Marita och jag turistar på Kullaberg 21 - 23 juli, måndag

Måndagen den 22 juli.

Nu märks det att vi är i Skåne.

Husen på Arilds vingård är halmtäckta i typisk skånsk stil.

I vingården är det brett mellan raderna så traktorn kan komma emellan.

Druvorna mognar fort i solen och värmen. Vinet som produceras används i restaurangen och säljs även via Systembolaget. De får kanske snart sälja sitt vin direkt på gården.

Idag åker vi till Kullaberg, som dels är en bergskam och dels ett naturreservat, på halvön Kullen i nordvästra Skåne.

Från parkeringen längst västerut vandrar vi till fyrplatsen.

(Klicka på bilden för att förstora den.)

Alla dessa platser kommer vi att besöka under måndagen.

Kullens fyr, Sveriges högst belägna fyr, uppfördes år 1900. Men fyrplatsen har funnits sedan 1500-talet. Den första fyren var en så kallad Papegojfyr. Mer än 200 skepp har lidit skeppsbrott utanför hornet sedan 1750-talet och flera vrak finns fortfarande kvar på havsbotten. 

Fyren är en av Sveriges bästa platser att se på tumlare och är idag ett statligt byggnadsminne.

Till höger finns en modell (i halvskala) av Papegojfyren. I den upphissade järnkorgen skulle brinnande ved eller kol lysa hela natten för att vägleda sjöfarande. 

Kolla den roterande linsapparaten, som numera bara är till för turisterna. Den är skandinaviens ljusstarkaste fyr och är försedd med tre roterande Fresnel-linser, vardera med diameter på 2,55 meter.

Klicka på fyrkanten i nedre högra hörnet för helskärm.

Nere till höger syns Kullens Västra fyr. 

Den har sedan 2013 lysdioder som ljuskälla med en räckvidd på 8 sjömil. 

 I Kullabergs naturrum finns mycket information att ta del av.

Här finns många geocachar som Marita försöker hitta. Bland annat finns en så kallad Earth-cache, som handlar om Kullens intressanta geologi.

Bland annat finns en förkastningszon kallad Tornquistzonen, som sträcker sig härifrån och ned till Svarta havet. Den utgör gräns mellan Östeuropeiska plattan och den Baltiska skölden. 
I denna zon finns urbergshorstarna Kullaberg och Söderåsen.

Genom att studera geologin här vid Kullen ska vi kunna besvara de frågor som krävas för att logga cachen.

Marita vandrar alltså ned till fyrområdet.

 Här ser man tydligt att det är lagrade bergarter, som tryckts upp på högkant när kontinentalplattor kolliderat för många miljoner år sedan.

Väganvisning till Silvergrottan (som egentligen är en gruva).

De vita stenarna har 'kastats' upp hit av Kattegatts vågor. 

Marita fortsätter på den röda vandringsleden och kommer till Lahibiagrottan.

Denna grotta har tidvis använts av lokalbefolkningen.

 Här blommar och doftar kaprifolen.

Ett system av tvärdalar löper vinkelrätt mot bergets längdriktning. Dalarna öppnar sig mot havet och bildar så kallade malar, där berggrunden är som mjukast. Ett exempel är Ransvik, där Marita och jag bestämmer att träffas. Hon vandrar på Kullaleden och jag kör dit med bilen. 

Medan jag väntar på Marita letar jag förgäves efter en cache nära parkeringen.

 Tyvärr var restaurangen stängd på måndagarna, så vi fick packa upp ryggsäcken. Det badades vid den enkla bryggan.

Innan Maritas vandring slutade i Mölle fick hon denna fina utsikt från Barakullen.

Bakom Kullens kapell finns en cache, som vi siktade in oss på.

Det regnade, men vi hade ju paraply och kunde lätt ta cachen. 

Sedan gick vi in i kyrkan där en kyrkvärd tog emot och berättade om kyrkan.

 På predikstolen står det: "Saliga är de som höra Guds ord och gömma det". 
Ur Lukas-evangeliet 11:28

Vi tar in på Kullagårdens Värdshus, som är ett tillhåll för golflare. 

Vi försökte hålla god min. Fast det syntes nog att vi inte var golfspelare.

Vi får ett fint rum med utsikt över golfbanan och sover gott efter en god middag.