Höstvandring med geocaching på Sörmlandsleden

I fint höstväder åkte vi idag till Bråfallssåg där vi parkerade och sedan vandrade till anslutningsetapp 50:1, som vi sedan gick norrut förbi sjön Frillingen till sjön Björken.

Marita med Bamse vid Frillingen

Solen börjar skymmas av molnen.

På Länsstyrelsens tavla informeras om den kontrollerade "naturvårdsbränningen" som gjordes 2015.

Här syns spåren av bränningen.

Leden går genom en mycket växlande natur med hällmarker, bergsbranter och våtmarker.

På denna låga har mossorna under många år växt till ett tjockt lager. Här har ingen bränning skett.

På den murkna trädstammen växer en liten brun hattmurkla. Den gula "smeten" kallas trollsmör - Fuligo septica.

Det gula slemmet, som kallas plasmodium, är en stor cell med massor av cellkärnor. Plasmodiet kryper omkring på underlaget, som är mat för denna konstiga organism, som förr kallades slemsvamp. När plasmodiet "mognat" har det bildats sporer vilka är början till nästa generation myxomyceter, som organismgruppen heter. 

Under vandringen letade vi reda på fyra traditionella burkar. I denna lade vi ett spårbart objekt - en anka - som börjat sin resa 1 februari 2017 i Belgien och som sedan flyttats från cache till cache. Jag tog hand om den i Karlsborg i somras.

Vid Björken finns denna mycket speciella berghäll vid stranden.

Hällen består av urkalksten, som bildades före perioden Kambrium dvs är äldre än 540 miljoner år. Denna typ av kalksten saknar fossil eftersom skalbärande organismer först började uppträda under Kambrium. I motsats till bergarterna gnejs och granit så "angrips" kalkstenen av surt vatten som fräter och löser upp mineralet kalkspat dvs kalciumkarbonat CaCO3. Resultatet är dessa gropar.

Här finns en slags geocache som kallas Earthcache. För att bevisa att man varit på platsen signerar man vanligtvis på loggremsan som ligger i burken. För att få logga en Earthcache måste man besvara några frågor vars svar finns just på platsen. Vi gillar denna typ av cachar!

När vi vet svaren, som vi ska skicka in, vandrar Marita till bilen vid Bråfallssåg och jag och Bamse vandrar via torpet Månbacken till Kustvägen där Marita sedan hämtar oss.

Vid Månbacken vilar både jag och Bamse för vi är riktigt trötta. Min stegräknare visar 14 000 steg.
Vid 17-tiden börjar det bli kyligt, men i bilen håller jag i Bamse som är varm.