Författare: Bitti Lindmark
Till Stefan Löfven med partikamrater och politikerkollegor
För en stund sedan var jag med om att se ännu en av våra ungdomars hopp i hans ögon slockna. Vet inte om ni vet hur det känns inom oss som har dessa ungdomar i vårt liv, vet inte om ni vill förstå vad de och även vi som finns runt omkring dem går igenom? Familjer, syskon, vänner, lärare, psykologer, läkare osv, osv, listan kan göras lång…Vi som lever med våra ungdomar 24/7.
Jag har tappat allt hopp till de flesta av er politiker, jag förstår er inte, det slutade jag att göra i november 2015. Men att det skulle bli så här illa, hade jag aldrig kunnat förstå i den värsta mardröm. En mardröm vi inte vaknar upp ifrån, den som pågår ständigt, dygnet runt.
Hur kan Sverige behandla dessa unga på det sätt som skett under de sista åren? Hur kan politiker ens se sig själva i spegeln varje morgon? Många liv har släckts, när ångesten blivit den värsta tänkbara i deras liv. Då de ser döden som en befrielse, i Sverige, det en gång solidariska och humana land som värnade om varje människas liv, oavsett ursprung. Att ha ingett flera tusen unga hopp om att kunna studera, bygga en framtid, med en lag som ifrågasätts av domstolar och myndigheter? Vad har dessa unga gjort för illa, för att behandlas på ett fruktansvärt nedbrytande sätt som landet Sverige gör? En ung man som omfattas av den nya lagen, där hoppet i ögonen just slocknade, det enda han sa var: "Varför behandlar politiker och myndigheter oss så illa? Varför leker de med oss och våra liv?"
I vår vardag har vi unga människor som flytt krig, hot, våldtäkter, sett anhöriga dödas på värsta tänkbara sätt, unga som levt med Kalasjnikovs i sina hem, där de upplevt hot om att dödas i vilken minut som helst. Unga som skadats både fysiskt och psykiskt, men nej, här i Sverige tror vi minsann inte på det, svarar Migrationsverket och domstolar. Har ni inte bevis för att extremister hotat och skadat er, nej, då är ni inte betrodda. Många har kommit med tazkiror. "Tyvärr, nej dem godkänner vi inte, de har inget bevisvärde! Glömde ni att ta med er ”riktiga” identitetshandlingar, i ett korrupt land, där flykten var enda utvägen?"
Har inte Sverige plågat våra unga tillräckligt? Nej, lite till, det orkar de nog med. Sitta i förvar är absolut inget fängelse, nej lite rysk roulett, vem är på tur, månader i förvar, bryta ner unga människor, oerhörda kostnader med förvaren, att vara HBTQ, att vara kristen, att vara ateist, nej det är ingen fara i landet Afghanistan.
Så oändligt naiva ni är, politiker och myndigheter. Det är verkligen skrämmande vilken människosyn som vuxit fram de sista åren i Sverige. När det normaliserats, det som var totalt onormalt att ens yppa innan november 2015. Att kanske inte medvetet legalisera rasism som fått luft under vingarna, men där krafter släppts fria till den grad att vår solidaritet är så naggad att det nästan har blivit fult att använda ordet solidaritet.
Många av oss i civilbefolkningen vägrar att se hur våra unga behandlas av er makthavare. Gör inte om våra unga, av kött och blod, till siffror, till statistik för att kalla det för ”ordning och reda”. Det blir bara så oändligt nedsättande mot våra unga, mot oss som finns för dem dag som natt. Tror ni att vi har en njutbar semester? Det kan ni glömma. Vi kan inte lämna våra unga i den otroliga ångest de lever i. Nej, vi väljer att finnas där för dem på alla sätt som bara är möjliga, förhindra självmord, försök till att ge dem en strimma hopp i hopplösheten, följa dem till vårdcentraler, psykakuter, prata med dem i telefon om nätterna.
Ni inte bara, utsätter våra unga för en okontrollerbar stress, vi inkluderas i den, självfallet. Vi blundar inte, vi vägrar låta våra unga falla helt sönder. Ändå lyckas alldeles för många att välja självmord som sista utväg. Vi har civilkurage och vi är många, många… Vi kan inte bara se på hur Sverige, politiker och myndigheter behandlar våra unga.
När ska ni förstå vad som händer? Vill ni dela vår tillvaro under några dygn? För se en verklighet, som ni antingen blundar för eller inte förstår att den pågår just nu och har pågått under några år, i den fullständigt horribla asylhanteringen av människor som inte funnit någon annan utväg än att lämna det de vuxit upp i, som en gång var en trygghet.
Visst vill vi rädda människoliv och det kan vi genom en Amnesti!
Media äger rätt att återge texten med angivande av författare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar