Svalbard 7 - 13 augusti 2017. Del 3: Upp till 80-e breddgraden med isbjörn och valross

Under natten till onsdagen den 9 augusti har MS Nordstjernen fört oss till den 10 km långa och 5 km breda Magdalenafjorden i Nordväst-Spetsbergens Nationalpark. Hit kommer årligen drygt 20 000 kryssningsturister. Vi ska landsättas vid en gammal fångstplats kallad Gravnäset samt vandra utmed stranden.

De branta fjällen runt fjorden är 1000 m höga.

På fördäck finns 4 st RIB-båtar, som lyfts i vattnet med en kran.

På väg till stranden

RIB-båtarna kör i skytteltrafik för att få alla 105 passagerarna i land.

Guiderna förbereder sina gevär om en isbjörn skulle dyka upp. De har dessutom en lyspistol som ska användas först för att skrämma björnen. Men vissa björnar har vant sig vid knallarna, för ljudet är detsamma som när ett isberg kalvar från glaciären, därför har dom också med sig en vanlig visselpipa som ibland fungerar bättre.

Här finns en gravplats för fångstmän, som dog och begravdes här åren 1612 till 1800. Från början fångades de stora blåvalarna som samlades i stora mängder i Magdalenafjorden. Valarna var långsamma så fångstmännen (från Holland, Frankrike, Spanien, England och Tyskland) kunde ro ikapp och döda dem med sina harpuner innan de bogserades in till land.

Blåvalen är en bardval, som äter närmare 2 ton plankton och räkor varje dag och den kan bli 200 år gammal. När bestånden av blåval minskade och jakten avslutades fanns högst några hundra valar kvar. På 1930-talet dödades dock årligen 30 000 blåvalar. Här jagades även valross.

När valbestånden minskade började man jaga isbjörn, säl, ren och polarräv för skinnens skull och fångstmännen blev pälsjägare.
Från 1633 började man övervintra här, men sjukdomen skörbjugg dödade många (man hade ju inga grönsaker som innehöll C-vitamin).
Permafrosten gjorde det omöjligt att begrava de döda. Om man under sommaren lyckades begrava någon som dött, så tryckte vinterns frost upp liket, som blev isbjörnsmat. Därför infördes kravet att fångstmannen skulle medföra sin egen kista (eller virke till en), som senare kunde transporteras till Tromsö.

Minnestavlan berättar platsens historia.

Den gamla gravplatsen är nu ett lagskyddat kulturminne.

Marita följer med en grupp som vandrar iväg mot en glaciär.

Strandfynd

Massor med vitkindade gäss vandrar omkring på stranden och letar mat.

Här brukar kryssningsgästerna erbjudas ett bad vid den fina sandstranden. C:a 15 personer badade.

Så här bråttom brukar inte Marita ha när hon badar. Inte så konstigt - det är bara 2^o  - 4^o  i vattnet!

Coolt!

Naturlig iskonst

Fjäll-labben är vanlig här.

Små isberg

MS Nordstjernen väntar att vi ska komma tillbaka ombord och äta lunch.

Färden fortsätter medan vi äter lunch men så kommer ett högtalarupprop: Isbjörn på stranden! Då får maten vänta och alla samlas på däck med kikare och kameror. Först får vi syn på något gulvitt uppe bland stenarna. En ensam hanne. Efter vidare spaning upptäcks en hona med unge på väg ner mot stranden. Så småningom kommer de allt närmare oss och letar efter mat (resterna av en Spermwhale, dvs kaskelot, den största tandvalen) vid vattenbrynet. Vi får studera dem länge när de går fram och tillbaka utmed stranden. Häftigt!

(Fotot är ljus- och kontrastjusterat i datorn.)

Före resan hade jag inga förhoppningar om att få se en isbjörn! Den finns bara i Arktis runt Norra Ishavet. Hannen kan väga över 600 kg - världens största landrovdjur. Dess vanligaste föda är säl, som den oftast fångar vid sälens andningshål i isen. Det allt varmare klimatet har medfört att isarna i Arktis smälter, vilket bland annat försvårar björnens säljakt. Isbjörnen är fredad, men t ex inuiter får jaga den. Det finns idag totalt c:a 20 000 isbjörnar i hela Arktis.
Överallt utom i Longyearbyen måste man vara beväpnad med gevär. Det är inte ovanligt att människor angrips - björnen kan springa 10 m/s. Om skottet klickar hinner man inte ladda om!

I länken http://www.esping.net/svalbard/contents/fangstmannen_som_forsvann.htm kan man läsa den spännande historien om fångstmannen som försvann.

Vi lyssnade senare till ett intressant föredrag om isbjörnen. Under den vita pälsen med luftfyllda isolerande hår är huden svart.

Foto med värmekamera: Isbjörnen måste kunna behålla sin värme och elefanten måste bli av med sin genom att vifta med öronen.

Vi stävar vidare norrut och passerar bland annat Danskön (dansk valfångststation 1631), där André startade sin ballongfärd med Örnen mot Nordpolen 1897.

Besättningen fixar middagsmaten.

Ett otroligt vackert landskap!

Klockan 20.45 passerar vi 80-e breddgraden. Härifrån är det bara 100 mil till Nordpolen!

Sista besöket här uppe är vid den lilla ön Moffen. Det är här valrossarna håller till. På 300 m avstånd kan vi med kikare se hur de vältrar sig på stranden.

Valrossarna ligger på en lång rad.

(Fotot är ljus- och kontrastjusterat i datorn.)

Valrossen, som bara finns i Arktis, är den största sälarten.  Den väger uppåt 1 000 kg och kan dyka ned till 50 m djup och under 30 minuter med "skägget" skrapa i sig musslor, snäckor och kräftdjur. De nästan 1 m långa huggtänderna använder den för att komma upp på isflak samt under hannarnas parningsstrider.

Vi firar en fantastisk och upplevelserik dag samt passagen av 80-e breddgraden!

En av guiderna illustrerar dagens upplevelser på en karta utanför matsalen.
Onsdagen den 9 augusti 2017 kommer jag aldrig att glömma!

 Slut på del 3.

Fortsättningen handlar om återresan söderut.