Västergötland med husbilen del 1: Hjo

Efter lägeravslutningen i Karlsborg åkte vi söderut till Hjo. Där var vi för några år sedan, men då var det regn. Vi sa då: vi måste komma tillbaka hit! Vi hittade en bra ställplats på Hjo Camping nära centrum, där vi stod i två nätter.Vi cyklade utmed Vätterstranden in till centrum. Vägrenen prunkar av parksallat, som jag fick reda på genom FB-gruppen 'Vilken växt'. Att den är så starkt invassiv och mycket svår att utrota visste jag inte.                                 De karaktäristiska badhytterna hitom Hjo hamn.                           Societetshuset Villa Svea var tidigare varmbadhus.                   Så här såg det gamla Bad- och Societetshuset ut år 1890.         I Stadsparken är det mycket folk, som vandrar från stånd till stånd                        under den pågående 42:a Slöjdmässan.                                                           Vi ger oss in i vimlet.Jag gick i min takt. Här tittar jag på hur man använder en bråka för att bråka linet. Då krossas linstjälkarna så att vedfibern (skärven) släpper från linfibern. Eller är det skäktning?                                                    Marita kollade på blusar.När vi lämnade Stadsparken passerade vi ett antal fina villor. De kallas för parkvillor. Dessa pampiga träbyggnader är ett arv från tiden då “Hjo Vattenkuranstalt” invigdes 1876, när överklassen sökte sig till Hjo som en populär kurort. Hjo, Eksjö och Nora är kända som de tre trästäderna. Dessa städer har bevarat sin historiska träarkitektur och erbjuder en unik inblick i Sveriges kulturella arv. Villa Flora till höger. Vi fortsatte ned mot hamnen. Det gamla museitåget påminner om den historiska Hjo–Stenstorps Järnväg med stickspår ner till hamnen.Här härskade lokföraren. Med sin ångvissla anmälde han bland annat sin ankomst till stationen. 

Här glider S/S Trafik sakta in mot kajen i Hjo efter en tur på Vättern.Konstverket “Skeppet Gör” av Börje Wahlström föreställer en kogg med trasiga segel och är placerad vid hamnen i Hjo. Denna kopparskulptur är inspirerad av Hjo stadsvapen och är en symbol för stadens maritima historia1.

Det är mycket folk nere vid hamnen.

Eftersom det var riktigt varmt ville alla köpa glass på Moster Elins glassbar. Så det blev att vänta. Men vad god den var!

Vi fortsatte cykla utmed strandpromenaden. Där finns denna långa bänk.

"Kvinnan vid Brunnen" är en skulptur på Stora Torget, skapad 1992 av David Wretling. Den är gjuten i brons och är stadens första offentliga konstverk. Den har blivit en symbol för Hjo.

Att Hjo ligger där Hjo ligger beror mycket på Hjoån, som rinner genom staden utan att knappt märkas.

Till vänster går Hamngatan över ån på en bro. Under det stora trädet rinner ån för att sedan mynna i Vättern.

Infotavlan berättar om naturreservatet Hjoåns dalgång.

Det stora trädet är en al, som finns med i Guiness rekord sedan 1966, eftersom det är Sveriges största al och ett skyddat naturminne.

Den har klassats som ett skyddsvärt träd. Av sådana träd krävs följande:
1/ Stammens omkrets mer än 3 meter
2/ Vara 140 - 200 år gammalt
3/ Vara ihåligt.

Marita vandrade upp utefter ån.

Översta fallet ligger nästan 40 meter över Vätterns yta.

Detta lockade naturligtvis hit Hjos första inbyggare.
Hjo fick stadsprivilegier på 1400-talet. 

Hjo från forntid till nutid

I Stadsgården finns dessa byggnader från 1850-talet. De har haft olika funktioner genom åren såsom rådhus, telegrafstation, bibliotek och polisstation. På gården kan man ännu se den gamla arresten. 

Gamla hus börjar renoveras för att bli bobara igen. Det finns regler för  detta.
Vi träffade denne Stockholmare som köpt detta gamla hus för att renovera det. Under tiden bor han i sin husbil på tomten. Han har jobbat inom byggbranschen och ska under några år ägna sig åt detta hus.


Vi återvände till husbilen där vi lastade cyklarna och åkte vidare söderut mot Brandstorps kyrka. 

Slut på del 1