Marmorbruksmuséet i Kolmården

Aktiva Seniorer hade idag en utflykt till Marmorbruksmuséet på Kolmården. Det är Krokeks Hembygdsförening som med ideellt arbetande medlemmar rustar och bygger upp muséet vid det gamla marmorbrottet.

Den gröna kolmårdsmarmorn började brytas i slutet av 1600-talet och brytningen upphörde i början på 1970-talet. 

Exempel på byggnader beklädda med kolmårdsmarmor är Drottningholms slott, Stockholms slott, Kungliga Operan, Nationalmuseum och Uppsala Universitet i Sverige samt Operan i Paris, Rockefeller Center i New York och FN-byggnader i Geneve.

Utflyktens ledare Jan Moberg tillsammans med Åke Wintenby med utsikten över Bråviken och ön Svinsta skär mellan dem.

Åke Wintenby, som är ordförande i Krokeks Hembygdsföreningen, var en av dagens två guider vilka på ett mycket livfullt sätt berättade om brukets historia.

Idag är Etta-brottet fyllt med ytvatten, som inte kommer från Bråviken trots att brottet ligger 150 m under Bråvikens vattenyta. Bergväggen emellan är nämligen tät.

Kolla video om Etta-brottet. (Gör till helskärm)

Längst ned fanns skjutkuren där arbetarna tog skydd när sprängningen skedde. Där åt de också sin matsäck. Kuren finns ännu bevarad vid museét.

Marmorblocken som "tillverkats" i gruvan, vägde c:a 10 ton. Med ett spel hissades de upp till markplanet, där de "sågades" till skivor i en slags ramsåg med 25 otandade "sågblad". Skivorna skulle sedan slipas och poleras i specialmaskiner.

En modell av ramsågen i skala 1:10 

Åke Wintenby demonstrerar en gammal slipmaskin. (Foto från Internet)

På bruket fanns/finns dessutom smedja, mekanisk verkstad och snickeri.

I smedjan tillverkade man bland annat verktyg. Så också idag.

Det här är ett riktigt gubb-dagis!

En enda elektrisk motor driver med läderremmar flera maskiner. Kolla axeln med remskivorna i taket!

En av flera svarvar.

Under vintern arbetade man inte i marmorbrottet. Då var fisket en viktig inkomstkälla. När Bråviken var täckt med is var det svårt att få några stora fångster tills vinterfisket med not uppfanns i slutet av 1800-talet.  

Modell av notfiskare i muséet.

Observera de stora broddarna på fötterna!

Marmor är Östergötlands landskapssten!

Hit kan man åka fler gånger.

Jordärtskockor och Smultronvisslare

Idag var det dags att sätta den förgrodda potatisen. Vi satte tre olika sorter: Två tidiga sorter Magda och Rocket samt vanlig matpotatis som hade groddar (ålar), eftersom vi glömt dem i kylskåpet.
Men först tog Marita upp de tio plantorna jordärtskockor som övervintrat i jorden. Skockan innehåller sockerarten inulin, som dels gör att den tål vinterns kyla och dels skapar gaser i magen när  man ätit den. Vi återplanterade direkt 10 st samt borstade och kokade resten tills de blivit lagom mjuka. Spadet tog vi tillvara för att användas i jordärtskocksoppa. Skockorna kylde vi ned med kallt vatten för att kunna hålla dem i handen när vi enkelt tog bort skalet med en liten kniv. Sedan frös vi dem för att använda i soppa eller gratäng. I morgon tillagar vi soppan och njuter av den med knaprig bacon.

Sedan planterade Marita potatisen.

Vi har en buske med puktörne och den har precis börjat blomma. På en liten kvist fick jag syn på en liten fjäril, kanske 15 mm stor - dvs liten. Jag lyckades fotografera den med mobilen. Jag visste inte vad  den heter, utan lade ut den på gruppen "Vilken fjäril" på Facebook. Ganska snart förklarade Jenny R att det var Smultronvisslare. Tänk vilka härliga namn det finns!  På latin heter den Pyrgus malvae.

Tänk vilka detaljer som mobilen avslöjar som inte ögat kan uppfatta!

Utflykt till Nynäs slott

Vi gör en söndagsutflykt till Nynäs slott. Dit har mycket folk lockats för gå på den  traditionella Vårmarknaden. Man kan köpa växter, fågelholkar, sörmländsk italiensk ost, fårskinn mm. Några besökande åker häst och vagn. 
På bilden syns orangeriet med kaffe- och lunchservering. Till höger slottet med anor från 1300-talet.
Friherre Johan Gripenstedt sålde 1984 slottet med omgivningar till Landstinget Sörmland och alla inventarierna till Statens konstmuséer. Alla inventarierna finns kvar på plats i slottet att beskåda i samband med guidade visningar.

Efter en lyxfika med smaskiga Budapestbakelser går vi för att ta två geocachar, som vi inte hittade förra året. Den här uppe vid tornet med den fina utsikten hittar Marita direkt.

De andra cachen ligger långt borta i skogen så det blir en promenad dit.

I det fuktiga diket växer den lilla gullpudran.

Även kabblekan trivs där det är blött.

Den tidiga  tussilagon (Tussilago farfara) eller hästhovsörten växer vid vägrenar där det är torrare. Den kallas i bland hosthävsört, eftersom den sägs kunna dämpa hosta. När jag var liten fick jag medicinen Tussipect mot hostan. Den medicinen har nog försvunnit ur den svenska farmakologin, för jag får ingen träff på svenska när jag googlar.

Tussilagon är en av de tidigaste på våren. 

När blomningstiden närmar sig slutet växer stjälken och blomman nickar. Snart har fröna vuxit färdigt och sprider sig med vinden tack vare frönas hårpensel.

Vi ser också vita blommor, som t ex harsyran (Oxalis acetosella).
. Den kallades förr surklöver eftersom bladen är svagt syrliga och är friska att tugga på.

Vid en stubbe får jag syn på den här "komockan". Den är drygt 10 cm stor och nästan platt.

Efter att ha frågat på FaceBook-gruppen "Vilken svamp" får jag svaret Öronmurkla. Kallas också brun skålmurkla.

Jag hittar bara lite uppgifter om den på nätet, så den är tydligen ganska okänd. Den kanske är sällsynt. 

Här uppe i skogen nära öronmurklan letar vi över 30 minuter efter cachen, som lär ska sitta i en gran. Inte heller nu hittar vi den. Kompassnålen på GPS-n och i mobilen bara snurrar och avståndet varierar mellan 2 och 30 m. Vi ger upp! 

Naturen har alltid mycket att bjuda på!

Tjänster och gentjänster i naturen.

Det doftar starkt av honung när man kommer ut genom dörren. Det är mahonians gula blommor som doftar och lockar till sig insekter av olika slag.

Honungsbiet suger upp den sockerhaltiga nektarn och tar den med hem till kupan där den sedan blir honung och mat till binas larver. 

Samtidigt samlar biet frömjöl - pollen - i pollensäckarna på bakbenen. Pollen innehåller näringsrikt protein till larverna. En del av frömjölet, som biet tar med sig, fastnar sedan på pistillen i en annan blomma, som då pollineras med en frukt (bär) som resultat. Frukten innehåller frön, som så småningom blir en ny mahoniabuske.

På det sättet får blomman betalt för sin nektar och sitt pollen. 

Tjänster och gentjänster, vilket utvecklats i naturen under årmiljoner och kallas samevolution.

Utan bina (och andra pollinerande insekter)  skulle vi inte ha någon mat att äta!!!

I Albert Engströms visa Pingst I Ramsnäs sjunger vi:

... och syster Olgas trägna bin

berusa sig med blommors vin

och hasta kring likt bönemän

till blomstermö från blomstersven

med ludna frömjölstunga ben

till allas fröjd och ingens men.

Till hösten får mahonian blå bär, som är ätliga men sura.
Vi tycker mahonian är en praktisk och vacker trädgårdsbuske. 
På vintern sitter bladen kvar, men de kan dockmissfärgas av frosten.

QR med ytterligare ledtråd. Det handlar om lite avancerad geocaching.

Jag håller på och skapar en ny geocache av typen MULTI, vilket innebär att det inte finns någon cache vid platsen för startkoordinaterna. I stället ska hen lösa en uppgift av något slag för att få fram koordinaterna till den slutliga platsen där burken finns.(I detta fall blir det en 2-stegs multi.) Jag ska placera en inplastad bild av en så kallad QR-kod på en liten byggnad. Se nederst på sidan. (Används ibland när man ska betala med swish.) Denna kod ska cacheletaren scanna (läsa av) med en speciell app, som hen tidigare laddat ned i mobilen. När det är gjort kommer nedanstående bild upp.

Fotot visar det brutna trädet där burken är gömd och den krypterade texten anger avstånd och riktning dit.

En van geocachare listar snart ut hur man ska göra. Kan hen inte det så kan hen scanna QR-koden längst ned och då kommer dekrypteringsmallen (den extra ledtråden) upp.  Då är det bra om man är två personer och har var sin mobil, vilket framgår av cachens beskrivning. Sedan är det dags att förflytta sig enligt anvisningen och plocka fram burken och signera loggremsan.

Jag har ännu inte fått godkänt av reviewern att publicera cachen.

Varför har jag då gjort just denna blogg? Jo - för att skapa QR-koden, som ska läsas i mobilen måste bilden ha en URL (jag tror det heter så). När bilden ligger i bloggen har den fått en URL-kod (eller länkadress), som jag kopierar och stoppar in i en QR-generator som skapar en QR-kod. Den kopierar jag till en bild och lägger in i bloggen (längst ned).

Prova att scanna nedersta QR-koden!

Allt här under är en bild!

Pälle Näver i Kvällsstunden

Kvällsstunden är en veckotidning för hela Sverige. Den läses nog mest av pensionärer. Det är ingen nyhetstidning, men i övrigt är den väldigt bred. 
2018 var upplagan 36 400.

I nr 13 efterlyste en läsare texten till Hushållerskans klagan av Pälle Näver. På tips från vännen Axel kontaktade jag redaktion, vilket resulterade i en önskan att jag skulle skriva en liten artikel om mina minnen av Pälle Näver. Sagt och gjort. Idag kom nr 19 och där var artikeln införd:

Min första – indirekta – kontakt med Pälle Näver var i början på 1960-talet. Under en friluftsaktivitet i skogarna i trakten av Värnamo deklamerade ledaren dikten Hushållerskan klagan vid lägerelden. 

Jag visste inget om Pälle Näver då. Men min far kände till honom. Så den 31 juli 1965 tog jag med föräldrarna i bilen och åkte från hemmet i Bodafors till Stenberga för att besöka Pälle. Han tog vänligt emot oss i sin diktarstuga Vättehult, där han sittande i sin fina gungstol berättade om sig själv och sin diktning. (Bilden på Pälle i gungstolen är hämtad från internet).
När jag senare på 1970-talet arbetade som lärare på Stensunds folkhögskola i Trosa var det kutym att man på något sätt skulle medverka på fredagarnas morgonsamling. Då läste jag ibland någon av Pälles mustiga dikter på småländsk dialekt.
Det hände även att jag rakade av mig skägget, klädde ut mig till hushållerska och framförde Hushållerskans klagan på någon födelsedagsfest eller liknande.
Under 2016 skapade jag en presentation för Svärta Hembygdsförening om ”Pälle Nävers värld”, där jag med Power Point-teknik berättade om Pälles liv och deklamerade flera av hans härliga dikter. Tillsammans med en gitarrist sjöng vi flera dikter, som tonsatts till vackra visor av Björn Pettersson.
Förra året åkte jag ned till Stenberga i Småland för att ”känna av stämningen” i Vättehult. Där blev jag varmt mottagen av sonsonen Per-Olof Högstedt, som berättade om sin farfar, som han ofta var tillsammans med. Förutom besök i Pälles diktarstuga så tog han mig med på en promenad upp till Gölaberget dit Pälle ofta gick för att få lugn och inspiration till sina dikter. Höjdpunkten var när PO framförde dikten Sång till Småland uppe på Gölaberget med underbar utsikt över gölen och de småländska skogarna.
Per-Olofs bok ”Farfar och jag” hade precis hämtats från tryckeriet så jag kunde köpa den just när jag var i Stenberga. Den är en riktig guldgruva för den som är intresserad av Pälle Näver. Jag passade även på att gå med i Pälle Näver sällskapet, vars ordförande för närvarande heter Lars Engqvist.

Fortfarande kommer besökare till Vättehult, där Per-Olof tar emot och berättar om sin farfar.
Liksom sin far Stig har även PO ärvt Pälles förmåga att skriva dikt i sann ”Pälle Näver-anda”.

Tillsammans med tre spelmän fortsätter jag med Pälle Näver-programmet på bland annat pensionärsföreningar och församlingshem.

Detta foto var infört, där jag i juni 2018 pratar med Pär-Olof utanför Getahuset i Vättehult.

Artikeln passar faktiskt väldigt bra för i morgon ska vi ha vårens sista framträdande med Pälle Näver för PRO i Nyköping.

Sigurdsristningen

I lördags gjorde vi en dagsutflykt till Sigurdsristningen nära Sundbyholms slott. På vissa platser hade det snöat under natten och det var bara 3 +-grader när vi åkte hemifrån. Men solen sken nästan hela dagen. I Sundbyholms naturvårdsområde finns Europas nordligaste bokskog.

Här blommar slånbuskarna som vita snödrivor.

Den stora Sigurdsristningen ligger på Ramsundsbergets sluttning. På grund av landhöjningen efter inlandsisen steg Ramsundsberget upp ur havet under bronsåldern. Vikingarna skapade gärna sina ristningar vid vattnet, som på den tiden stod 5 m högre än idag.  Nedanför flyter Ramsundsån, som via Mälaren har förbindelse med Östersjön. 

Den berömda ristningen höggs in till minne av att bron över ån anlades. Resterna av brofästet finns kvar nedanför ristningen.

 Ristningen berättar den fornnordiska sagan om Sigurd Fafnesbane, där Sigurd dödar draken Fafne med sitt svärd. Sigurd var alltså Fafnes baneman.

Här sticker Sigurd sitt svärd in i Fafne.

Under dagen plockar vi även geocachar bland annat vid Sundbyholms slott, ute i bokskogen och uppe på ett utsiktsberg.

Här signerar Marita i loggboken till cachen Sigurd nära ristningen.

Cachelådan innehåller många bytessaker. Vi lägger i en liten trätrissa -  TB (Travel Bug = spårbart objekt), som ska få vandra vidare.

Prins Eugen - "Målarprinsen"- i aktion.

Upp för detta berg tog vi oss för att leta efter en cache och njuta av utsikten över Mälaren.

 På hemvägen gjorde vi en sväng till Vansö i Strängnäs och hälsade på vännerna Sverker och Eila.

 Vid Klövet-bron över Marvikarna letar vi upp en cache i toppen på ett vägmärke.

Dagens sista cache är den lilla, lilla burken som är inklämd på ett stag.

Det blev en lång och härlig upplevelserik utflyktsdag i det vårvackra Sörmland!

Wallhalla - vikingapark vid Båven

Vi gjorde en dagsutflykt för att geocacha runt sjön Uren. Vid Årdala finns en s k multi-cache. Det betyder att man ska skaffa information på flera ställen, vilket ska resultera i att man räknar fram koordinaterna till slutgömman.

Cachen heter Wallhalla. Vad kan det vara? Vi parkerade och gick några 100 m fram till startkoordinaterna. Där upptäcker vi en massa utplacerade stora stenar på ett c:a 100 m stort område i den glesa skogen.

Marita vid ett av de stora klippblocken.

Jag på väg in i "grottan". Till höger i bilden finns det lilla skåpet med glasfönstret.

Idag är glasfönstret en plåtlucka. Här inne fanns alltså mumien

För att hitta cachen ska vi 

1. Räkna antal stenar, som är staplade på varandra

2. Tolka en inskription på en obelisk

Marita vid obelisken.   

Vi försökte hitta namnet på en asagud. Svårt att se någon text, men med fingret kunde man känna inskriptionen. Något namn lyckades vi inte får fram. Det fick bli en DNF, dvs did not find.

Det gjorde inte så mycket, för vi fick en intressant historia. Hade vi hittat cachen hade den fått en FP = FavoritPoäng!

Vi fortsatte vår färd runt Uren och kom till andra trevliga platser där vi hittade massor av cachar denna fina vårdag!

Styvmorsviol på Lindbacke

Vi såg på Facebook att styvmorsvioler blommade i stora mängder på naturreservatet Lindbacke här i Nyköping. Sedan vi hämtat Bamse (Marita är dagmatte) åkte vi dit. Solen sken och det var härligt vårväder. Strax innanför entrén finns en labyrint. Sverige är med sina c:a 300 labyrinter världens labyrintrikaste land. 

Labyrinten är av den klassiska typen som utgår från ett kors med 8 vallar.

 Lyfter man blicken upp mot backen ser vi styvmorsviolerna - Viola tricolor - den tre-färgade.

Marita är snart uppe på högsta punkten med fin utsikt över Nyköping.

Bamse låter sig fotograferas

Det drog upp mörka skyar och strax har vi regnet över oss och det blir kallt.

Skulle haft handskar med. Men det är ju bara början på maj!

Tjäderspel på skärtorsdagen 2019 + tillägg på påskafton

I Sjösa hade spridits ett rykte att en galen tjädertupp gick lös på folk uppe i skogen nära X-stugan.

I min tidiga ungdom för 70 år sedan var jag med på tjäderspaning en mycket tidig morgon. Vi lyckades bara på avstånd få höra tjäderns läte.
Enligt Wikipedia: Tjädern är vanligtvis tystlåten under året förutom på våren när de spelar inför häckningen. Under spelet urskiljs tre olika läten: Knäppningarna, som liknar det ljud som uppkommer när tunna träpinnar slås mot varandra. Dessa upprepas 8–10 gånger i allt hastigare takt. Därefter följer klunken, som liknar ljudet av en kork som dras ur en flaska. Slutligen kommer sisningarna som liknar det väsande ljudet av en lie som slipas. Av dessa ljud hörs klunken bäst, i lugnt väder upp till 100–150 meter. 
Vem vet idag hur det låter när en lie slipas?

Tillsammans med Björn cyklade vi dit. Jag på min el-cykel var först på plats, men missade tjädern i diket och fick vända tillbaka. Ur mänskligt perspektiv var han heltokig. Vi tog skydd bakom cyklarna när vi fotade och filmade hans uppvisning. Mest gick han fram och tillbaka på vägkanten, men ibland gjorde han riktiga hopp. Han vrider och vänder på sig för att visa hur stilig han är. Några tjäderhönor såg vi inte till.

Björn är beredd att parera ett anfall

Här spelar han inför publik på första parkett!

(Kolla i helskärmsläge!)

Det var en oförglömlig upplevelse denna varma och vackra vårdag. Livet är härligt!

Det dyker upp ett minne av en händelse från mitten av 1980-talet. Jag var ledare på en frisksportkurs i Vålådalen. Efter förmiddagens lektioner gjorde vi en skidtur i den närbelägna björkskogen. Jag åkte först och hade gruppen bakom mig i spåret. Plötsligt brakade det till bland träden vid sidan av mig. Vi hade skrämt en tjädertupp som flög upp men den fick inte tillräcklig höjd utan for in i ett gammalt stängselnät med 20 cm stora öppningar. Han kom igen stängslet men föll död ned i snön på andra sidan. Förmodligen bröt han nacken. Vi tog oss runt stängslet och ur ryggsäcken tog jag fram en plastkasse (varför hade jag den där?). Jag stoppade ned tjädern i kassen och efter skidturen gick jag till Vålådalens kök och undrade om de kunde fixa tjäderstek till lördagens avslutningsmiddag. Javisst - men icke! Personalen kanske festade på den själva. 

Så det kan gå!

25-års jubileum med Eva Tjörnebo

Eva Tjörnebo & Viskompaniet har spelat och sjungit tillsammans sedan 1994!

Gruppen sjunger och spelar folkliga visor ur vår stora visskatt – kärleksvisor, skämtvisor, sjömansvisor, dryckesvisor – allt i en härlig blandning. ”De har sjungit och spelat sig rakt in i många människors hjärtan”.

”Vi vill sjunga och spela de gamla visorna på vårt eget sätt för att sprida dem
– och ha roligt under tiden!”

Instrumenten är mestadels akustiska – nyckelharpor, dragspel, durspel, gitarr, flöjt, mandolin, mungiga mm. 
(Hämtat från deras hemsida)

Vi har lyssnat på  många konserter med Eva & Viskompaniet.

Naturligtvis hade vi i god tid köpt biljetter till jubileumskonserten i Culturum den 14 april.

Under hela konserten var det hög stämning. Publiken sjöng med och klappade taktfast med händerna i välkända låtar. På sitt enkla och medryckande sätt berättade Eva om låtarna och dess huvudpersoner. 

Kjell Landström, Mari-Ann Henriksson, Eva Tjörnbo, Leif Åhlund och Inge Henriksson

Inge spelar här mungiga. Dragspel är dock hans huvudinstrument. Han är riksspeleman på en-radigt dragspel.

För några år sedan var Inge hemma hos oss i Sjösa och provspelade mitt mer än 100 år gamla 2-radiga dragspel. Han blev nöjd och köpte det.  Han insåg att bälgen var sliten och behövde bytas eller repareras. Nu hamnade dragspelet hos en person som verkligen kan spela på det.

Viskompaniet förstärkt med gästartisterna Per och Torbjörn Näsbom (på ytterkanterna)

 Förutom alla finstämda visor framförde de också några älskade skämtsamma visor, som t ex denna Klockarpolketten:

Efter många extranummer och inrop var denna musikaliska upplevelse slut. 

Men de har snart konsert i Nyköping så vi får ge oss till tåls.