Gotlandsrusset är Sveriges
äldsta inhemska hästras. Ingen vet riktigt hur länge den funnits på ön,
men fynd i närheten av Lojsta hed, visar att traditionen med hästar ”på skogen”
användes redan under järnåldern.
Fram till
1800-talets mitt fanns det gott om skogsruss över hela Gotland. Därefter
minskade antalet dramatiskt och i början av 1900-talet var de nära att helt
försvinna. För att rädda de sista russen hägnade bönderna från trakten och
Gotlands hushållningssällskap in ett område på Lojsta hed. Här släpptes omkring
år 1900 den sista spillra som fanns kvar av de vilda russflockarna.
Vid ett
besök runt 1968 träffade jag tillsyningsmannen Gustaf Sjöberg och hans fru Fanny
Sjöberg känd som ”Russmamman”. Hon var den som engagerat sig i gotlandsrussets överlevnad.
Idag finns
en flock på nästan 100 russ, vilka strövar i ett 650 hektar stort inhägnat
område uppdelat på tre hagar.
Russparken är öppen för besökare året om. På anslagstavlan vid skylten ”Russpark” står i vilken hage de går för tillfället.
Russparken är öppen för besökare året om. På anslagstavlan vid skylten ”Russpark” står i vilken hage de går för tillfället.
Vi gjorde
en ”russ-safari”, men såg inte ett enda russ.
Sedan skulle vi besöka Lojsta slott - det lät intressant.
På vägen dit passerade vi Lojsta kyrka, som har ett typiskt gotländskt torn. Gotland har 103 kyrkor, varav 92 är medeltida.
På vägen dit passerade vi Lojsta kyrka, som har ett typiskt gotländskt torn. Gotland har 103 kyrkor, varav 92 är medeltida.
Nära kyrkan hittade vi naturminnet
Lojsta-eken. Den blev mer än 1000 år gammal. Den avled 2001.
Utmed vägarna såg vi ofta förfallna väderkvarnar.
Lojsta
slott
är en medeltida borgruin mellan två träsk (gotländska för sjöar). Vi såg
inga ruiner.
Däremot såg vi Lojsta-hallen. Den uppfördes 1932 och är en rekonstruktion, som visar hur man tänkte sig att byggnaden sett ut under järnåldern. Här bodde troligen människor och deras husdjur under samma tak. Människorna livnärde sig i huvudsak på boskapsskötsel.
Däremot såg vi Lojsta-hallen. Den uppfördes 1932 och är en rekonstruktion, som visar hur man tänkte sig att byggnaden sett ut under järnåldern. Här bodde troligen människor och deras husdjur under samma tak. Människorna livnärde sig i huvudsak på boskapsskötsel.
Jag provade högsätet -
det var lite hårt.
Inte visste jag att
det fanns sjöar här. Till och med kanotuthyrning. Vattnet verkade badbart.
Färden
gick vidare till Torsburgen.
Det är en av Nordens största fornborgar från järnåldern.
Muren är ca 2 km lång. Det hade tagit 3000 man ett år att bygga den, ett arbete som påbörjades ett par hundra år e.Kr.
Muren är ca 2 km lång. Det hade tagit 3000 man ett år att bygga den, ett arbete som påbörjades ett par hundra år e.Kr.
Vid Tjängvide luke (öppning) vandrade vi upp
till muren på den branta stigen.
Vid skyltarna bestämde
vi oss för att gå till Linnés grotta.
Marita skulle sedan vandra genom borgen (och ta några geocachar) till Ardre luke, där jag skulle möta upp med bilen.
Marita ville gå upp i
tornet, men ångrade sig snart. Det var lite för läskigt.
Vid Linnés grotta
fanns en nybyggd fin trappa i aluminium, så det var enkelt att gå ned.
Vi såg massor av fältsippor med sina
fjäderlika frön.
Där klippväggar saknades byggdes muren upp med sten.
Innanför muren blomstrar liljekonvaljerna.
Vid Ardre luke avslutade Marita sin
borgvandring.
Dagens slutmål var fiskeläget Katthammarsvik och Grogarnsberget på ostkusten.
Efter en god middag på en restaurang i hamnen gav vi oss iväg
att leta cachar på Grogarnsberget.
En man i sin fina 2-mastade allmogebåt. |
Vägen är kantad med gula ryssgubbar och det
doftar härligt.
Marita klättrade upp på Grogarnsberget, där
hon letade fram några cachar på temat Per-Albin-linjen.
Per-Albinlinjen var en serie försvarsbunkrar från andra världskriget, vilka var placerade längs
Sveriges kuster.
Jämför övriga "linjer" som vi träffat på.
Jag stannade kvar nedanför, där jag hittade
en del blommor, bland annat orkidéen Nästrot. Den får all sin näring av en svamp
genom så kallad mykorrhiza. Namnet nästrot har den fått av att roten liknar ett
trassligt fågelbo.
Även idag blev det sent innan vi åkte
västerut till Klintehamn.
Vi kom fram precis vid
solnedgången och det passade bra, för vi skulle ta en så kallad virtuell
cache vid Koviks kapell. Loggningen gör man genom att ta ett selfie vid
kapellet, vilket vi ska skicka till cacheägaren.
I cachebeskrivningen
finns denna lilla dikt:
"Här i kapellet vid Koviks strand
vårda och stilla din själ ibland
gläds över stunder då livet log
hedra och sörj dem som havet tog"
Det blev en alldeles
underbar solnedgång över det blanka vattnet.
Gissa om vi var nöjda
med denna dag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar