Minnen från Kolbäck. Reviderad version 15 nov med kompletterande text och foton.

I fredags åkte vi till Kolbäcks kyrkogård för att sätta blommor på mina föräldrars grav. 

Vi åkte på riksväg 53 som redan i Malmköping går uppe på Strömsholmsåsen. Den är en del av den långa Badelundaåsen, som bildades för c:a 9 000 år sedan när inlandsisens smältande kant drog sig norrut från Nyköping till Siljan i Dalarna. 

Inlandsisen smälter: 1) Isberg som brutits loss från den smältande isen, 2) Isens rörelseriktnig, 3) Morän, 4) Isälv som bildas av smältvatten från isen, 5) Dalgång i berggrunden, 6) Isälvssediment som i detta fall bildar en rullstensås.

På åsarna gick forna tiders färdvägar, för där var det torrt. Men åsarna var också begravningsplaster och man har hittat mer än 2000 år gamla fornlämningar på t ex Kolbäcksåsen. Många fornminnen har förstörts av alla grustäkter som anlagts under årens lopp.

Min mor Dagmar föddes 1901 i detta hus - Kyrkbyn - som ligger invid Kolbäcks kyrka.

Marita vid entrén till Kyrkbyn

Kolbäcks kyrka dateras till slutet av 1100-talet. Den sägs (felaktigt) ha grundats av biskop Kol (Kåhl) från Linköping eller av en biskop Kol från Strängnäs. 

I kyrkan finns en minnestavla från 1610. Där beskrivs slaget vid Herrevadsbro 1251. Det var mäktiga stormän (de kallade sig folkungar - inte att förväxla med Folkungaätten = Bjälboätten), som startat uppror mot kungamakten. Kung Erik (den läspe och halte) vann nämligen ett slag 1247 mot folkungarna och lade därefter stora skattebördor på dem. De fortsatte sitt uppror som skulle kväsas med Birger Jarls stora här vilket skedde vid Herrevadsbro. Överlevande stormän halshöggs på platsen. Därefter blev det lugnt. Birger Jarl åkte till Stockholm och grundlade "staden mellan broarna" 1252. 

Detta var ett tappert försök att sammanfatta allt jag läst om slaget vid Herrevads (eller Häradsvadsbron i Västergötland). Men det finns så mycket motstridiga uppgifter om det som hände för över 800 år sedan. Och det är ju inte så konstigt.

Herrevadsbron är borta, men historieprofessorn Dick Harrison ifrågasätter dock var slaget ägde rum - kanske i Västergötland?

Där Kolbäcksån skär genom Kolbäcksåsen låg Herrevadsbron mitt i bilden. Kyrkan syns i bildens överkant.
 Rune Larsson. Flygfoto: 15 april 2003

I kyrkan hänger den stora tavlan på biskop Kol, vilken är nästan svart av ålder - utom huvudet och fötterna.

Ljuger namnskylten, som ser ny ut?

I kyrkan döptes och konfirmerades min mor Dagmar, dotter till godsägaren August Ericsson (född 1867) och Mia Ericsson (född Svalling född 1871).

Här gifte hon sig 1934 med min pappa Paul, som kom från Gävle. Vigselförrättare var mammas kusin Anna-Lisas man Axel Ericsson (sedermera prost boende i Prostgården nära kyrkan).

I mars 2000 hade vi i samband med mammas urnsättning en liten minnescermoni här.

Augusts och Mias sten i mitten, flankerade av deras barns stenar. Jag håller i mina föräldrars sten.
I bakgrunden Kyrkbyn.

  

I Kyrkbyn bor nu Andreas - min syssling (mammas kusinbarn) - med sin fru Bundee.

Gruppfoto från 1946 på släkten och gårdens personal. Troligen i samband med utdelning av förtjänsttecken till bland annat rättaren Edvin Eriksson i mitten längst fram.

Mia och August Ericsson 1:a raden längst till höger. Ingegerd och Karl-Axel bakom August samt moster Ingrid emellan. Bakom Mia står morbror Eric med hustrun Rut snett bakom. Rut står mellan Dagmar och Paul. Till vänster om Dagmar står moster Maja, som på sin högra sida har prosten Axel med hustru Anna-Lisa Ericsson.

Trevlig samvaro med kaffe i Kyrkbyns kök.

Många minnen dyker upp när jag kommer till Kolbäck!

Kyrkan och Kyrkbyn på 1930-talet

Som barn var jag ofta sjuk och behövde "luftombyte", vilket jag fick när jag bodde  hos morfar och mormor på Kyrkbyåsen läsåret 1946-47. 

Jag gick i den s k kyrkskolans 5:e klass tillsammans med 6-orna.
Där fick jag ha träslöjd. Det var roligt. Hemma i min födelseort Bodafors förekom inte träslöjd - alla jobbade ju inom träindustrin.

Morfar hade 1920 byggt den stora villan Kyrkbyåsen uppe vid Kolbäcksåsen. När han dog 1950 bodde mormor kvar några år tills hon flyttade till mamma och pappa i Bodafors. 

Landstinget köpte Kyrkbyåsen och drev där under några år ett konvalescenthem (kallat Åsgården).

1946 flyttade Andreas pappa Karl-Axel med sin fru Ingegerd in på Kyrkbyn och drev det stora jordbruket. Under mellantiden bodde Kyrkbyns rättare Edvin i huset. Rättare kallas förmannen på en större gård.

Sommaren 1952 cyklade jag och min kompis Tore från Bodafors till Kyrkbyn, där stannade jag och arbetade hos Karl-Axel en vecka innan jag cyklade vidare till Tore i Enköping. Vi fortsatte sedan till Stockholm där vi stämt träff på Smålandsgatan med en klasskamrat från Bodafors. 

Det var stora festligheter i Stockholm denna sommar. Man firade att Birger Jarl hade grundat Stockholm för 700 års sedan - 1252 året - efter slaget vid Herrevadsbro. Sedan cyklade vi hem.

Kyrkbyåsen var ett verkligt fint hus. Åsen bakom huset var en spännande lekplats för mig och mina skolkamrater från Kolbäcks samhälle.

Kyrkbyåsen med vårdhemmet

August och Mia firade den 10 oktober 1946 guldbröllop på Kyrkbyåsen med alla barn och barnbarn.

Då väcktes guldbröllopsparet med en dundrande salut (2 grova plankor slogs ihop) arrangerad av de  ingifta mågarna. 

Barnbarnen sjöng stående i paradtrappan i hallen en specialskriven visa (av Ingrid och Rut): "Mormor och morfar" (på småländska), "farfar och farmor" (på stockholmska). Stor fest!

Främre raden Erik och Göran (jag), Ingrid och Anders Egerö.
Mellanraden från vänster Bertil och Lena Egerö, Ingrid (dotter), Torsten Egerö, Rut Egerö (f Östby), Mia o August samt Maja (dotter) med John Svensson.
Bakre raden Eric Egerö (son), Dagmar (dotter) och Paul Forsmark.

Kolbäcksån slingrar sig tätt förbi och jag kollade ofta de koleldade bogserbåtarna (Pius och Mimer var några av dem) som drog långa pråmsläp på Strömsholms kanal mellan Smedjebacken och Mälaren. Det var kol och malm mm som transporterades.

Numera är kanalen en omtyckt led för fritidsbåtar (utan master). 

Marita och jag paddlade kajak från Smedjebacken till Borgåsund i Mälaren 2002. Det tog en hel vecka och vi hann uppleva mycket vackert och intressant under denna tur.

Genom Kolbäck går två järnvägslinjer: Stockholm - Göteborg som trafikerades av SJ (på den tiden) och TGOJ Trafik AB (Trafikaktiebolaget Grängesbergs Oxelösunds Järnväg från 1913). TGOJ-banan gick precis förbi skolan och kyrkan. 

När jag åkte till Kolbäck 1946 drogs tåget av ett ånglok. Jag har starka minnen av resan: alla speciella ljud som till exempel "tuffandet" och den starka kollukten från loket. Dessutom minns jag mammas gräddtårta garnerad med geléhallon. Den skulle mormor ha. De flesta geléhallonen hann jag äta upp innan jag kom fram!

Detta ånglok byggt i Trollhättan 1908 användes på TGOJ-banan till 1966.

TGOJ-banan transporterade kol till Bergslagen och malm till Oxelösund. 

Vid årsskiftet 2010–2011 införlivades TGOJ Trafik AB i Green Cargo och gick därmed i graven.

Det Kalla Kriget och hotet från Ryssland fick Sverige att en gång i tiden ha världens tredje starkaste flygvapen och på alla möjliga sätt bereda sig på ett anfall från öst.
Som en del i detta maskineri sparades hundratals ånglok i beredskap, för att kunna hålla transporterna igång i händelse av krig. Elförsörjningen (som elloken är kraftigt beroende av) är sårbar.
Ångloken ställdes av när ellok och diesellok tog över vid SJ. De rustades och ställdes startklara, uppkopplade och kolade, i beredskapsförråd, utspridda i hela vårt land, främst i norr.
Denna beredskap avvecklades samtidigt som Sovjetunionen avvecklades och många av de ångloken är de lok som järnvägsföreningar runt om i Sverige använder idag.
Ända fram tills nu finns ånglok kvar ute i skogarna, men metalltjuvarnas hot gjorde att Sveriges Järnvägsmuseum hämtade de sista B-loken för bara några veckor sedan (2013). (Texten har jag hämtat från bloggen Absolutman.)

Min morfars far Eric Ericsson född 1834 skrev 1913 "Några ord till mina efterkommande". Om hur han med två tomma händer blev godsägare på Kyrkbyn och mycket mera. 
Kolla denna länk: http://www.kolbacksbygden.se/pdf_hembygden/Eric%20Ericsson%20Forsta.pdf

Jag gjorde 1955-57 militärtjänst med utbildning till reservofficer på Ing 1 i Solna. Avslutningsfest med kadettbal. Min dam var Kickki (Chatarina) Ericsson, dotter till mamas kusin Eric Eriksson på Säby gård utanför Strömsholm.

NUTID:

  I Kyrkbyåsen bor nu en ensam man, som också äger vårdhemsbyggnaden. Den förfaller och kommunen kräver nu att den ska rivas, men det har han inte pengar till.

Precis i utkanten av Kolbäcks samhälle finns Länsstyrelsens naturreservat Kyrkbyåsen - ett trevligt strövområde utmed Kolbäcksån. Här kan man vandra och cykla på stigar i tallskogen uppe på åsryggen. 
Andreas Ericsson på Kyrkbyn äger marken.

Utmed åsen flyter Kolbäcksån. Där fanns på 1940-talet ett fint badställe.

Jag har naturligtvis mycket mer att berätta om alla besöken i Kolbäck från barndomens julfirande på Kyrkbyåsen till 1950-talets danser och bilturer med min sysslingar på Kyrkbyn och Säby.