Öland andra veckan i maj - del 3

Uppdaterad den 12 juni om ekbockarna i Halltorps Hage 
Torsdagen den 12 maj kör vi över till Jordhamn på Ölands västra sida.
Läs via länken Gillberga Natur & Kulturbrott.Här ligger det så kallade skurverket i Jordhamn. Det drevs av vinden.Grusvägen som går utmed Ölands västra strand på den norra delen av ön är en av landets i särklass vackraste vägar. Mellan färisterna ligger naturreservaten på rad och idag betas de karga markerna av får, men en gång i tiden var detta stenhuggarnas domäner.

Överallt finns spår efter verksamheter där man brutit den eftertraktade kalkstenen, små murar, djupa dagbrott och högar med flisor. Strax norr om Sandvik hittar man också den kanske mest särpräglade lämningen efter stenindustrin; Jordhamns skurverk.

Kalkstenen har ända sedan medeltiden varit en viktig inkomstkälla för öns bönder och både kvinnor och män var sysselsatta med att bryta och förädla den. Ett viktigt moment var att slipa stenen så att den passade till golvbeläggning i kyrkor och andra finare byggnader, på ön kallades det för att ”skura” stenen och för detta byggdes skurverk.

Kalkstenen placerades ut i en rund ring med en påle i mitten. Från pålen löpte en dragbom som i sin tur hade en löparsten som slipade kalkstenen slät med sand och vatten. Från början användes oxar och hästar för att dra runt bommen men omkring 1860 började man uppföra vinddrivna skurbanor.

Jordhamns skurverk uppfördes 1905 och var i drift fram till 1930 då maskiner tog över arbetet och skurverken övergavs. I början av 1900-talet fanns det omkring 30 vinddrivna skurverk på ön men det i Jordhamn är idag det enda bevarade. Det restaurerades 2013 och utgör idag ett av öns mest fascinerande byggnadsminnen. Parkering och informationsskylt finns i anslutning till skurverket.

Dragbommen med den slipande löparstenen.

Vi fortsätter söderut och gör en promenad i Lilla Horns löväng.

Uttrycket ”äng är åkers moder” visar hur ängarna hade en avgörande betydelse historiskt för jordbrukets utveckling. Mängden hö som ängen gav avgjorde hur många boskap som kunde få vinterfoder. Boskapen gav stallgödsel som användes för att gödsla åkrarna som då gav en rikare skörd av till exempel spannmål.

På ängen växer massor av fina blommor. Till exempel ängsviol.

Röd gullviva.

Orkidén tvåblad i knoppstadiet.

Den färggranna vårärten.

Orkidén Sankte Pers nycklar. Vilken vacker blomma!

Nästa stopp blir vid den holländska väderkvarnen i Sandvik där vi tänkt äta. Tyvärr var den stora restaurangen stängd, men vi kunde i alla fall köpa glass.

Vi stannar vid Södra Greda löväng, som vi passerar på väg till järnåldersbyn.

Ett fint gammalt fårhus.

Via stättan kommer vi till fornlämningarna, som ligger uppe på åsen.

När vi fortsätter söderut har rapsen slagit ut.

Vi får några kor framför oss. De går naturligtvis på vägen hem till ladugården.

Dagens sista besök gör vi i Halltorps hage.

Halltorps naturreservat har en av Nordeuropas värdefullaste ädellövskogar och området hör till landets artrikaste. De gamla grova ekarna i reservatet är livsmiljö för våra tre största skalbaggar; stor ekbock, ekoxe och läderbagge.

Parklöparen är ett rovdjur där både vuxna och larver klättrar upp i ekarna för att jaga.

I barken på denna gamla ek ser man hålen där den större ekbockens larv krupit ut.

Så här ser Större ekbocken ut. Det är Sveriges största skalbagge.
Den är också en av Sveriges mest utrotningshotade art.
Foto från Internet.

Jag har blandat ihop den med ekoxe, som är mycket större.

Fallna åldringar ut gör hem åt bland annat insekter.

Vilken märklig vril på denna rönn!

Cirka 70 av de 100 skalbaggsarter som lever inuti ekar har även hittats i mulmholkar. Det innebär dock inte att gamla ekar kan ersättas med mulmholkar. Ekar rymmer så många fler livsmiljöer och arter (ca 550 skalbaggsarter) än de som lever i deras inre, men mulmlevande vedskalbaggar är en av de mest hotade djurgrupperna i Europa så holkarna anses viktiga.

Mulmholk i Halltorps hage på Öland. Foto: Erik Hansson

På Långerums rastplats har vi kvällssol över Kalmarsund.

Fredagen den 13 (!) maj åker vi till Capellagården, som skapades av arkitekten Carl Malmsten. Mer finns att läsa på länken.

                  Gå försiktigt på våren - Moder Jord är havande.

Marita väljer plantor till vår trädgård.I denna basningsapparaten ångas virke som ska böjas till någon möbel som tillverkas här i snickeriet.Jag hade hoppats på förmiddagskaffe men kaféet var inte öppet.
Nu åker vi till Kastlösa där vi ska cykla på Mörbylångaleden etapp 4 över Stora Alvaret till Skärlöv.  Fram till 1961 gick tågen här på Ölands järnväg. Den var en livsnerv för hela södra Öland.

Precis vid starten finns en geocache som Marita tar fram. Det är en bit av en ihålig trädgren som burken gömts i. Nyfikna vandrare får reda på vad geocaching är.

Vi är omgivna naturreservat.

Sommargyllen blommar redan!

Järnvägsbron över Penåsabäcken.

Vi kommer till rastplatsen Penåsa där det utöver de vanliga faciliteterna även finns en luftpump för cyklar.

Här finns rester av flera hus bland annat banvaktsstugan.

Vi fortsätter på den lättcyklade banvallen.

Detta är det gamla stationshuset i Skärlov - ett av de få som finns kvar.
Är numera privatbostad.

Alla byggnader för Ölands järnväg var standardiserade.

Till exempel stationshusen som skulle se ut så här:

Marita fortsätter till fots på den så kallade Skulpturleden, som ej är cyklingsbar. 

Konstverket heter Dukat bord

Jag vänder och cyklar tillbaka 9 km till bilen. Jag möter då en skåpbil som stannar. Det är bonden Ola Nordqvist som varit ute och kollat att hans elstängsel fungerar innan han släpper ut korna. Vi har ett mycket långt samtal. Han börjar berätta om en cyklist, som hytte med näven åt honom när han kom med sin bil!

Det är väldigt roligt att prata med folk från trakten när man har semester. Jag cyklade iväg och Ola åkte hem för att bada fredagsbastu.

Det börjar regna och blåsa motvind så det är lite kallt och jobbigt även med elcykeln.

Vi hittar en bra ställplats vid Albrunna med utsikt över Kalmarsund.

På kvällen märker vi att gasolen tagit slut. Under de kalla nätterna har vi tömt båda tuberna. Vi har dock filtar så vi behöver inte frysa. Värre är att vi inte kan laga mat. 

På söndagen Ottenby deltar vi i en guidad rundvandring på Ölands södra udde där Långe Jan dominerar landskapsbilden.

Vid korset på bilden låg på 1200-talet Sankt Johannes kapell i det då Ölands främsta fiskeläge Kyrkhamn. Läs mer på länken.

Observera svalorna på 'tråden'.

En stor grupp samlas för en guidad rundvandring.

Vi börjar med att gå och kolla på sälarna, som ligger som stora korvar på stenarna en bit från stranden. I guidens kikare kan vi identifiera båda gråsäl och knubbsäl.

Vid sydvästra stranden väller vågorna från Kalmarsund in och bygger upp strandvallarna.

Vi åker sedan till Eketorp, där det ordnas en blomstervandring på alvaret.

Det är gott om Sankt Pers nycklar.

Blommorna som vi ska kolla på är små.

Jag har skickat fotot till 'Jourhavande biolog' på Naturhistoriska Riksmuséet och frågat vad denna blomma heter.
Fick ett svar: grusbräcka.

Det är öppet att gå in genom porten till Eketorps borg.

Idag är det ingen verksamhet här - säsongen har inte börjat än.

Vi åker norrut utmed ostkusten och stannar och äter på Drottning Ödas restaurang, där vi äter den öländska rätten lufsa. Den är lik raggmunk.

Vem var då Drottning Öda? Klicka på länken för att läsa mer.
Drottning Ödas sten står alldeles vid stranden.

Ställplats för natten hittar vi vid Sebybadet, där vi varit för flera år sedan.

Panoramabild

Det är lågvatten i Östersjön.

Solnedgång i väster

Månuppgång i öster.

Söndagen börjar vi med ett besök i en glashytta. Den var inte igång, men den stora utställningen med konstglas var öppen.

Ölandsresans sista cykling gör vi på Dröstorpsleden, som är en 6 km lång inte markerad vandringsled genom naturreservatet.

Jag cyklar fel och hamnar nära Ekelunda gård vid en konstgjord damm som just fylls med vatten.
Ska den utgöra något slags vattenmagasin för bevattning av åkrarna?

Nu cyklar Marita ut i terrängen.

Vi passerar den idag helt torra Dröstorpsmossen.

Denna blomma heter monke och trivs på det karga alvaret.

Marita lämnar cykeln och går för att titta på några fina fornlämningar.

Det stora gravröset Torrör är från 400-talet. Läs mer på länken. 

Källan vid Torrör fungerar fortfarande.

När hon ska börja cykla igen är det punktering på framhjulet. Det blev en 2 km promenad för henne till en bilväg där jag väntar.

På elcykeln åker hon till den parkerade husbilen, där hon lyfter upp elcykeln samt hämtar mig varefter vi börjar hemresan.

När vi kommer hem på kvällen har vi rullat 109 mil med husbilen. Under de 8 dagarna har vi sett och upplevt mycket på det vackra Öland. Vi har mer kvar t ex Borgholm slott och Solliden.
Öland gör skäl för namnet Solens och vindarnas ö, men solen sken så dagarna var sköna.