Vildmarksvägen 2022. Del 1 den 7 - 11 augusti från Nyköping till Vilhelmina 90 mil

Detta är min berättelse om vår hittills längsta resa med husbilen.

Sedan vi skaffade husbilen förra året har vi funderat på att åka den spektakulära Vildmarksvägen i norra Jämtland och södra Lappland. Vi förberedde oss genom kontakter med turistbyråer och campingplatser i området. Vi läste i broschyrer och kollade på nätet när vi planerade resrutten. Enligt campingplatsen i Saxnäs var det oväntat lite husbilar i år så vi behövde inte boka plats. Det var bara att komma. Först på eftermiddagen den 7 augusti hade vi förberett husbilen, hängt på cyklarna och packat (även varma) kläder för 3 veckor och mat för de första dagarna. Vår avsikt var att ansluta till Vildmarksvägen i Strömsund norr om Östersund. Vi var överens om att resorna dit och hem inte bara skulle vara transportsträckor. När vi därför kom till Älvkarleby för att tanka så upptäckte vi några kinesiska byggnader. Det var Dragon Gate, som inte var öppet på kvällen. Den typiskt kinesiska porten har ett stort antal mässingsknappar och omgiven av två kinesiska lejon.

[I fortsättningen använder jag blåmarkerad text för länkar till hemsidor med mer information för den intresserade]

I ställplats-appen såg vi att det finns ställplatser på Laxön strax intill. När vi kom dit hittade vi inga skyltar till någon ställplats så vi ställde oss på en tom parkering. 
Jag känner väl till Laxön (mitt i Dalälven) eftersom jag under några veckor 1954 och 1955 bodde i den röda baracken. Laxön var nämligen ingenjörstruppernas lägerplats för utbildning i att bygga broar och färjor i rinnande vatten.

Mellanfallet är oftast torrt eftersom nästan allt vatten ska gå genom turbinerna i Kungsådran och alstra elektrisk ström.

Här finns ett broelement av typen BB2 (balkbro 2). Det är en engelsk monterbar brotyp som Sverige köpte in. Av dessa byggde vi fasta broar, flytande broar och färjor vilket vi övade på här i Dalälven nedström fallen.
Jag minns att en tvärbalk vägde 211 kg och en ram 267 kg.
Med särskilda bärpinnar i armvecken var vi 6 man som bar dessa delar.

Vi åt frukost i skön morgonsol ovanför fallen där Dalälven bildar en sjö.

När vi lämnar Laxön passerar vi vaktstugan och åker över Bifrostbron.

Här rinner vattnet från Kungsådran under bron.

Vi fortsatte E4 norrut och tog en glasspaus vid den stora rastplatsen Tönnebro. 
Efter 4 timmar åkte vi över den 2 km långa Sundsvallsbron som är en högbro över Sundsvallsfjärden. 

Vi lämnade E4 och styrde kosan till närbelägna Selånger.
Där finns startpunkten för den så kallade Sankt Olofsleden som går till Trondheim, som förr hette Nidaros.

Här finns mycket intressant om pilgrimmer, helgon och speciellt Sankt Olof.

En modell av Sankt Olof

I utställningen kan man göra en tidsresa.

Under reformationen omvandlades den medeltida katolska kyrkan till en evangelisk Luthers kyrka.
1541 fick Gustav Vasa ta emot den första svenska bibelöversättningen, kallad Gustav Vasas bibel.

Vi fortsatte mot nordväst utmed Indalsälven.
Plötsligt upptäckte vi denna skylt. Verkade intressant så vi åkte dit.

Kvällssolen lyste på den vackra Thailändska Paviljongen i Utanede.

Tydliga informationstavlor berättar historien.

Paviljongen är ju minnesplats för kung Chulaongkorn, men är också samlingsplats för thailändare i Sverige och används då som ett buddhistiskt tempel.

I parken finns 2 elefantstatyer.

Ragunda kommun sköter och utvecklar området och Thailand ansvarar för paviljongen. 

Det var ett intressant besök.

Vi stannade kvar över natten på en ställplats intill restaurangen.

Nästa dag onsdagen den 10 augusti fortsatte vi till Döda fallet i Ragunda.

Personen, som var skyldig till att Indalsälven fick en ny fåra, var Magnus Huss, sedermera kallad Vildhussen. Området är stort och med alla träramper anpassat för rullstolsburna. (Bild från hemsidan)

Jag fixade faktiskt att gå hela stigen med början på ramperna och sedan på stigen (vit) och slutligen brant ned till nya fåran.

Det var många trappsteg upp.

Varför blev det på detta viset?

Jo - Magnus "Måns" Huss, kallad "Vild-Hussen", född 18 april 1755 i Storboda i Västernorrlands län, död sannolikt 23 juni 1797 genom drunkning i Indalsälven uppströms Liden, var en köpman i Sundsvall som 1793 för 100 riksdaler åtog sig att bygga en flottningskanal förbi forsen Gedungsen, även kallad Storforsen, där timret riskerade att slås sönder på sin väg till Sundsvall.

Läs här hur det gick till när Storforsen blev Döda fallet. Jag står på en utsiktsplats nedanför den gamla forsen. Nu kan man se jättegrytorna, som bildades långt före Vildhussens tid.
Marita tog en 'selfie'.

På grund av rasrisken är det förbjudet att gå ute bland stenarna.

Läs i länken mera om hur det gick till. Projektet var faktiskt sanktionerat av Riksdagen - för det handlade om en viktig exportvara, nämligen skogen!
Marita fortsatte vandra på en stig 3 km utmed Indalsälven nedströms till en gammal hängbro. Det finns ingen väganslutning från den bortre norra sidan.

Frivilliga krafter lyckades rädda bron från rivning och underhålls sedan 2005 av Föreningen Hängbrons Vänner.

Uppe vid restaurangen finns Sveriges största vridläktare. Scenen och den roterande läktaren ger en unik och fantastisk vy för utomhusteater, musik och andra kulturevenemang. Med sin hisnande bakgrund, kommer arenan till liv där skådespelare och publik intar sina platser, musiken startar och verklig teatermagi följer!

Vi fortsatte norrut mot Strömsund och efter någon mil lämnade vi Indalsälven och började följa Ammerån. Sedan vi övernattat vid lilla Fyrån kom vi via Hammerdal till Strömsund vid 11-tiden den 10 augusti.

På turistbyrån fick vi broschyrer och information om Strömsund.
Tätorten har knappt 5 000 invånare och ligger vid sjön Ströms Vattudal.

I centrum finns en liten geologipark, som vi besökte.

Med tydliga skyltar beskrivs utställningen.
Här handlar det om rullstensåsen.

Så här presenteras en marmorsten, som slipats för att tydligare visa struktur och färg.

Strax intill ligger Strömsunds Hembygdsgård = Ströms Hembygdsgård.

Vid Storstugan spelade några ungdomar ukulele.

Här finns en utställning av vrilar, som bearbetats till konstverk.

Vid entrén finns denna figur.
Känner någon igen den?
Jo - där är Dunderklumpen, som spelar huvudrollen i den delvis animerade filmen med samma namn från 1974. Filmen är skriven av Beppe Wolgers och är baserad på en bilderbok för barn.

Jorm är också en figur i samma film.

Således finns en utställning om Beppe Wolgers.

När Beppe avled 1986 var han bosatt i Flen, men gravsattes i Jämtland i Strömsunds nya kyrkogårds minneslund. Hans änka öppnade 1999 ett Beppemuseum på Ön strax utanför Strömsund, där Wolgers hade verkat från 1968.

Nu ska vi början resan på Vildmarksvägen
och vi ska åka motsols.

Vi fortsatte på E45 mot Vilhelmina. I Hoting hade vi tänkt kolla på Ivars Bilmuseum, men det var stängt. Varken campingen eller badplatsen lockade oss att stanna så vi fortsatte förbi Dorotea och stannade i Meselefors vid Ångermanälven. (Sel, som ofta ingår i norrländska ortsnamn, kallas lugnvattnet ovanför en fors.) Campingen vid älven passade oss bra. Marita lagade en god lunch som vi åt i husbilen. 

Eftersom Inlandsbanan låg alldeles intill så vi kollade tågtidtabellen. Morgontåget från Gällivare skulle komma 17:33 så vi gick till bron respektive hållplatsen.

Det fanns en brygga vi campingen så vi passade på att bada i Ångermanälven. Det var lite strömt så det gällde att bli kvar vid bryggan.

Det var nog kallt i vattnet, men vad gjorde det. Vi badade ju på en exotisk plats!

 Järnvägsbron nedströms badplatsen.

Nästa dag åker vi till Vilhelmina.

Slut på del 1