat över öppen eld.
Det är friluftsliv - det!

Foto: Peter Bergström

Ofta sköter de om sitt hår. Det är både eget hår och löshår, som de smörjer in med fett, aska och ockra.

Hårvård:

Inne i en hydda skapar byns äldsta kvinna med glödande kol från en eld en nyttig rökelse. 

Videosekvens från hyddan där guiden berättar vad hon gör:

Resan fortsätter österut.

Sol, frost och vind eroderar ned berget till runda stenar.

Vi ser de första zebrorna, som är stäppzebror.

Gnuer

Gamar slåss vid ett kadaver - troligen självdött. Sjakalen smyger undan.

Svartryggad sjakal

Gnu med två kalvar.

Blue crane - paradistrana.

På eftermiddagen kommer vi fram till Halali Camp, som är inhägnad till skydd mot de vilda djuren.

Där finns ett "vattenhål" dit djuren kommer för att dricka.

Vi sitter på en bänk med fin utsikt.

När solen gått ned kommer noshörningar fram för att dricka. Trubb-noshörning ("wide"), som har bred mun - gräsätare.

Kolla noshörningarna:


Som vanligt avslutar vi dagen med en god buffé i lodgens restaurang.

Resan fortsätter i morgon den 3 feb med safariupplevelser i Etosha nationalpark. Del 3.