Naturpasset i Nyköpingsskogarna

Varje år inbjuder Nyköpings Orienteringsklubb till Naturpasset. Förra året knallade Marita och jag runt i Janstorpsskogen och skogen vid Söra och hittade då alla kontrollerna. I år finns kontroller vid Ryssbergen och Hållet. Idag var det premiär för oss tillsammans med vännen Björn. Vi startade vid Ryssbergens parkering och tog sedan 8 av de 33 kontrollerna. Solen sken och det var behagligt sommarväder. Efter den 5-e kontrollen nr 39 tog vi fikapaus. 

Jag kom först fram till 37 Brantfoten.

Här läser vi av kontrollbokstaven vid kontroll 44 Bäckkröken.

Det tog oss drygt 2 timmar att hitta dessa 8 kontroller. 

I appen Runkeeper får jag ett spår av vandringen.

Detta är bra motion och man får mycket frisk luft. Myggorna har lockats fram av värmen efter de intensiva regndagarna.
Får se när vi kommer ut nästa gång! 

 

Utflykt till Omberg. Del 3: Skogsslingan vid Hjässatorget och vandringar

Onsdagsmorgonen den 13 maj (Kristi Himmelfärdsdag) sken solen skönt och vi åt frukost vid ett av de fasta borden. Tillsammans med Jojos familj gjorde vi en vandring på den 2 km långa Skogsslingan. Utmed den finns 40 olika slags träd och buskar, vilka presenteras med skyltar. Jag passade på att berätta om naturen och sådant som jag trodde kunde intressera pojkarna.

Det fanns många träd som jag inte kände till - t ex Pappersbjörk. 

Jojo och jag hade mycket prata om så vi kom sent tillbaka till husbilarna. Jojos fru Claudia bjöd på en god linssoppa och svenska knäckebröd. De hade varit i Sverige sedan den 31 jan 2020. Marita och jag var tvungna att åka och fylla på dricksvatten i Borghamn, för vi hade ett läckage någonstans.
Vi tog adjö av Jojo och hans familj sedan vi var överens om att träffas framöver om möjligheterna fanns.
Vi åkte den vackra Norra Sjövägen utmed branterna mot Vättern. Vid de flesta rast- och utsiktsplatserna var det bilar.Vi gjorde en avstickare upp till Storpissans naturreservat där vi förgäves letade efter en geocache. 

I Borghamn var alla ställplatserna upptagna. Vi fick hjälp av en husbilsägare som med sin vattenslang fyllde upp vår friskvattentank.

Sedan åkte vi till södra Omberg där vi parkerade nära Ombergs Turisthotell.

På fredagsmorgonen den 14 maj åkte vi till parkeringen vid Stocklycke vandrarhem, där vi åt frukost på rastplatsen. Vi börjar dagens vandring genom att gå upp till Mörkahålskärret. Där skildes vi - Marita skulle gå den 7,5 km långa Älvarumsleden och jag Tillyvägen. 

Marita klar för vandringen.

Här kommer Marita tillbaka till stigen efter att ha tagit en cache uppe i skogen.

Till höger ligger Mörkahålskärret.

Här skiljs våra vägar.

Jag tar det lugnt och stannar ofta och fotograferar och funderar hur det fungerar.
Detta är den lilla gullpudran i sitt rätta element. Den är ingen vattenväxt, men här råkar det vara mycket vatten.

Harsyran föredrar att växa i skugga. Bladen är ätbara och har en syrlig smak, vilket beror på den höga halten av oxalsyra.

Jag kan inte minnas att jag sett den rosa varianten av harsyra, Vilken vacker färg!

Ormbunken rister sin ringlade topp,
slår upp sina gröna små vingar.
Lillkalven kesar och dansar galopp
i hagen, där lärksången klingar.
Gökarna gala,
ärla och svala
jaga sin föda i flygande fläng.
Fruktträden blomma,
fåren, de fromma,
beta bland bergen på sälta och äng.
Solvärmen dallrar kring holmar och skär.
Sommar’n är här!

Så diktar Evert Taube i sin Vals på Ängön.

Lyssna här på Evert:

När detta trädet sågats ned fortsätter stubben att växa så som en skada på en stam läker genom så kallad övervallning.

Ett tvärsnitt av stammen förklarar hur går det till:

Kambium är ett tillväxtskikt hos framförallt träd, som ligger som en cylinder utanför veden (xylemet) och innanför floemet (sildelen) under barken.

Sav är det näringsrika vatten som transporteras uppåt i silrören.

Man kan se att det finns årsringar i den nya veden med den döda veden under.

Bäcken kommer uppifrån höjden där Borggården med fornborgen ligger.

Nu är jag strax framme vid Stocklycke vandrarhem.

Marita befinner sig samtidigt vid Älvarums udde 8 km norrut.

Vid vandrarhemmet njuter jag av en bägare med god Grännaglass medan jag väntar på Marita.

Marita stannar till vid Storpissans infotavla. 

Bäcken Storpissan kommer också från Borggården.

Marita går mot Storpissans vattenfall.

Här slutar Storpissan med ett vattenfall.

Storpissan kastar sig utför branten, där man tydligt ser att Omberg är uppbyggt av sedimentära bergarter, som bildats på botten i ett forntida hav.

Utsikt mot norr vid Älvarums udde.

Verkligt svårpasserat ställe!

Den här bron passerade jag en dryg timme före Marita. 

Härifrån är det knappt 200 m kvar till vandrarhemmet. 

Marita köper också en Grännaglass. Det börjar komma små regndroppar så vi åker hemåt. Efter 3 timmar kör vi upp på gårdsplanen i Sjösa, men då har vi  stannat i Väderstad och ätit pizza.
Skönt att vara hemma efter fyra händelserika dagar i vackert naturområde.

 Vi hade kört knappt 40 mil.

Utflykt till Omberg. Del 2: Omberg - cykling på Ombergsleden

På tisdagskvällen den 12 maj ville vi inte stå kvar på parkeringen vid Stocklycke vandrarhem, så efter middagen fortsatte vi till Stocklycke hamn, där det fanns gott om plats samt TC.

Vi är i Ekopark Omberg, som förvaltas av Sveaskog med svenska staten som ägare. Sveaskog utvecklar hela 37 ekoparker i Sverige.

Vi går runt och kollar på omgivningarna.

Stranden stupar brant ned i Vättern.

Båtar kan lägga till vid en liten brygga, men blåser det västan kan de få problem.

Under kvällen vandrar vi på en del av Ellen Keys led.

Leden går utmed branten, där jag inte vågar gå med mina stavar så Marita fick fortsätta ensam.

En uttorkad bäckfåra.

Marita gick igenom Bokskogens naturreservat.

Boken håller på att öppna sina bladknoppar som pekar mot himlen.

De nyutslagna boklöven har fina hår på kanterna!

Under hasselsnåren växer den ljusrosa Vätterosen (har inget med Vättern att göra). Den saknar klorofyll och kan inte fånga in solljuset och bilda socker (genom fotosyntes) utan får sin näring genom att parasitera på t ex hasselns rötter.

Vättar är enligt folktron små underjordiska mytiska människoliknande varelser.

Vid 9-tiden på kvällen har fler bilar och en husvagn anlänt.

Omberg är en 10 km lång och 3 km bred horst, som bildats för cirka 1 800 miljoner år sedan. När jordskorpan drogs isär sjönk berggrunden genom en så kallad förkastning och då uppstod en gravsänka, som vattenfylldes och blev Vättern. (Detta är min mycket förenklade förklaring.)
 

Stocklycke hamn vid nr 18. Ellen Keys strand nr 7.

Solen skiner när vi vaknar på onsdagsmorgonen den 12 maj vid Stocklycke hamn.

Vi åker till Höje Lilläng där vi parkerar och plockar ned cyklarna för en tur på en del av Omberg runt-leden. 

Vi stannar ofta för att vila och njuta av naturen och utsikten. 

Vädret är underbart skönt.

Utanför vägrenen blommar fortfarande vitsipporna. 
Från Wikipedia: Den har en komplicerad reproduktionscykel. Längs den underjordiska horisontella jordstammen sitter ett antal lågblad som fjäll (blomanlag), varifrån blomstänglar skjuter upp. När jordstammen vuxit en tid böjer den sig med spetsen uppåt, och en ensam blomknopp bildas. Den blir kvar över kommande vinter. Följande vår skjuter en sidogren (biaxel) upp intill stjälkens fäste på jordstammen, varifrån ett ensamt blad skjuter upp ovan jord. Sedan bildar jordstammen flera fjäll och kryper vidare ett stycke, böjer sig uppåt och övergår i en ny stjälk. Så fortgår det år efter år. Jordstammen är därför en s k skottkedja, som kallas ett sympodium. Alla blommor som kommer från en gemensam jordstam är genetiskt identiska och utgör tillsammans en enda individ.

Men här växer också gulsippor. Varje stängel har två eller tre blommor med fem kronblad medan vitsippan bara har en stängel med 6 - 8 kronblad.

Marita cyklar leden, som går genom skogen, medan jag cyklar grusvägen - Vallgatan.

Blåsipporna blommar fortfarande utmed stigen.

Det första lilla humleblomstret har slagit ut.

Vägen är härligt fin att cykla på!

Här växer massor av pestskråp (pestilensrot).

Den har precis som vitsippan en krypande jordstam. 

Från Bergianska trädgårdens hemsida: 

Pestskråp, Petasites hybridus, är vildväxande i mellersta Europa. Pestskråp infördes som läkeväxt till Sverige av munkar på 1300-talet. Roten användes förr mot kramper och sår. I Norden förekommer nästan bara hanplantor. Honplantor är mycket sällsynta och plantorna sprids därför vegetativt. Pestskråp växer i täta bestånd på frisk, fuktig och näringsrik mark och kan bli ett besvärligt ogräs.

Blomställningen är ca 30 cm hög med många ljust rosalila blomkorgar. Efter blomningen utvecklas de stora rabarberlika bladen.

Pestskråp är släkt med tussilago och ganska vanlig i Sverige upp till Dalälven.

Bladen liknar tussilagons (hästhovens) blad, fast blir MYCKET större.

Skogsbingel är svårupptäckt bland allt det gröna. Även skogsbingeln har en krypande jordstam och den är två-byggare, dvs har antingen han- eller honplantor. Det betyder att en pollinerare först måste besöka en hanplanta och få med sig pollen, som sedan ska hamna på honplantans pistill.
Vilken kan pollineraren vara? Och vad lockar skogsbingeln med? Den har ju ingen lysande blomma. Kan det vara doft eller smakligt nektar?

Från Statens Veterinärmedicinska Anstalts hemsida:
Växten är giftig, sannolikt på grund av dess innehåll av saponiner, metylaminer och eteriska oljor. Förgiftning har konstaterats hos hästar, kor, får, getter, kaniner med flera djurslag. Växtens giftighet avtar vid torkning men försvinner ej. Djur ratar vanligen växten både i färskt och torkat tillstånd. 

Vi möts precis när Marita korsar Vallgatan och vi fortsätter tillsammans.

Gullvivan är en av våra mest älskade vårblommor. På latin heter den Primula veris, dvs 'vårens första'.

Gullvivans han- och honorgan är olika utformade i olika plantor, kallas heterostyli.

En typ har kort pistill och långa ståndare (vänster i bilden) och den andra typen har lång pistill och korta ståndare (höger i bilden). Detta arrangemang motverkar självbefruktning och gynnar korsbefruktning, dvs pollen kan inte överföras till några pistiller i samma planta när t ex ett honungsbi kryper in. 

 

Violsläktet Viola innehåller över 400 arter. Detta kan vara ängsviol - Viola canina. Canina betyder att violen är 'hundlik' i den bemärkelsen att dess utseende kan variera precis som hundens (tax, schäfer eller pudel).

På den torra och varma sluttningen har redan smultronet börjat blomma.

Skoputsare kallade vi som barn denna ludna växt, som heter Blåsuga. Det latinska namnet är Ajuga pyramidalis. Det lät roligt (Ajuga alltså) så det lärde jag mig tidigt. Pyramidalis anger naturligtvis växtformen.

På den torrare sluttningen växer hassel, en, hägg och enstaka stora granar.
I fjärran syns Tåkern.

En bit upp i denna bamsegran sitter det en geocache som vi inte vågar klättra upp till.

 

Efter en längre fika- och vilopaus i solskenet fortsätter vi cyklingen. Det bär nu nedför. När det blir riktigt oländigt få vi gå och leda cyklarna.

I denna steniga och leriga nedförsbacke fixar Marita ned den tunga el-cykeln.

Äntligen nere på plan mark.

Här är det heltäckningsmatta med ramslök. Det ligger en svag lökdoft i luften. Om någon vecka har de vita ramslöksblommorna slagit ut.

På Omberg har Länsstyrelsen i Östergötland sex naturreservat.

Så är vi lyckligt och väl tillbaka vid Höje Lilläng. Vilken tur att vi inte gjorde turen motsols, för då hade vi fått de leriga backarna i början och då hade vi troligen vänt, men nedför klarade vi det - dvs tack vare Marita.

Vi parkerar för natten vid Hjässatorget.
När jag sitter och solar kommer ett par paddor hoppande. Det är inga grodor utan paddor, för de har vårtig hud.
Från Riksmuséets hemsida: Hanen eller ofta flera hanar klamrar sig fast (amplexus) om en hona. De har yttre befruktning, det vill säga honan lägger äggen och hanen sprider sina spermier över äggen så att de kan befruktas.

Medan jag tar det lugnt efter cyklingen vandrar Marita den 6,5 km långa Ellen Keys led. Här kommer hennes bilder: 

Marita passerar först Mörkahålskärret, som är ett kalkkärr med orkidéer, men de har inte börjat blomma än.

Mörkahålskärret ligger på sluttningen bortom gölen.

Bokskogen ligger på Ombergs sydvästra sluttning.

Utmed leden finns ett flertal tavlor av den här typen.

Ellen Keys Strand öppnar i juni men man få gå omkring på tomten.

På Hjässan - 261 m ö h - är det från tornet fin utsikt österut över bland annat Tåkern.

Kvällsfika vid husbilen på Hjässatorget.

På tisdagskvällen den 12 maj fick vi ett hastigt påkommet besök av en tysk familj. Det var Jojo, som är son till min ungdomsvän Carlo, som jag träffade på ett internationellt scoutläger i Barsebäck 1950. Efter lägret brevväxlade vi i flera år och sommaren 1954 bodde jag med hans familj, när jag praktiserade på Rowentas mekaniska verkstad, vilket Carlo hade ordnat eftersom han själv gick sin lärlingsutbildning där. Carlo hade bett Jojo söka upp mig när han var i Sverige.

De hade under dagen letat efter mig i min hembygd Bodafors och genom min bror fått mitt mobilnummer så Jojo kunde ringa mig. De startade direkt resan hit i sin campingbil.

Sent på kvällen kom de och vi hann prata lite med dem (på engelska).

Fortsättning följer!