Vår vanligaste 'Vildros' - Vilken kan det vara?

Jag tänker på en vanlig lysande vårblomma, som alla ser, men knappast någon bryr sig om. Jo – kanske småflickorna som gjorde blomsterkransar, som de smyckade håret med. Pojkarna blåste på bus den luftiga fröställningen i ansiktet på kamraterna. Jag minns att jag satte ihop flera stjälkar till ett halsband och hängde som ett smycke om halsen.

Knappast någon plockar de vackra blommorna och sätter dem i en vas. De flesta vuxna gläds säkert åt dem när blommorna och lyser upp ett fält. Många ser dem som ett ogräs, när de växer på ’fel’ plats och kämpar för att bli av med dem, men det är inte det lättaste.

Vad kan det då vara för en ’ros’? Jo – jag tänker naturligtvis på MASKROSEN!

I realskolan (det motsvarar väl högstadiet nu för tiden) skulle vi under ett sommarlov samla 100 växter, pressa dem (dvs pressa ihop och torka dem i en speciell apparat) och montera dem i ett herbarium med tydliga etiketter med fram för allt både svenska och latinska namn. Många av dessa namn minns jag än idag! 
Maskrosen var svår att pressa – det fanns ju så mycket ’mjölk’ i den och roten var tjock  – och namnet glömmer jag aldrig: Taraxacum vulgare.

Artepitet vulgare betyder allmän eller vanlig och det stämmer ju bra.

Släktnamnet Taraxacum är ett medeltida arabiskt ord, som betyder ungefär "bitter korgblommig ört". Släktet Taraxacum är ett av 1500 släkten i jordens artrikaste familj: Korgblommiga växter (Asteraceae, med astern som typväxt).

Egenskaper

Den sitter fast i marken med en pålrot (1), som tar upp vatten och näringsämnen från jorden. Maskrosen har inga stora krav och växer därför nästan överallt. När man rensar bort plantan blir det oftast en liten rotbit kvar, som växer upp till en ny maskros.

Maskrosen har ingen stjälk utan bladen växer i en rosett direkt mot marken. Om flera plantor växer intill varandra kan inga andra växter etablera sig emellan.

Oftast har maskrosen många gula blomkorgar (2), där varje korg bärs upp av en  ihålig stängel, som ibland är finhårig. Om man delar stängeln i fyra delar på längden (7), så böjer sig varje del utåt beroende det högre trycket i stängelns inre del. Kallas turgor-tryck och är förklaringen till att den klena stängeln kan bära upp blomkorgen.

Stängeln innehåller kanaler med en vit mjölksaft – latex - som ger bruna fläckar på huden.
Foderbladen, som kallas holkfjäll, omsluter blomkorgens kanske 200 enskilda gula blommor.

Ur Lindmans Nordens Flora: Korgen öppnar sig tidigt på morgonen och sluter sig redan vi middagstid eller om det är mulet och regnar. Detta fenomen låg till grund för det ”blomster-ur” som Linné upprättade.

Ur Wikipedia: Blomsterur är en samling växter, vars blommor kan indikera dygnets timmar. Linné hade lagt märke till att olika växtarters blommor öppnar och sluter sig vid olika klockslag på dygnet. I Uppsala planterade han växter i en ring med hänsyn till deras öppningstider – som en urtavla.

Honblomman (4) har ett enda gult kronblad och en pistill med kluvet märke i toppen. Det finns också ståndare, med de producerar sällan fungerande pollen, vilket är grunden till maskrosens mycket speciella sätt att föröka sig, vilket i och för sig inte är ovanligt i växtriket. Ett frö kan nämligen bildas utan föregående pollination. Ett sådant frö ger en planta med identisk genuppsättning som moderplantan. Fenomenet kallas apomixis och innebär att växtens arvsanlag är identiska från generation till generation med sina specifika egenskaper. Skillnaden mellan närliggande arter är mycket små och kallas då apomiktiska småarter. 

Kolla de små svarta tripsarna.

Inom släktet Taraxacum har man identifierat 900 småarter, som samlas i en så kallas sektion mellan art och släkte: Ogräsmaskrosor (Taraxacum sect. Ruderalia) är en av 14 sektioner. Apomixis är positivt ur spridningssynpunkt, men negativt genom att färre genkombinationer kan inträffa, varvid evolutionen går långsammare.

I Sverige finns dock flera distinkta arter t ex strandmaskros (Taraxacum sect. Paulustria) med ett 10-tal småarter och ängsmaskros (Taraxacum sect. Hamata), som omfattar ett 20-tal småarter.

Slutfasen är nådd när man ser de penselförsedda fröna i de graciösa maskrosbollarna (3) spridas långväga med vinden, så kallade flygfrukter (5). 

Dessa ovan beskrivna egenskaper är förklaringen till att maskrosen finns över hela världen – en riktig kosmopolit.
Genom sina fantastiska överlevnadsegenskaper skulle den ha klassats som invasiv, om den skulle börja etablera sig hos oss idag.

Kärt barn har många namn

Det svenska namnet maskros kommer av att det i blomkorgen ofta finns ägg och larver från insekter, som kallas tripsar, vilka livnär sig på blommans pollen (se bild ovan).

Gamla svenska lokala namn är t ex kopiss (Västergötland), munkhuvud (Dalsland), skallnacke (Östergötland) smörblomma (gamla svenska Österbotten).
I flera europeiska länder heter växten lejontand med anledning av de flikiga bladen, exempelvis norska løvetann, liksom engelska dandelion och franska dent de lion. På franska kallas den också piss en lit, vilket ungefär blir kiss i sängen, eftersom den ansågs vara urindrivande. Liksom i Sverige dialektalt pissros. I Danmark med flera länder kallades den mælkebøtte (mjölkkanna) och Finland smörblomma. I Ryssland blåsare liksom i England blowball.

Användning

Maskrosor lockar till sig bin som samlar nektar, som blir honung i bikupan, och pollen, även om pollenmängden är låg.
Såväl blommorna som de späda bladen är närings- och C-vitaminrika och kan användas i sallader som dock smakar något beskt.

Mer känt är att man kan tillverka maskrosvin på blommorna. Men det går åt kilovis med blommor för en sats vin.
Roten rostades och maldes förr till kaffesurrogat – ’surr’.
Roten innehåller ca 23% kolhydrater och kan ätas efter 15 minuters kokning. För att får bort den bittra smaken bör man skala roten och urlaka den innan den kokas.
Maskrosen betraktas som en av de 14 viktigaste vildväxterna i en överlevnadssituation.
Dessutom har den använts som medicinalväxt, vilket förklaras av det gamla namnet Taraxacum officinale, där officinale betyder att växten var en läkeväxt och fanns med i Den svenska farmacopén (den första från 1775), som numera heter FASS.

Sedan 2014 pågår i Tyskland försök att av en särskild framavlad variant av maskros, vars mjölksaft har samma kvalitet som naturgummi från gummiträd, och därför är lämplig att tillverka bildäck av.

Maskrosen i kulturen
De flesta kommer säkert ihåg Carl Antons ”Om maskros och tjärdoft” från 1965. Visst spred den varma känslor och dofter om sommar och skärgård?

Jag lät alla mina maskrosor finnas
fast jag vet att dom kallas ogräs och bör rotas ut.
Men det är så skönt att sitta och minnas
små solar i gräset när sommarn är slut.

Lyssna:

En för mig helt okänd rockartist är Eddie Meduza som skrev och framförde sången ”Ingen plockar en maskros och ger till sin vän”.

Den är riktigt bra: 

I en av verserna kommer hans budskap fram:

Livet som, (Livet som)
Blir till tvång, (Blir till tvång)
När vi tvingas till sånt som vi ej tycker om
Men jag tror, (Men jag tror)
Att det bor, (Att det bor)
Någon gud inom oss som talar om när vi gör fel

Maskrosbarn: Ordet myntades av journalisten och författaren Ami Lönnroth i en av hennes kolumner i Svenska Dagbladet och hennes bok ”Maskrosbarn” från 1987.
Maskrosbarn är barn, som har det svårt hemma, men som klarar sig ändå, ungefär som en maskros kan växa upp genom asfalten.

Det finns en barnrättsorganisation – ”Maskrosbarn” - som stödjer barn och unga med föräldrar som mår psykiskt dåligt eller har ett missbruk.

Sedan mitt studieår 1978-79, då jag läste biologi, har jag levt med kunskapen att maskrosor heter Taraxacum vulgare eller Taraxacum officinale, beroende på art. Nu gäller något helt annat och mycket krångligare.
På den tiden hette blåsippan Anemone Heptica (leverört), men sedan insåg forskarna att den inte var släkt med vitsippan Anemone nemorosa och då fick blåsippan heta Hepatica nobilis, och utgjorde enda arten i släktet Hepatica.

Slutord

Detta är 2:a versionen av 'Maskros-inlägget'. Den första försvann när jag skulle justera ett faktafel och därefter ångrade några meningar. Då hade några följare redan läst inlägget. Det har varit jobbigt att rekonstruera detta nya inlägg, men valde ända att göra det.

LÄRDOM: Ha alltid en kopia på den egna datorn!

Skunkkalla - vad kan det vara?

Det skulle kunna vara ett illaluktande djur, men det är det inte. 

Det är en vacker gul blomma som med sin kvalmiga doft lockar till sig flugor och andra insekter, vilka bidrar till skunkkallans pollinering.

Av vännen Björn hade jag fått tips om att det vid gamla Riksettan, nära Tullgarns slott, finns en geocache som heter Skunkkallorna. Dit styrde vi kosan igår för att leta reda på cachen och studera skunkkullan. 

Precis utmed vägen växer massor i ett kärr cirka 100 x 20 m stort.

Något djur har här ätit av bladen, vilka kan bli 1,5 m långa. En planta kan täcka 1 m² stor markyta. Den blommar först när den är cirka 5 år gammal. Från en enda kolv kan det bli 1000 små grönaktiga bär som effektivt sprids med vattnet.

Fröna kan ligga och vila och börja gro först efter c:a 8 år.

En planta kan bli 80 år gammal!
Ingenting på skunkkallan är giftigt.

Den kan även fortplanta sig vegetativt, genom att delar av roten eller stjälken kan växa upp till en ny planta.

 Blomman består av ett stort (50 cm) gult hölsterblad med en kolvliknande blomställning.

 Skunkkallan har importerats till Sverige från Nordamerika för 100 år sedan, för att planteras i trädgårdsdammar. Den  har nu spritt sig i södra Sverige där den förkväver alla andra växter. Därför är listad i EU:s förteckning över invasiva främmande arter, vilket innebär att den är förbjuden att importera, sälja, odla, transportera, använda, byta och sätta ut i naturen. 

Hittar man den så bör man rapportera in den till Artportalen:n via www.invasivaarter.nu

Skunkkallan ska alltså utrotas, men det är ju inte lätt med hänsyn till hur effektivt den fortplantar sig. Det finns en video, som visar hur man ska göra. Allt från en borttagen planta ska placeras i brännbart på återvinningsanläggningen.

Frågan är om det kommer att lyckas.

För närvarande finns 36 invasiva främmande växter med på den svenska listan.

Det finns även en vit skunkkalla, som härstammar från Östasien. Dess blommor brukar användas i begravningskransar. 

Det finns två svenska växter med snarlik blomform: fläckig munkhätta och Missne.

I samma biotop växer också vår egen kabbleka:

Fjällmossen

Målet för dagens utflykt var vindskyddet vid sjön Lilla Göljen på Fjällmossen i Kolmården-skogarna.

(Av misstag har jag stavat Göljen med g i mina kartor!)

Sedan vi parkerat bilen vid stora upplag av timmer som väntade på bortkörning började vi vandringen på Sörmlandsleden. Trots att leden gick genom ett stort kalhygge ('föryngringsyta') var stigen oftast mycket bra.

Via en liten nybyggd bro kom vi över bäcken.

Det blåste kalla vindar, men det var skönt när solen sken.

Lite komiskt att Sörmlandsledens skylt berättar om vildsvinens framfart på sin jakt efter föda!

Undrar om skylten fanns före avverkningen?

På vissa ställen var det besvärligt att ta sig fram.

På sluttningen framför Marita ser man spåren efter hyggesplöjningen som ingår i markberedningen inför den kommande planteringen av nya tallplantor. På så sätt försvinner all annan vegetation som konkurrerar med de små tallarna. 

Här sker ju odlingen i en annan skala än potatisodlingens.

Man kan se att detta är en tallstubbe, för den har - i motsats till granen - en tydlig kärna omgiven av splinten. Kärnan består av död ved medan splinten transporterar vatten och näringsämnen upp och ned mellan roten och barren.

Fjällmossens naturreservat - gränsen är grön - är ett av södra Sveriges största naturreservat - 520 ha. (Klicka på bilden för att förstora den.)

Mossen är ju blöt och därför finns det många spänger för att underlätta för vandraren och skydda naturen. När de är våta är det mycket lätt att halka!

Under spången hittade vi av dagens cachar.

Vid 'vägs ände' finns tydliga informationstavlor om Fjällmossen, grillplats med bord och bänkar under tak samt busshållplats. Men den trafikeras väl bara vissa tider under vår och sommar? 

Här fanns en cache, men den hittade vi inte.

Här ville jag inte riskera att halka, så vi gick en omväg.

Här är det bara 300 m fram till Lilla Göljen. Marita gjorde en liten extra sväng för att leta efter en cache, som hon inte hittade och jag fortsatte fram till sjön.

Vid stigen hittade Marita denna stora myrstack. Visst är det synd om dom - myrstackarna!

Det var inte många myror ute idag - för kyligt, gissar jag.

Framme vid sydöstra änden av Lilla Göljen.

Den väldoftande porsen finns runt hela sjön.

Blommande pors, men den fotograferade jag dagen innan då solen sken.

När Marita kom fram till vindskydden fanns jag på plats. Jag har varit här förr, men det var många år sedan.

Jag passade på att skriva in oss i Sörmlandsledens gästbok.

I vindskyddet var det lä, vilket ju är syftet med vindskydd, så här tog vi vilo- och fikapaus efter nästan efter nästan 3 timmars vandring och 3 km. 

En selfie framför det nya vindskyddet.

Så här blev dagens runda. 

De glada gubbarna är cacharna vi har tagit, men 3 av dem hade Marita tagit vid hennes förra vandring hit. 

Vi K finns det stora kalhygget.

När vi lämnade vindskyddet passerade en av Sörmlandsleden iordningsställda källor.

Marita drack av vattnet - det var kallt och gott!

I anslutning till kalhygget i början finns också en källa, men det vattnet lockade inte ens att smaka på.

Vi kom upp på höjderna bakom vindskyddet där bara gles hällmarkstallskog växer.

Tallen dominerar med enstaka smågranar och på hällarna växer bland annat tre olika arter av renlav.

Här passerade vi i kanten av ett så kallat klapperstensfält.

Informationstavlan berättar kortfattat en lång historia:

Tänk att denna plats har utgjort havsbotten i ett mycket gammalt hav. Tack vare landhöjningen kan vi idag vandra här och få del av denna intressanta historia.

Jag kände att bilen väntade på vår återkomst!

Med appen Runkeeper i mobilen kunde jag få fram spåret.

Vid röda ringen hade våra mobiler blivit helt urladdade, men vi hittade bilen tack vare traditionella kartor i en plastficka. 

LÄRDOMAR:

1: Ha alltid med full-laddade mobiler

2: Ta alltid med reserv-ström i form av POWER-BANK - en liten i fickan och en         större i ryggsäcken

3: Anslutningskablar med rätt kontakter för hopkopplingen

Vi hade både geocachat en del och fotograferat mycket och det drar ström (liksom Runkeeper, som ständigt tar emot satellitsignaler). 

Vandringen blev ovanligt lång för mig, men det har gått bra och jag är jättenöjd att ha kunnat vandra tillsammans med Marita.