Pappa G: Försommar på Gotland. Tisdag den 4 juni

Vi tog båten från Klintehamn till Stora Karlsö.

Jag var där för 50 år sedan, men för Marita blev det första besöket.

Båten gjorde ett kort stopp vid Lilla Karlsö för att släppa av dagbesökare.

Efter att båten lagt till i Norderhamn var det gemensam information om Stora Karlsö. Den handlade dels om de speciella regler som gäller på ön och till vilka platser de guidade vandringsturerna går.

Stora Karlsö är naturreservat sedan 1970, men blev redan på 1880-talet ett skyddat naturområde av Karlsö Jagt- och Djurskyddsförenings AB – som än idag står som ägare till ön. Därmed skyddades sillgrisslorna från utrotning.

Det finns en restaurang och STF vandrarhem.

Guidningen började i museet, där vi bland annat fick höra om sillgrisslorna och tordmularna. De kallas för alkfåglar. De äter bara fisk – mest skarpsill, som det finns gott om. Vingarna är smala och anpassade för att simma under vatten.

Det är mycket trångt när 20 000 par sillgrisslor och 12 000 par tordmular häckar i bergsbranterna på öns västra sida.

Äggen är koniska, vilket hindrar att de rullar ut över bokanten.

Enligt kartan får man inte vistas i de röda områdena. Den guidade vandringen går på en fastställd stig, som är 2,5 km lång och tar drygt 2,5 timme. Vår guide heter Erika, som normalt studerar biologi på Umeå Universitet.

Vi gick via Hien, där Wille Wöhler bodde i sin stuga. Han var den drivande kraften bakom Karlsöklubben, som bolaget kallas i dagligt tal.

Dimman är tät borta vid berget.

Erika berättade om fossilsamlingen innan vi tog trapporna till fyren.

När fyren byggdes 1887 fick Karlsö en bofast befolkning på fyra familjer. Elkabel drogs ut till ön 1974 och då automatiserades fyren.

Under maj-augusti kan man hyra rum i fyren.

Flera i gruppen gick upp i fyren och kollade på linserna och utsikten, för dimman hade lättat och solen sken och det blev riktigt varmt.

Vi vandrade bort till dagens höjdpunkt: fågelberget i branten! Där var ett liv och ett kiv. Ungarna var ännu inte kläckta, men det var mycket flygande mellan vattnet och klipphyllorna.

Här står en ensam tordmule.

Vi fortsatte vandringen söderut och det var skönt med en vilopaus då Erika berättade mer om öns fauna och flora, samt geologin som utgör grunden och skapar villkoren för livet på ön.

Blodnäva

Sankt Pers nycklar

Bergskrabban finns bara på Öland och Gotland. Det handlar ju om kalken i berggrunden.

Tulkörten trivs också på torr kalkrik mark. På latin heter den Vincetoxicum, hirundinaria, där vincetoxicum betyder motgift. Den är alltså giftig och fåren på Karlsö äter den inte förrän på vintern när giftet brutits ned. Vinterfoder – smart!

Hirundinaria betyder sval-lik, vilket syftar på att de hårförsedda fröna sprids som svalor för vinden.

Tulkörten är en av de växter där riddarskinnbaggen sina ägg. Både nymfer och vuxna äter tulkörtens frön.

Riddarskinnbagge fotograferad hemma i Sjösa.

Vi lockas till denna stenbåge, därför att cachen som finns här heter Lilla Förvar (Grottan Stora Förvar ligger vid Norderhamn).

Marita med burken inne i grottan, som inte är så djup.

Skylt till herrtoaletten. Sork är pojke på gotländska.

Vi åt en god lunch på restaurangen och innan vi åkte tillbaka till Gotland hann Marita titta in i grottan Stora Förvar.

När de första människorna efter istiden för 9000 år sedan kom till Stora Karlsö jagade de säl och ”bodde” i öns största grotta.

Under utgrävningar i slutet på 1800-talet tog man bort ett 4 m tjockt kulturlager, som berättade grottans historia. De flesta fynden finns nu på Statens historiska museum i Stockholm.

Några av resterna har lämnats kvar till beskådande.

I grottans relativa mörker växer den sällsynta ormbunken Hjorttunga. Den trivs på fuktig och kalkrik mark.

Medan Marita var i grottan kollade jag på Silvertärnorna, som har sina bon på stranden invid båtbryggan. De är väldigt aggressiva och anfaller alla som rör sig på bryggan.

Silvertärnan är känd för att vara det djur i världen som flyttar den längsta sträckan mellan sin häckningsplats och sitt vinterkvarter, som återfinns i Antarktis. De populationer som flyttar längst flyttar cirka 40 000 kilometer årligen, vilket motsvarar ett varv runt jorden. På grund av dessa långa förflyttningar är silvertärnan den organism som sammanlagt får uppleva flest soltimmar per år.

Eftersom dagen inte var slut när vi kom tillbaka till Klintehamn gjorde vi en tur till ostkusten. Vi sökte upp fågeltornet vid Stockviken (där fanns en cache förstås).

Vi vandrade genom underbart vackra blomsterängar.
Höskallrans namn beror på att när de mogna fröna inne i blomman ”skallrar”, är det dags att slå höet.

Denna lilla orkidée heter Krutbrännare.

Nedtill blommar vanlig Käringtand.

Praktnyckelblomster eller Hjälmnyckel har denna orkidée kallats.

Numera heter den Johannesnycklar.

Kan det vara Storspovens ägg? (Det är bara ett skal!)

Vi hörde nämligen Storpovens mycket karaktäristiska läte.

Vid Fide är Gotland som smalast. Redan under förkristen tid var platsen viktig. Härifrån kunde man tidigt upptäcka en annalkande fiende. Från Fide kyrka såg man kusten både i väster och öster. Det är ur försvarssynpunkt en viktig plats. Här finns en cache, som berättar en lång historia:

Hit kom den danske kungen Valdemar Atterdag med sina legoknektar i juli 1361, sedan han slagit ned de gotländska bönderna utanför Visby. Här upprepades massakern.

Den svenska militären började 1943 bygga den så kallade Fidelinjen, som stod klar vid årsskiftet 1944-45.
Linjen byggdes på den smalaste delen av Storsudret, mellan Fide kyrka (från 1100-talet) och Fidenäs, för att kunna stoppa en eventuell framryckande fientlig styrka efter landstigning på Storsudret. Under 1960-talet byggdes en del av värnen i linjen om.
Här, strax norr om Fide kyrka, installerades ett stridsvagnskanontorn m/42 med tillhörande skyddsvärn.

Under den fortsatta resan norrut stannar vi för att ta cachen Lagerlingen, som var ett interneringsläger för tyska krigsfångar under andra världskriget.

I andra världskrigets slutskede kom soldater ur den tyska krigsmakten till Gotlands kuster, flyende undan fienden. De som kom iland på Gotland blev förlagda i ett tältläger i Dävingen, ett skogsområde på gränsen mellan Havdhem och Grötlingbo socken. Lägret upprättades den 9-10 maj 1945 och kom att kallas Lingen, i folkmun döpt till Lagerlingen. Namnet härstammar från tyskans ord för läger samt en missuppfattning om att omgivningarna tillhörde området Lingen.
Lägret rymde som mest nära 600 tyskar och i övrigt huvudsakligen balter som stridit på tysk sida. För att hålla de internerade sysselsatta utfördes omfattande arbeten, stängsel sattes upp, idrottsplatsen byggdes ut, och bland annat en "amfiteater" iordningställdes.
I början av oktober 1945 förflyttades de internerade till Ränneslätt utan Eksjö i Småland.