Höstresa till norra Gotland 16 och 17 september: Jungfrun och Visby

När vi vaknar på morgonen torsdagen den 16 september är det mulet i Lickershamn.
Efter frukost börjar vi vandra bort till Gotlands högst rauk. Den heter Jungfrun och är 12 m hög. Man kan ana den vid bortre skogskanten.
Nu känner vi igen namnen på vägvisaren.

Skyltar varnar för risken att ramla ned.

Här hittar vi en traditionell geocache. 

Den innehåller en spårbart objekt - TB, som vi tar med hem och sedan registrerar att vi tagit den här.

I hamnen finns det ännu en geocache. Den är en så kallade Earthcache.
För att kunna logga den måste vi besvara frågor av geologisk karaktär.
1. Leta upp en del porfyrstenar runtomkring koordinaterna. Plocka minst 3-5 stycken stenar och undersök dessa. Vad har grundmassan för färg och vad har kornen för färg? Är det samma färg på alla stenar som du har hittat?
Detta är första uppgiften av tre.

Här försöker jag lista ut svaren på frågorna.

Vi lämnar Lickershamn. På vägen till Visby stannar vi i Stenkyrka, där vi går in på hembygdsgården för att titta på Hjulkorsgraven.

Graven är från omkring år 300-400 e. Kr. och mäter 17 meter i diameter. I mitten låg ett mindre röse av gråsten täckt av flata kalkstenar. Under låg de stenkistor som syns på bilden nedan. Vid de arkeologiska undersökningarna hittades bara några brända ben och bronsfragment.

Jag pratar med en av förskollärarna, som har en utflykt till hembygdsgården.
Det börjar regna när vi fortsätter till Visby. 
Det finns en husbilsplats för oss på Visby Strandby c:a 2 km från centrum.

Efter lunch i husbilen vandrar vi in till Visby.

Genom Snäckgärdsporten från 1294 går vi in genom ringmuren.

Murens tillkomst kan troligen kopplas till konflikterna mellan staden och det gotländska alltinget, som ledde till ett inbördeskrig på ön 1288. 

Ringmuren är upp till elva meter hög på sina ställen och hade ursprungligen 29 marktorn och 22 eller 23 sadeltorn. Idag finns 27 av marktornen kvar samt nio sadeltorn. Muren har i väsentlig grad bidragit till att Visby utsetts till världsarvstad. (Ur Wikipedia)

Man påstår att "Gotland är de hundra kyrkornas ö". Av dem är 92 medeltida kyrkor ännu i bruk. I Visby fanns på medeltiden 12 kyrkor. De flesta av dem är idag ruiner.

Visby domkyrka, Sankta Maria kyrka,  under medeltiden kallad "Vår kära frus kyrka", byggdes ursprungligen som gästkyrka för tyska handelsmän. Den 27 juli 1225 invigdes den som församlingskyrka av biskop Bengt från Linköping och anledningen till invigningen var sannolikt att den nya tyska församlingskyrkan S:t Nicolai förstörts av brand. (Ur Wikipedia)

På återvägen passerar vi De Badande Vännernas trädgård.

De Badande Wännernas botaniska trädgård anlades 1855 efter förslag av magister Hans Petter Gustavsson, som ville att det uppväxande släktet skulle bibringas en levande kunskap om naturen. Trädgården blev tidigt en omtyckt promenadplats. I början fungerade den mest som handelsträdgård, med ett stort sortiment av frukt- och parkträd, buskar, sparris och andra nyttoväxter. Man bedrev även trädgårdsundervisning. Under 1970-talet övertog Gotlands kommun driftsansvaret för trädgården, men sällskapet DBW:s trädgårdsstyrelse svarar fortfarande för det botaniska innehållet. (Från BDW-s hemsida)I en åldrig alm från Stenbrohults socken i Småland har konstnären Kaj Engström skapat en vision av Carl von Linné (2008)       Vilken höstlig färgprakt! Fredagen den 17 september ska vi ta färjan 16:00 tillbaka till fastlandet.

När vi förberett husbilen för hemresan går Marita in till Visby för att kolla på stan igen. Jag kommer efter på elcykeln.

Fiskargränd minns jag som 'Rosornas gränd'.Korsvirkeshusen minner av stadens förflutna.Tack vare appen Friend Locator så hittar vi enkelt varandra. Vi går på kondis och äter traditionell saffranspannkaka med salmbärssylt. Delikat! Kollade receptet - det skulle man kunna laga hemma!Marita vandrar förbi S:t Göransporten.

Vi har haft tur med vädret hela veckan. Först denna sista dag regnar det. Marita går upp klinten med utsikt över staden innanför muren.

Härifrån ser man domkyrkan mycket bättre.

Karta över Visby.

Färjan glider ut genom hamnen.

Under resan sitter vi oftast uppe på försalongen. Det gungar lite.

Ibland slår vågorna över fördäck.

Vi kommer sent hem till Sjösa efter en innehållsrik resa på det fina Gotland.

Höstresa till norra Gotland 15 september: Blå Lagunen och Kyllaj

På onsdagsmorgonen lämnar vi Bläse för att åka till Kyllaj på ostkusten. 

Vi hade vid ett par tillfällen sett en skylt till 'Blå Lagunen' så när vi ser den igen svänger vi in på den lilla vägen. 
Blå Lagunen är ett nedlagt kalkbrott, som blivit ett omtyckt utflyktsmål. Vi åker förbi många bilar och folk som solar och badar. 

Vi går en promenad utmed sjön.

Detta är en variant av solvända, som heter gotlandssolvända. Bland annat blommar den senare och har smalare blad än den vanliga solvändan. Som namnet anger följer blomman solen under dagen och sluter sig när det blir molnigt.

På kartan ligger Blå Lagunen uppe till vänster.
Bästeträsk är en sjö, men på Gotland heter det 'träsk'.

Nu åker vi direkt till Kyllaj.

Detta är den mest spektakulära rauken!

Lergravsviken

Strax intill ligger Strandridargården.

Gården har anor från 1700-talet då kornetten Johan Ahlbom - krigare i Karl XII:s armé - kom till Kyllaj. Han utnämndes till kustbevakningsman eller strandridare som det kallades, och vars uppgift var att skydda trakten mot olaga handel och smuggling. Sedermera gifte sig Ahlbom, köpte gården och blev kalkpatron.

På gården står dessa raukar som 'vakter'.

Här växer (vanligt) gullris - ej att förväxla med kanadensiskt gullris, som ska rotas ut!

Här finns ytterligare en häftig rauk.

Här är både Marita och jag med på bilden!

Vi har googlat efter matställen i trakten. I Lickershamn finns Lickershamnskrogen. Vi chansar på att den är öppen så vi åker dit. Tyvärr var den stängd så vi plockade fram mat ur vårt rese(rv)förråd och äter på vår ambulerande bistro!

Höstresa till norra Gotland 14 september: Sanddyner på Fårö

Tisdagen den 14 september åker vi till Fårös nordöstra hörn.

På vägen dit får vi närkontakt med Fårös får. De verkar nyfikna, när vi kört över färisten, som ersätter den gamla grinden.

Jag associerar till Zimbabwe, när en elefanthjord trängde sig förbi vår safaribil. 

Detta är en ag-klädd lambgift, där foder lagras på loftet och fåren kan ta skydd vintertid.

Vi hittar lätt till parkeringen vid naturreservatet Ullahau.
Klicka på kartan för att göra den större!

Efter en promenad på några hundra meter kommer vi fram till sanddynerna. Sanden har en tunn skorpa eftersom det regnade för några dagar sedan.

Det är tungt att gå i sanden.

Här kan man se hur vattnet runnit på sanden och fört med sig t ex tallbarr.

Marita ska 'pulsa' ned till mig.

En korsspindel har byggt sitt nät tvärs över stigen!

Vi fortsätter bilfärden ut till Fårö fyr på östra udden.
Vid parkeringen finns en gräsbevuxen labyrint. Labyrinter är vanliga i skärgårdar. Förr gick man i dem som en rit - för fruktbarhet, god fiskelycka eller ett stilla hav på hemvägen.

Fårö fyr byggdes runt 1850. Den är 30 meter hög och ljuset når nästan 3 mil ut över Östersjön. Den avbemannades 1977.

På återvägen körde vi runt udden. 

Marita passar på att ta ett dopp vid Nordersand.

Det finns inte så många matställen öppna så här års. Creperie TATI, vid Kutens bensin är öppet. Det låter spännande.

Vi parkerar på parkeringsplatsen som verkar vara ett skrotupplag. När vi smugit genom buskarna fram till Creperiet omges vi av skrotbilar av alla de slag.

Restaurangentrén

Vi får ställa oss i kö för att beställa. Det var inte lätt att veta vilken rätt som dolde sig bakom menyns titlar.
Vi hittade ett ledigt bord och snart stod maten på bordet.

På en stor välgräddad knaprig tunnpannkaka låg diverse 'godsaker', bland annat grillad chevréost.

Det var mycket gott och vi blev riktigt mätta. Kutens Bensin kan vi verkligen rekommendera.
Vi ställer kosan mot färjeläget. Vid Fårö kyrka stannar till för ett kort besök.

Vi kommer till färjan precis som den ska lägga ut. Vi hinner emellertid ombord som sista bil och då blir färjan fullastad.

Vi avviker från Visbyvägen och åker in till Bunge, där det finns ett friluftsmuseum.
Bara utomhusdelen är öppen. Det finns mycket att titta på.

Den så kallade Bungestenen.

Vi åker vidare på Visbyvägen, men svänger västerut upp till Bläse vid Kappelhamnsviken. Där finns en ställplats vid hamnen.

Bläse kalkbruk började redan på 1860-talet med kalkbränningen. Det uppges att tre ugnar var i drift samtidigt 1883. Brukets glansperiod var 1920 – 30; då arbetade periodvis 140 man i Bläse. Kalkbränningen upphörde 1946, därefter skeppades kalksten ut under ytterligare ett tiotal år.

Tack vare pengar från EU har bruket rustats upp och blivit en turistattraktion med guidade visningar i muséet samt restaurang. Det så kallade stentåget, som hämtade sten från kalkbrottet 2 km bort, kör idag turister. Tyvärr var allt stängt för säsongen.

Utmed Promenadstigen finns informationstavlor om människorna som levde av och med kalkbruket

Jag träffar en man som jobbar ideellt för museiföreningen. Vi pratar bland annat om Slite och kalkproblematiken.

Från toppen på slagghögen har man utsikt över hamnen och kalkbruket.

Nedanför högen har man lagt vita stenar till namn.

Konstverket 'Port mot havet' från 2015