Svalbard 7 - 13 augusti 2017. Del 1: Allmänt om Svalbard och Longyearbyen

Vi reser med reseföretaget Bengt-Martins från Arlanda via Oslo till Longyearbyen måndagen den 7 augusti. Gruppen består av 24 personer, som checkar in på Radisson Blu Polar Hotel. Under tisdag förmiddag blir det en guidad rundtur med buss i Longyearbyen, med stopp på intressanta platser.

Svalbard upptäcktes när W Barents 1596 sökte efter nordostpassagen och fick då det "naturliga" namnet Spetsbergen, som idag bara avser den största ön. Svalbard betyder "kall kust" och omnämns redan 1190 (vikingar?). Longyearbyen är huvudorten med drygt 2 100 invånare av 2 800 på hela Svalbard. Där bor sysslomannen, som är norska regeringens representant, eftersom Norge sedan 1925 har suveränitet över Svalbard. 

60% är av landytan är skyddad av 7 nationalparker. Landisen täcker också 60% av Svalbard. 

I juli är medeltemperaturen måttliga +6^o C eftersom en gren av Golfströmmen sveper förbi kusten utanför Longyearbyen. Under vintern -14^o C.

Longyearbyen ligger med flygplats och hamn i Adventfjorden innanför Isfjorden. Bebyggelsen sträcker sig någon kilometer in i Adventdalen. Namnet efter första valfångarbåten som kom hit 1656.

Tack vare dessa vägvisare så vet vi var vi är.

Det finns drygt 3 000 isbjörnar på Svalbard. Bland husen i Longyearbyen är man dock säker.

Staden grundades 1906 av John Munroe Longyear, som var störste ägare till en av gruvorna.

Vackra hus ligger på fjällsluttningen

 Trots permafrosten finns det en viss växtlighet, dock inga träd. Inne bland husen betade några av de 10 000 Svalbardrenarna. De måste "äta upp sig" inför den långa, kalla och mörka polarnatten (26 oktober - 15 februari).  På vintern "skrapar de sig ner" genom snön för att hitta föda.

Renarna i Longyearbyen är orädda för människor.

Barmarken här kallas tundra. Det innebär att marken är ständigt frusen - permafrost. Man kan alltså inte gräva ned vatten- och avloppsledningar mm. De är i stället välisolerade och ligger ovan jord. Man kan bara passera över dem där det byggts särskilda övergångar. Det går inte heller att gräva gravar här utan de avlidna måste transporteras till Tromsö.

Polarull

År 1607 kom engelske upptäcktsresande Henry Hudson på väg från Grönland för att leta efter nordostpassagen norr om Europa. Han kom då förbi Isfjorden och vidare norrut till Kungsfjorden och Krossfjorden där han såg stora mängder med Grönlandsval. Detta var upptakten till den så kallade fångstperioden då brittiska och holländska fångstmän var de första som kom hit för att jaga val och säl. Det var späcket som kokades till tran (olja), som såldes i Europa till bland annat oljelampor, med god förtjänst. Inga andra delar av valen togs tillvara.

Blåvalen kan bli 30 m lång och väga 200 ton - är därmed det största djuret som någonsin levt på jorden. Runt år 1640 hade de sista valarna kokats på de stora landbaserade kokerierna. I början på 1900 fanns 400 000 blåvalar - idag bara c:a 20 000. Fridlystes 1966.

I slutet på 1800-talet hittade man ytliga lager med kol, som då var lätt att bryta. Den första kollasten kom till Tromsö 1899, vilket var upptakten till Svalbards kolperiod. Sedan den första gruvan öppnats 1903 blev det en riktig kolrush då Svalbard invaderades av kolletare, vilka med ett enkelt papper på en stolpe inmutade en gruva. Till slut hade arealer större än hela Svalbard inmutats! Arbetet i de trånga gruvgångarna var tufft. 

Foto från Svalbard Museum

Gruvor öppnades på många platser, av vilka vi senare ska besöka några, folkmängden ökade och bostäder och skolor byggdes. 

Resterna av den övergivna Gruva 2 i Longyearbyen

Resterna efter ett bostadshus - inget får numera tas bort.

Vid linbanecentralen hittar vi vår första geocache av de 10 vi hittade på Svalbard. Ludvig är också geocachare.

Den sista gruvan i Longyearbyen lades ner 1996 och är nu en demonstrationsgruva.

Kolet transporterades ut ur gruvorna i små vagnar på räls. De tömdes sedan i korgar som på en linbana fördes till linbanecentralen där kolet tippades i större korgar vilka åkte ned till hamnen där kolbåten väntade. Idag kan man se resterna av de träställningar som höll uppe linbanorna från gruvorna i berget.

Linbanecentralen

Eftersom kolet från Svalbard innehöll lite gruvgas (metan) dvs låg risk för explosioner, var relativt lättbrutet och hade kort transportsträcka till Europa var det konkurrenskraftigt.

Kolet på väg till kolhamnen.

Alla anordningar från kolbrytningsperioden är i dag museum.

Det finns dock en gruva kvar där man bryter kol för Longyearbyens eget behov. Starka krafter arbetar för att öppna nya kolgruvor på Svalbard, men frågan är mycket kontroversiell med hänsyn till miljöaspekterna och det globala klimatet.

Svalbards kyrka i Longyearbyen byggdes 1958. Här hade vi turen att få lyssna på fin orgelmusik.

Efter kryssningsturen bodde vi på Spitsbergen Hotell i Longyearbyen.
Restaurangen heter Funken, eftersom den under gruvperioden var funktionärsmatsal.

Slut på del 1.
Del 2 handlar om kryssningsturen med MS Nordstjernen till Barentsburg.