Försommar på Gotland. Tisdag den 4 juni

Vi tog båten från Klintehamn till Stora Karlsö. 

Jag var där för 50 år sedan, men för Marita blev det första besöket.

Båten gjorde ett kort stopp vid Lilla Karlsö för att släppa av dagbesökare.

Efter att båten lagt till i Norderhamn var det gemensam information om Stora Karlsö. Den handlade dels om de speciella regler som gäller på ön och till vilka platser de guidade vandringsturerna går.

Stora Karlsö är naturreservat sedan 1970, men blev redan på 1880-talet ett skyddat naturområde av Karlsö Jagt- och Djurskyddsförenings AB – som än idag står som ägare till ön. Därmed skyddades sillgrisslorna från utrotning. 

Det finns en restaurang och STF vandrarhem.

Guidningen började i museet, där vi bland annat fick höra om sillgrisslorna och tordmularna. De kallas för alkfåglar. De äter bara fisk – mest skarpsill, som det finns gott om. Vingarna är smala och anpassade för att simma under vatten.

Det är mycket trångt när 20 000 par sillgrisslor och 12 000 par tordmular häckar i bergsbranterna på öns västra sida.

Äggen är koniska, vilket hindrar att de rullar ut över bokanten.

Enligt kartan får man inte vistas i de röda områdena. Den guidade vandringen går på en fastställd stig, som är 2,5 km lång och tar drygt 2,5 timme. Vår guide heter Erika, som normalt studerar biologi på Umeå Universitet.

Vi gick via Hien, där Wille Wöhler bodde i sin stuga. Han var den drivande kraften bakom Karlsöklubben, som bolaget kallas i dagligt tal.

Dimman är tät borta vid berget.

Erika berättade om fossilsamlingen innan vi tog trapporna till fyren.

När fyren byggdes 1887 fick Karlsö en bofast befolkning på fyra familjer. Elkabel drogs ut till ön 1974 och då automatiserades fyren.

Under maj-augusti kan man hyra rum i fyren.

Flera i gruppen gick upp i fyren och kollade på linserna och utsikten, för dimman hade lättat och solen sken och det blev riktigt varmt.

Vi vandrade bort till dagens höjdpunkt: fågelberget i branten! Där var ett liv och ett kiv. Ungarna var ännu inte kläckta, men det var mycket flygande mellan vattnet och klipphyllorna.

Här står en ensam tordmule.

Vi fortsatte vandringen söderut och det var skönt med en vilopaus då Erika berättade mer om öns fauna och flora, samt geologin som utgör grunden och skapar villkoren för livet på ön.

Blodnäva

Sankt Pers nycklar

Bergskrabban finns bara på Öland och Gotland. Det handlar ju om kalken i berggrunden.

Tulkörten trivs också på torr kalkrik mark. På latin heter den Vincetoxicum, hirundinaria, där vincetoxicum betyder motgift.  Den är alltså giftig och fåren på Karlsö äter den inte förrän på vintern när giftet brutits ned. Vinterfoder – smart!

Hirundinaria betyder sval-lik, vilket syftar på att de hårförsedda fröna sprids som svalor för vinden. 

Tulkörten är en av de växter där riddarskinnbaggen sina ägg. Både nymfer och vuxna äter tulkörtens frön.

Riddarskinnbagge fotograferad hemma i Sjösa.

Vi lockas till denna stenbåge, därför att cachen som finns här heter Lilla Förvar (Grottan Stora Förvar ligger vid Norderhamn).

Marita med burken inne i grottan, som inte är så djup.

 

Skylt till herrtoaletten. Sork är pojke på gotländska.

Vi åt en god lunch på restaurangen och innan vi åkte tillbaka till Gotland hann Marita titta in i grottan Stora Förvar.

När de första människorna efter istiden för 9000 år sedan kom till Stora Karlsö jagade de säl och ”bodde” i öns största grotta.

Under utgrävningar i slutet på 1800-talet tog man bort ett 4 m tjockt kulturlager, som berättade grottans historia. De flesta fynden finns nu på Statens historiska museum i Stockholm.

 Några av resterna har lämnats kvar till beskådande.

I grottans relativa mörker växer den sällsynta ormbunken Hjorttunga. Den trivs på fuktig och kalkrik mark.

Medan Marita var i grottan kollade jag på Silvertärnorna, som har sina bon på stranden invid båtbryggan. De är väldigt aggressiva och anfaller alla som rör sig på bryggan.

Silvertärnan är känd för att vara det djur i världen som flyttar den längsta sträckan mellan sin häckningsplats och sitt vinterkvarter, som återfinns i Antarktis. De populationer som flyttar längst flyttar cirka 40 000 kilometer årligen, vilket motsvarar ett varv runt jorden. På grund av dessa långa förflyttningar är silvertärnan den organism som sammanlagt får uppleva flest soltimmar per år.

Eftersom dagen inte var slut när vi kom tillbaka till Klintehamn gjorde vi en tur till ostkusten. Vi sökte upp fågeltornet vid Stockviken (där fanns en cache förstås).

Vi vandrade genom underbart vackra blomsterängar. 
Höskallrans namn beror på att när de mogna fröna inne i blomman ”skallrar”, är det dags att slå höet.

Denna lilla orkidée heter Krutbrännare.

Nedtill blommar vanlig Käringtand. 

Praktnyckelblomster eller Hjälmnyckel har denna orkidée kallats. 

Numera heter den Johannesnycklar.

Kan det vara Storspovens ägg? (Det är bara ett skal!)

Vi hörde nämligen Storpovens mycket karaktäristiska läte.

Vid Fide är Gotland som smalast. Redan under förkristen tid var platsen viktig. Härifrån kunde man tidigt upptäcka en annalkande fiende. Från Fide kyrka såg man kusten både i väster och öster. Det är ur försvarssynpunkt en viktig plats. Här finns en cache, som berättar en lång historia:

Hit kom den danske kungen Valdemar Atterdag med sina legoknektar i juli 1361, sedan han slagit ned de gotländska bönderna utanför Visby. Här upprepades massakern.

Den svenska militären började 1943 bygga den så kallade Fidelinjen, som stod klar vid årsskiftet 1944-45.
Linjen byggdes på den smalaste delen av Storsudret, mellan Fide kyrka (från 1100-talet) och Fidenäs, för att kunna stoppa en eventuell framryckande fientlig styrka efter landstigning på Storsudret. Under 1960-talet byggdes en del av värnen i linjen om.
Här, strax norr om Fide kyrka, installerades ett stridsvagnskanontorn m/42 med tillhörande skyddsvärn.

Under den fortsatta resan norrut stannar vi för att ta cachen Lagerlingen, som var ett interneringsläger för tyska krigsfångar under andra världskriget.

I andra världskrigets slutskede kom soldater ur den tyska krigsmakten till Gotlands kuster, flyende undan fienden. De som kom iland på Gotland blev förlagda i ett tältläger i Dävingen, ett skogsområde på gränsen mellan Havdhem och Grötlingbo socken. Lägret upprättades den 9-10 maj 1945 och kom att kallas Lingen, i folkmun döpt till Lagerlingen. Namnet härstammar från tyskans ord för läger samt en missuppfattning om att omgivningarna tillhörde området Lingen.
Lägret rymde som mest nära 600 tyskar och i övrigt huvudsakligen balter som stridit på tysk sida. För att hålla de internerade sysselsatta utfördes omfattande arbeten, stängsel sattes upp, idrottsplatsen byggdes ut, och bland annat en "amfiteater" iordningställdes.
I början av oktober 1945 förflyttades de internerade till Ränneslätt utan Eksjö i Småland.

Amfiteatern med idrottsplatsen i bakgrunden.

Vidare nordost ut mot kusten till det lilla fiskeläget Ronehamn. 

Solen var på väg ned.

Vår andra dag på Gotland är snart slut - och det är vi med - efter ännu en lång och mycket upplevelserik dag.

Försommar på Gotland. Måndag den 3 juni

På morgonen tog vi båten från Nynäshamn till Visby. Den behagliga sjöturen tog ungefär 3 timmar. Vårt syfte med resan var att besöka vackra och intressanta platser på södra Gotland och vi hade därför bokat ett B&B i Klintehamn till ett paketpris där båtresan var inbakad.

Vissa fina platser kände vi redan till, men tack vare att vi geocachar så hittade vi nya platser.

Strax söder om Visby finns cachen Oscarsstenen, vilken är en minnessten på Visborgsslätt i Visby som restes av officerskåren vid Gotlands nationalbeväring till minne av den 14 juni 1854 då kung Oscar I till förbandet överlämnade tre fanor. Platsen ligger ett par hundra meter från före detta Gotlands regemente P18.

Texten ovan har jag hämtat från beskrivningen av den magnetiska cache som är gömd här.

Vid vägkanten blommar den vackra blåelden, som tillhör familjen strävbladiga växter.

På klinten utmed kustvägen strax före Fröjel finns en fin utsikt bort över Karlsöarna. Vi parkerade bilen och vandrade dit upp. Det blev svettigt i försommarvärmen.

Marita flankerad av två oxlar.

 

Uppe vid utsikten finns en så kallad Earthcache. Den har ingen burk med loggremsa. I stället ska man besvara geologiska frågor, vars svar man kan ta reda på när man är på platsen. Sedan skickar man svaren till cacheägaren, som ska godkänna våra svar.

Med Karlsöarna i fjärran skriver Marita skriver svaren på frågorna i vår anteckningsbok.

 

Här blommar en solvända, vars släktnamn är Helianthemum, vilket betyder att den vänder blomman mot solen. Jag vet ej om detta är Gotlandssolvändan.

Och vi hittade den första orkidéen! Den heter Sankt Pers nycklar.

Lite senare fick vi syn på den här skeppssättningen, som är ett gravmonument från yngre bronsåldern (1100-500 f.Kr. Den är 29 meter lång och 5 meter bred och kallas för Gannarve-skeppet.

Vi åkte vidare till Fröjels kyrka från 1100-talet.

Den minns jag, för jag var här för 50 år sedan och beundrade redan då den fina kyrkporten.

Portens gamla ekvirke har eroderats bort vid sidan av järnbeslagen. 

Vi såg på cachekartan att det utmed vägen skulle finns en cache, som heter Andrées luftfärd. Den måste vi ju ta!

Andrée nödlandar i Fröjel.

November 1894 gör Andrée en uppstigning från Göteborg för att flyga till Stockholm med luftballongen Svea. Han flyger snett och kommer ut över havet. Han vet inte riktigt var han är men redan samma dag landar han i Fröjel. 

På åkern här intill bakom ladugårdsbyggnaden landar ballongen efter 40 mil på fem timmar.

På gårdsplanen står bonden Kusare-Per i skymningen som förundrat tittar på när något kommer från himlen som landar på åkern. Han rusar in till frun - "Mor, mor frälsaren har kommit" . Mor Kristina, sönerna Oskar och Kalle rusar ut och hör en röst från ballongen som undrar var han är. Han får bud att telegrafera från Klintehamn att han är välbehållen och landat på Gotland. Dagen efter tar han tåget till Visby och båt till Stockholm. Ballongen tar han med till Stockholm och  säljer till Skansen. Detta var hans åttonde flygtur. Han ger inte upp utan bygger fler och större luftballonger.Ingengör S.A Andrée gör 1897 sin ödesdigra ballongfärd med luftballongen Örnen mot nordpolen. Texten ovan har jag hämtat från cache-beskrivningen.

 

Bredvid milstenen finns denna informationstavla. 

Cachen är en”ballongformad” burk, som hänger på en trädgren.

Vi belönade cachen med en Favoritpoäng för den intressanta historien.

 

Vi fortsatte söderut och kom ut på Gotlands södra del som kallas Sudret. 

Vi stannade till vid Bottarvegården (vid namnet sudret), där vi gick runt och tittade. Det är ett museum. Tyvärr skulle precis stänga för klockan var över fem.

Byggnaderna är täckta med ag, som är ett vassliknande halvgräs, vars ytlager är inlagrat med kiselsyra (kvarts). 

Agen var ett vanligt taktäckningsmaterial både på Gotland och Öland.

Den runda byggnaden var ett tröskvandringshus, där t ex oxar gick runt och drev kvarnstenen.

Vid Sundre kyrka finns ett runt försvarstorn - en så kallad kastal från 1100-talet. Den är 15 meter i diameter och 13 meter hög och är uppbyggd av huggna sandstenar.

Det fanns förstås en cache här också.

Betande får är en vanlig syn på hela Gotland. Det finns cirka 70 000 får på Gotland. Det är 12% av Sveriges alla får, som här kallas lamm. Det är Gotlandsfår och inte Gutefår, som är speciell ras där både baggen och tackan har horn.

Fåren kan ta skydd i ett så kallat lammgift.

Dagens näst sista besök blev vid den så kallade Gullstainen. Det är ett flyttblock som består av rapakivi-granit, en rödaktig grovkornig bergart, som lätt vittrar sönder till grus. Rapa kivi är finska och betyder ”rutten sten”. Blocket har flyttats hit av inlandsisen från sydvästra Finland. 

Sommaren 1741 var Carl von Linné här och i sin reseberättelse skrev han om denna sten. 

Den fridlystes som fornminne 1914.

Så här ser stenens yta ut. Marken runt omkring består av "rapakivi-grus".
Vi kom naturligtvis hit eftersom Gullstainen är en Earthcache, som heter Självfrätstenen. Vi skulle också här besvara geologiska frågor om stenen och platsen den står på.

Dagens sista besök blev ett celebert sådant.
Vi hälsade på Hoburgsgubben, kanske Sveriges mest välkända rauk. Själva 'gubben' är uppbyggd av revkalksten, som bildades för cirka 500 miljoner år sedan (den geologiska perioden silur). På botten av ett tropiskt hav har döda skalbärande djur med tiden blivit fossilförande kalksten.

Gubbens näsa var förr mycket längre. Nyligen har näsan målats illröd och ögonen har också fått färg. Säkert olaglig graffitti. Tråkigt!

 

Strax intill finns en stor grotta, men den är avspärrad med stängsel. Den brukar kallas för Hoburgsgubbens matsal.

Här har vår vän Coland (ett geocaching-alias) skapat en Earthcache, som det tog en stund för oss att reda ut. Earthcachar ska vara undersökande och utbildande!

Coland är expert på Earthcachar och han medverkade i våra Skärgårdsevent helgen 8 – 9 juni.

När vi nu var så nära Gotlands södra udde, så kunde inte Marita låta bli att ta sig dit - och samtidigt ta en cache.

Vid 8-tiden på kvällen började vi återfärden till vårt B&B i Klintehamn. På vägen stannade vi till och åt en pizza i Hemse.

Det blev en mycket lång och innehållsrik dag i ett fantastiskt fint sommarväder. 

På Gotland bor 60 000 människor. Ön mäter 14 mil från norr till söder och cirka 4 mil tvärs över. Södra udden ligger 8 mil från Visby. 

Vi har träffat diverse personligheter: Kung Oscar I, ballongfararen André, Carl-von Linné och Hoburgsgubben – den i särklass äldsta av herrarna.

Detta kallar vi aktiv semester. Det var bara första dagen.

Livet på lantgård

Mitt ute på den leriga västgötaslätten driver min son Daniel med familj ett lantbruk med får, höns, kaniner samt hund och katter. Fårens vinterfoder måste de fixa i förväg. På en 4 ha stor åker har det tidigare varit vallodling, dvs gräs som torkas till hö och sedan balas. På grund av förra sommarens torka måste de nu kompletteringsså. Kompisen Olle körde såningsmaskinen som spred ut gräsfröna, vilka Daniel sedan myllade ned med ringvälten. Det gick åt 100 kg gräsfrö av tre sorter: timotej, ängsvingel och italienskt rajgräs.

Daniel och Karolina, som redan i unga år ville gifta sig med en bonde.

Olle sprider gräsfröna:
(Gör hel helskärm!)

En 60 år gammal Volvo-traktor drar rinvälten som myllar ned gräsfröna.

Fram emot kvällen började det att regna, vilket var bra för vatten behövs för att fröna ska börja gro.

Fåren går inomhus

Bessie håller koll på kaninerna

För några dagar sedan kom räven och tog 8 av de frigående hönorna.
Här har kycklingarna det bra med mat, vatten och värme.

Bessie väntar på att födelsedagstårtan ska dukas fram

Det är Karolinas födelsedag.

Pälle Näver har skrivit en dikt om räven som tog bondens höna:

Utflykt till Ringsö

Årets första tur ut i skärgården går till Ringsö. Där ska vi - Sunny Hill (jag & Marita) och Ecobear (Björn) - ordna event = träffar för geocachare 8 och 9 juni. Avsikten är att träffa Nils Kjellberg på Ringsö. Han ska berätta om Ringsös historia från 12 000 år sedan, när inlandsisen drog sig norrut och de högsta delarna på Ringsö kom upp ur havet, fram till våra dagar med skärgårdens nästan totala avfolkning.

Vi åker med Ebbe som kör för Skärdgårdstrafiken. 

Vi går iland på bryggan vid Hummelvik, där Nils redan på bryggan börjar berätta om livet i skärgården då och nu. Han har ett fantastiskt minne och har hur mycket som helst att berätta om vilka som levt och verkat på de olika öarna. Vi hittar många beröringspunkter och gemensamma bekanta!

Uppe i stugan har Nils´ 90-åriga mor Bitte förberett lunch. Vid köksbordet bjuds vi på kokt potatis med inlagd sill och gräddfil. 

Nils tar oss sedan med till sitt museum, där han under många samlat gamla bruksföremål från olika skärgårdshemman. Ibland har han räddat omoderna redskap från sopkontainern.

Han visar den sele som fiskaren har på sig, när han vintertid drar not genom isen. Precis samma sak såg vi i tisdags på Marmorbruksmuseet i Kolmården!

Noten fästes i träkroken.

På kängorna fäster fiskaren sådana här broddar för att ta spjärn mot isen, när han ska dra noten.

Här håller Nils i en belysningsanordning. Den består av ett järngaller där vedträn ska brinna när man fiskar under sena vinterkvällar.

Detta är ett ljuster för att  fånga ål med.

Efter 2 intressant timmar med Nils börjar vi vandringen söderut på ön. Vi ska plocka av de geocachar, som finns på Ringsö. Det är ju fram för dessa som lockar hit deltagarna. 

Vi letade efter och hittade cachen Ringsö-En sten. 

Det blev cache nr 2500 sedan vi tog den första den 12 april 2008.

Här signerar Björn dagens Ringsö-En sten. Den ligger bland stenarna under en en-buske.

Vi går förbi bryggan vid Kullbo.

På långt håll får vi syn på dovhjortarna, som går vilda omkring på hela ön. Det var Bitte som för många år sedan tog hand om dovhjortar, som skulle ha avlivats på någon djur om inte hon tog hand om dem.

Med kamerans zoom 8X får jag denna bild, innan de strax försvinner upp i skogen.

Som påtagligt minne från dagens utflykt till Ringsö tar jag med detta dovhjortshorn hem.

När vi kommer hit med geocacharna den 8 juni vet vi att de både får intressanta berättelser om människorna och livet i skärgården och en välsmakande lunch med bland att grillad hjortkorv.

Målet med utflykten har uppnåtts med råge.