Naturpasset 2021

Naturpasset är en orienteringsaktivitet som ordnas av lokala orienteringsklubbar. Vi har - ofta tillsammans med Björn - under flera år med karta och kompass i handen letat kontroller i skogarna i Nyköpingstrakten. Nyköpings OK brukar lägga ut kontroller i två olika områden. I år i Oppeby samt Ryssbergen, som är ett av Nyköpings fina ströv- och skidområden. Den 31 maj är Björn och jag på gång.

På kartan syns några av årets 50 kontroller. Varje kontroll har en 'kontrollkod', som vi antecknar och som 'bevisar' att vi varit varit vid kontrollen. Det är ingen lättgången terräng. Många bäckar är nu som torra diken och lätta att missa.

Finns det ingen stig att följa eller väg eller vattendrag, som man kan 'fångas upp av', - då måste man (ja vi!) använda kompassen och sedan försöka 'läsa kartan', dvs identifiera naturen. Det är omöjligt att gå och räkna steg, när man har svårt att ta jämnlånga steg. Jag minns från min aktiva tid att jag räknade till 40 dubbelsteg för 100 m, när jag sprang.

Marita och Björn är framme vid kontroll 44, Mindre dike, Kröken, med vatten i!
Ser ni kontrollen?
Jag har precis kommit fram till kontroll 37, Branten, Foten.

För att veta var man ska leta, när man tycker att man är nära kontrollen, finns på kartans baksida kontrolldefinitioner och logiska tecken för kontrollens placering. Jag förstår inte alla dessa tecken.
Längst till vänster har Marita skrivit kontrollkoderna.

Den här dagen gick vi minst 2,3 km och det tog drygt 2 timmar. Fast tiden är ju inte det viktiga. Det viktiga är att ha varit ute och rört på sig och mått bra, vilket man gör i skogen. "Ändamålet helgar medlen!"

Och roligt att hitta kontrollen!

Sammanlagt under 7 'utflykter' tog vi 48 kontroller och oftast har vi haft sällskap av Björn. 

Vi tyckte att årets kontroller var svåra för oss, som inte längre är aktiva orienterare. Det gäller att HELA TIDEN ha koll på var man är på kartan. Skulle vi gå vilse är räddningen att vi har en GPS i mobilen. Med den kan vi hitta tillbaka till bilen.

I slutet av oktober skickade vi in våra kontrollkoder till Nyköpings OK. Häromdagen fick vi e-post om att vi vunnit ett pris, som lottats ut bland dem som tagit minst 40 kontroller.

Vandring i naturreservatet Örstigsnäs

Denna All Helgonadag sken solen redan på morgonen. Jag ringde vännen och geocacharen Björn som gärna ville följa med ut på en vandring. Vi hämtade honom och åkte till parkeringen vid naturreservatet Örstigsnäs, som bildades 1 jan 2021.
Skansundet är platsen där Stadsfjärden/Sjösafjärden möter Östersjön. Elaka fiender måste passera Skanssundet för att kunna anfalla Nyköping, vilket också skedde under "rysshärjningarna" sommaren 1719.

Björn har berättat att geocacharen Gula jackan lagt ut några roliga cachar i anslutning till Sörmlandsledens rödmarkerade rundslinga 44:1.

Här finns vi alla tre med på bilden. Marita bär på Bamse.
Björn och jag klarar oss numera inte utan stavarna i terrängen.

"Uppdrag Örstig - Basen" är den första cachen vi börjar leta efter. Den var inte så svår när vi väl kom fram till platsen. På en tallstam var denna trälåda fastspänd. På taket stod några 'soldater' och inuti diverse stridsfordon. Den lilla cachen var lurigt gömd, men som erfarna geocachare så hittade vi den snart och kunde signera den lilla loggremsan. Vi tackade och gav cachen en välförtjänt favoritpoäng för en rolig cache! Cachens ID-nummer står på insidan av luckan.

Nästa cache hette "Uppdrag Örstig - Binäring". Cachen består av en burk med kodlås. Hur skulle vi få tag på koden? I cachebeskrivningen förekom ett binärt tal av typen 110100101. Med hjälp av mobilen kunde vi översätta detta binära tal till ett 3-siffrigt tal, som vi vred in på låset så att vi kom åt loggremsan. Även denna fick en FP.

Varför heter cachen "binäring"? Fundera på det!

Nästa cache hette "Uppdrag Örstig - Sista basen". 
Vi kom fram till platsen och vi såg cachen, som satt 5 m upp i en tall.
Marita försöker klättra upp.

Det är en plastkråka med cachen i näbben. Den sitter dock för högt upp, så vi får komma igen när vi har barnbarn på besök.

När vi varit ute i cirka 1½ timme så vi började vandringen tillbaka till bilen. Stigen vi gått hade bitvis varit svår och lerig att gå så vi gick i stället över maderna tillbaka. Men det var inte så mycket bättre för vattenståndet var för tillfället högt.
Här går vi utmed Skanssundet där Hasselö syns till vänster.

Vi passerar några upplagda roddbåtar.

Vi passerar även denna byggnad. Den kallas 'Örnnästet' för den har byggts och använts av ornitologer, dvs fågelskådare, när de spanat på bland annat havsörn. Luckorna kan öppnas som på en adventskalender. I öppningarna finns gröna konformade plastdukar med ett hål där fågelkikare placeras. 

Här kommer Marita med Bamse.
Stigen är dålig så man får gå vid sidan av.

Det blev en bra nästan 2 timmar lång vandring med två cachar som bonus.

Tillägg söndag morgon:

Så här skrev Björn alldeles nyss på sin FaceBook-sida:

Igår blev en ny tur, nu tillsammans med Marita och Göran, ut till Örstigsnäs. Vi gick till två tidigare tagna geocachar. Fortsatte till ytterligare en med högtflygande planer. Det blev en ornitologisk upplevelse med en Corvus cornix, men ingen logg och inget kryss.

Vägen tillbaka till parkeringen gick ute över de nyslagna maderna vid Stadsfjärden och ytterligare en ornitologisk anknytning med ett gammalt gömsle från projekt Havsörn.

Det är värt att tänka på att området Örstigsnäs är en isälvsavlagring, som jag tycker är extra spännande. Avlagringen är slutpunkten på den rullstensås som heter Badelundaåsen och den kan följas ända upp till Siljan.

Bilden på åsuppbyggnaden är hämtad från geocachen Badelundaåsen i Hedemora. Åsen passerar bland annat TT-metropolen Hedemora där Åsgatan ligger på själva åsen (bild på legendariska Masharrys bensinmack). TT- tävlingarna genomfördes i slutet av 1950-talet med VM-status med 100 000 besökare till en liten stad på 6000 personer. En enorm händelse för bygden och en liten 10-årig kille.

Jag känner kopplingen från min ungdom i Dalarna ända ned till mina vandringar idag på Örstigsnäs. En vandring ute i naturen väcker slumrande tankar, som kommer i ett ostrukturerat flöde.

Bland Sveriges längsta rullstensåsar torde Badelundaåsen återfinnas, som sträcker sig mellan Nyköping och Siljan. I Kolbäck, där vi var för ett par veckor sedan (se blogginlägg 23 okt), bryter Kolbäcksån igenom (Kolbäcks)åsen vid Herrevad. [Detta var inte sant - Kolbäcksåsen ingår ej i Badelundaåsen!] På många ställen mellan Nyköping och Eskilstuna åker man just på Badelundaåsen. Det är en mycket gammal väg där både ryttare och vagnar lätt kommer fram.

Tack Björn för ditt upplysande och intressanta FB-inlägg!

 

Med barnbarn i Stockholm

 Under höstlovet fick vi besök av tre barnbarn - ja de är numera unga paranta damer. Det var länge sedan vi hade lovlediga barn hos oss i Sjösa.
Det var naturligtvis traditionella aktiviteter. Vi spelade spel och kort samt besökte  simhallen och bowlinghallen.
På söndagen gjorde vi en utflykt till Stockholm. Det var enklast att åka tåg, så slapp vi parkeringsproblem.

Från Stockholms central tog vi 7-ans spårvagn ut till Djurgården. Det var trångt ombord, för naturligtvis åkte också stockholmarna ut till Djurgården. Där finns den fina naturen, där kungen hade sina kor och hästar. Ja - det var väl några år sedan. Men vi skulle gå på muséum, som det finns ett antal av. Marita och jag hade valt ABBA-muséet.
ABBA The Museum är ett interaktivt museum där du virtuellt kan prova ABBAs kostymer, sjunga, spela quiz, mixa originalmusik och bli den femte medlemmen i ABBA genom att stå på vår stora scen tillsammans med avatar-versioner av medlemmarna i ABBA. Detta är bara en bråkdel av vad du får uppleva på ABBA The Museum.

WALK IN. DANCE OUT.
Provsittning i ABBAS helikopter.

Nej - det här är inte ABBA live, utan naturtrogna dockor.

Så här var det för 67  års sedan. Minns ni?
(Klicka för att förstora.)

På den tiden lyssnade jag inte på popmusik, och det tog några år innan jag insåg hur STORA och hur BRA de var. Nu kryper det i kroppen när jag lyssnar på ABBA. 

De nya låtarna "I still have faith in you" och "Don´t Shut me Down" har det härliga ABBA-soundet. 
Lyssna här på början av "Don´t Shut me Down":

Här berättar Björn Ulvaeus om ett minne om när hans dotter Linda går till skolan.

I filmen Mamma Mia sjunger Donna (Meryl Street) sången "Slipping Through My Fingers".  

När jag hör denna låten associerar jag direkt till min dotter Carolina, som går till skolan i sin blåa mössa. Melodin berör mig mycket starkt, för jag saknar min Carolina så mycket. Jag vet att också hon gillade den här låten.

Vi lämnade ABBA-muséet och gick till Vasa-muséet där vi började med en god lunch.

Så här gick det till när regalskeppet Vasa förliste:

På bara några minuter vändes glad feststämning till katastrof och mänsklig tragedi. Det var den 10 augusti 1628 när det som skulle vara Östersjöns mest fruktade krigsskepp, Vasa, gick under i Stockholms ström inför ögonen på dem som byggt henne.

Det var sen eftermiddag när det äntligen var dags. Det nybyggda Vasa låg förtöjt nedanför slottet Tre Kronor. Bryggan var packad med nyfikna åskådare. Vattnet i huvudstaden vimlade av småbåtar som på nära håll ville följa hur den mäktiga krigsmaskinen gled ut från Stockholm.
Besättningen hade fått ta med sig anhöriga eftersom det var skeppets första färd. Tanken var att fruar och barn skulle stiga av vid Vaxholm innan det bar av till flottbasen på ön Älvsnabben i Stockholms skärgård. Vasa drogs med hjälp av ankare långsamt längs strandkanten. När skeppet till slut var utanför Tranbodarna, vid nuvarande Slussen, hissades fyra av Vasas tio segel. Kanonportarna var öppna och det sköts salut.

Katastrofen
Vasa seglade i omkring femton minuter, sedan gick allt fort. En kastvind fyllde seglen och Vasa började kränga, men hon reste sig upp igen. Så kom ännu en kastvind, den var starkare och skeppet fick så kraftig slagsida att vattnet forsade in genom de öppna nedersta kanonportarna. Snart började Vasa sjunka.
Kalabaliken var stor ombord. Många ur besättningen kastade sig i vattnet. Det dröjde inte länge innan skeppet stod på havsbottnen på 32 meters djup och 120 m från land. Två av masterna stack upp ovanför vattenytan och en del av besättningen kunde hålla sig fast i dem. Andra fiskades upp av småbåtar.

Läs mer om Vasa här!

I år är det 60 år sedan bärgningen av Vasa. Den 24 april 1961 klockan 9.03 stack de första delarna av skeppet upp ovanför vattenytan. Efter knappt 333 år på bottnen av Stockholms ström kom Vasa upp i dagsljuset igen.

Läs mer om Bärgningen här!

Detta är det renoverade regalskeppet Vasa i sitt eget muséum.

Detta är en skalenlig modell i skala 1:10

Klicka för att förstora texten!

Livet ombord:

Översiktsbild

Vasa är imponerande stor!

Akterspegeln allra längst bak på skeppet vimlade av skulpturer. Högst upp satt en skulptur som föreställde en ung Gustav II Adolf med armarna utsträckta över sitt folk. Under honom fanns det svenska riksvapnet och de bibliske Gideon med sina krigare. Historien är hämtad från Gamla testamentet och handlar om hur Gideon befriade israeliterna när han med bara 300 man besegrade midjaniternas mångdubbelt större armé.

Efter att ha kollat på några intressanta filmer tog vi 7-an tillbaka till Sergels torg och Centralstationen för hemresa.

Besök i Kolbäck

Min bror Erik och hans fru Vera kom på besök helgen 22 - 24 oktober. Det är cirka 2 år sedan de var här hos oss i Sjösa. På lördagen åkte vi till Kolbäck där vi stannade vid kyrkan för att titta till våra föräldrars grav.
I kyrkan konfirmerades och gifte sig vår mor Dagmar. Hon var född 1901 och uppväxt i gula huset, som var mangårdsbyggnad till Kyrkby gård.

Erik gräver en grop framför våra föräldrars grav och sätter ned en julrosplanta, som vi haft med hemifrån. Den har sitt ursprung från vårt föräldrahem på Sjöbacka, där mor hade en stor odling med julrosor. Inkomsterna från blomförsäljningen bidrog till att föräldrarna hade råd att låta oss studera på realskola och ta studenten.                                     Här är julrosen på plats.

Familjen Ericssons på Kyrkbyn familjegrav, där morfar August och mormor Mia vilar vid den stora stenen. De övriga är barnens stenar.

Mor urnsattes år 2000. 
All Helgona-helgen placerar Andreas en ny gravlykta vid stora stenen.

Min morfars far Eric Ericsson föddes 1834. Han tog 1869 över Kyrkby gård och den gula mangårdsbyggnaden efter sin svärfar.  Näste ägare från 1903 var min morfar August född 1867. 1921 flyttade han och mormor Mia upp till den nybyggda Kyrkbyåsen, där han dog 1950. Då flyttade mormor hem till oss i Bodafors där hon levde i 5 år.
Mors kusin Karl-Axel brukade gården åren 1946 till 1968, då sonen Andreas fortsatte driva gården till 1988. Andreas bor kvar idag, men gården är nu utarrenderad. Korna och hästarna är borta sedan många år.

En känd gårdsmålare gjorde denna stora (1,5 x 1 m) oljemålning på Kyrkbyn c:a 1920. Från vänster: ångloket på väg till Eskilstuna på TGOJ-banan, sädesmagasinet, kyrkan, Kyrkbyn, stallarna och ladugården. 

Strax före sin död 1913 skrev Eric Ericsson "Några ord till mina efterkommande". De är skrivna med bläckpenna med mycket svårläst stil. Så här ser början ut (efter ett faksimil):

Min morbror Eric och hans barn har översatt texten till begriplig svenska och Kolbäcks hembygdsförening har också gjort ett häfte:  

Läs det Mina memoarer! Det är ett tidsdokument från hur människor levde för cirka 170 år sedan.
Kyrkbyåsen på 1920-talet. (Bilden från Kolbäcksbygdens bildbank.)

Midsommaren 1944 dansar vi runt stången.
Det är mormor och morfar samt jag vid min mor och far.
Dessutom några kusiner.

Kusken Ivar hämtar gäster som ska åka med tåget från Kolbäcks station.

 Morfar och mormor vinkar av.

Kyrkbyåsen har betytt mycket för mig. Här tillbringade vi många jular och somrar. Jag bodde här när jag gick 5:e klass i Kyrkskolan 1946-47. 
Den 16 juni 1948 firade morfar och mormor sin guldbröllopsdag med alla barn och barnbarn.

Kyrkbyåsen med landstingets nya konvalescenthemmet Åsgården.
Sedan dess har ett villaområde vuxit upp på sädesfältet.

Kyrkbyåsen 1968 (Jag har scannat gamla diabilder som blivit röda.)

Kyrkbyåsen 1968

1995 åkte jag till Kolbäck med mor, för hon ville så gärna återse Kyrkbyn och gravarna. På stenarna till höger finns plats för mor och moster Rut.

Mor sista gången på Kyrkbyåsens trappa.

21  år senare - den 23 oktober 2021 - står jag med Marita på samma trappa.
Men ändå inte samma hus! Det är nedklottrat och de facto rivningsfärdigt. 

På Hallstahammars hemsida Åsgården i Kolbäck kan man läsa:
Åsgården i Kolbäck rivs!

Det tidigare konvalescenthemmet Åsgården, som byggdes i mitten av 1950-talet, har länge stått tomt. Hallstahammars kommun har köpt fastigheten och rivning av den förfallna byggnaden kan nu ske. 

Fotona nedan från den 23 oktober.

Infarten till det som nu heter Åsgården, med köksingång och loggia till höger.
(Kyrkbyåsen är numera ett naturreservat)

Fasaden mot väster.

Ett utrangerat bubbelbad.

Loggian

Nu försvinner alltså ett precis 100 år gammalt fint patricierhus. Tragiskt.

Sök mera på "Åsgården Kolbäck"

På platsen Kyrkby 5 ska Hallstahammars kommun bygga nytt.

Vi får i stället glädja oss åt att det betydligt äldre Kyrkbyn står kvar.

Lite längre ut på udden i Kolbäcksåns krök finns ännu huset Ågården.

Där bodde flera av mormors ogifta syskon. De hade även en lägenhet på Linnégatan i Stockholm.  

Foto från 1995.

De var välutbildade och bland de första flickorna som tagit studenten i slutet på 1800-talet. De hette Svalling och var barn till smeden Gustaf Emanuel Svalling, som var utbildad verkmästare från Munktells verkstäder i Eskilstuna. Det var min mormors far. Tillsammans med sin svärfar startades 1871 Mölntorps Smidesfabrik på Stampholmen vid Mölntorpsfallet i Kolbäcksån. De smidde bland annat den så kallade Svallingska timmermansborren - navare. De tillverkade också "svallingar", som var sådana här skridskor.

Velocipedryttare: Tre damer Svalling.

Jag minns en svamputflykt till Oxelby då jag fick låna en av dessa cyklar. 

Idag ser Ågården ut så här.

Bakom Ågården flyter Kolbäcksån.  Ångbåtsbogseraren Rex med åtta pråmar på släp. De transporterade gods på Strömsholms kanal mellan Smedjebacken i norr och Mälaren i söder. Ångbåtsvisslans skarpa ljud varnade mötande båtar. Jag hann uppleva denna historiska epok i början 1940-talet innan pråmtrafiken upphörde. Varje pråm, som drogs via en tross, hade en egen skeppare. Jag minns speciellt doften av stenkolsröken från bogserbåten.
Marita och jag har paddlat Strömsholms kanal under en härlig sommarvecka för många år sedan. Det finns väldigt mycket att kolla på utmed den 10 mil långa kanalen.  

Erik hade beställt lunch för oss och Andreas och Boundi på Kolbäcks Gästgivargård. Vi var senast här efter min mors urnsättning år 2000. Gästgivaren Jarmo, som sedan 'coronan' bara serverat frukost till sina nattgäster, gjorde ett undantag för oss när han förstod att vi var barnbarn till August Ericson och fixade då en sen lunch. Mycket god mat. Tack Jarmo!

Läs mer om gästgiverisystemet och C M Bellman, Lasse-Maja, Maria Lang ('Vem väntar på värdshuset?')

Utsikten mot Kolbäcksån vid Herrevad.

Dags att säga adjö till Andreas och Boundi och styra hem mot Sjösa. Får se när vi kommer till Kyrkbyn nästa gång.

Två kartor för den intresserade. Klicka för förstoring.