Dubbelgrytan var målet för fredagens promenad i Sjösaskogen

Marita och jag kallar oss Sunny Hill när vi geocachar för vi bor på Solbacken.

Till dags dato har vi sedan den 4 oktober 2008 tagit totalt 3748 cachar i totalt 25 länder.

Vi har lagt ut 93 egna cachar och ordnat 12 event dvs träffar för geocachare. 

I Trosa har vi placerat 3 cachar och övriga 90 i Nyköping.

Vi bor vid svarta stjärnan. Gröna lådor är cachar som vi inte tagit. Gula gubbar har vi loggat. Blå gubbar har vi sökt efter, men ej hittat. ?-tecken är ologgade så kallade 'Mystcachar' (ett problem måste lösas för att få fram burkens koordinater). Gula stjärnor är våra egna utlagda cachar. 

E1 - E20 utgör 'trailern' Eriksgatan, U1 - U16 är 'trailern' Utflyktsvägen. Dessutom Dussinrundans 13 burkar utmed våra promenadstigar.  

Som cacheägare (CO) ansvarar vi för att våra cachar finns på rätt plats och att det finns en loggremsa för besökaren att anteckna datum och alias (kallas att logga). Dessutom måste tagna cachar registreras på respektive hemsida för att få räknas.

Om det är något problem med cachen får vi e-post om det. Om cachen inte hittas eller misstänks vara borta, loggremsa saknas eller är våt, så måste vi ta oss till cachen och åtgärda. I går cyklade vi runt till Utflyktsvägens cachar. Vi fick lägga ut en ny burk, byta ut blöta loggremsor och flytta en burk som hamnat på fel plats samt ta ut nya koordinater med GPS-n (vi var väl inte tillräckligt noggranna vid utläggningen).

Marita har här lagt den nya burken uppe på "Jättekastet" under en sten vid vänstra handen. Tidigare har två burkar, som legat under stenen, försvunnit - blåst bort eller hittats av nyfikna djur.  

Idag fick vi sällskap av Inger när vi tog oss ut i skogen till "Dubbelgrytan". Det var Inger, som med sin goda lokalkännedom visade oss dessa jättegrytor för över 10 år sedan. 

Större delen av sträckan gick på bra stigar, men i området kring Dubbelgrytan var det bergig och snårig terräng. 

Det var en skön höstdag med sol när vi vandrade genom skogen. 

Vi kom fram till en plats där det växte murgröna - Hedera helix. Denna lokal är en av de få i Sörmland, som är murgrönans nordgräns. Den växer här som en relikt från den medeltida värmeperioden (950 - 1250) på en höjd över havet på drygt 30 m. Under den efterföljande "Lilla istiden" (1350 - 1860) var det för kallt för att murgrönan skulle sätta frukt och den försvann därför från många lokaler. De 'vanliga' bladen är hjärtlika med sina typiska ljusa nerver. Bladen på blomskotten är spetsigt ovala. 

Den är Gotlands landskapsblomma.

Med sina häftrötter på de unga skotten klänger den sig upp på t ex trädstammar.

Inger berättar att den har spridit sig på denna platsen de senaste åren, vilket kanske beror på det allt varmare klimatet.

Det är ett riktigt björnbärsår i år. Det är besvärligt att ta sig fram eftersom man fastnar i de taggiga långa grenarna.

De svarta mogna bären är goda att äta eller göra sylt på.

På samma buskar finns såväl blommor som bär i olika mognadsstadier.

Berberis-buskens stjälkar har vassa tornar. Blommorna är gula och de mogna bären är röda, syrliga och C-vitaminrika. Lämpliga till sylt, saft och gelé.

Både bark och rot kan användas för att färga tyg gult.

Så kom vi då fram till de två jättegrytorna i en bergssluttning. För 10 år sedan gömde vi den första cachen här, men vi fick efter något år byta till en vattentät flaska, förankrad med lite metallskrot. Man ser flaskans botten i vattenytan.

Båda grytorna innehöll massvis med löv och grenar som Inger och Marita rensade ur.

Av figuren framgår den traditionella uppfattningen om hur en jättegryta bildas. Det finns en ny teori om hur det skulle det kan ha gått till.

Loggremsan i den inre burken var torr och fin. Totalt har 47 personer hittat den. Roligt att läsa vilka äventyr en del cachare råkat ut för när de skulle ta sig till denna relativt otillgängliga plats.

Marita hade svampkorgen med, men på grund av torkan fanns det inte några svampar att ta med hem.
Det vackra röda flugsvampen fick stå kvar.

Dessa vackra trädtickor hade börjat bryta ned veden i denna halvhöga torraka.

På en låga i solen tog vi rast och smakade på Ingers Silva-äpplen.

På min träningsapp Runkeeper i mobilen kunde jag efteråt få faktauppgifter om vandringen. 

Nu handlade det inte om att träna utan att njuta av naturen och ge kroppen välbehövlig motion. 

 

Cykling på Nunnebanan den 13 september 2020

Tillsammans med Jonas och hans familj skulle vi cykla på den gamla nedlagda järnvägslinjen Nunnebanan mellan Virå bruk och Sandviken nere vid Bråvikens strand. Sträckan från Virå till Stavsjö genomförde vi den 8 juni, då vi avbröt cyklingen i Stavsjö på grund av kraftigt regn och cyklade tillbaka till Virå. 

Den 13 september var det dags för den återstående delen till Sandviken.

Från Stafsjöbruks station är det enligt skylten 9 km till målet Sandviken vid Bråvikens strand, vilket borde ta 1 timme på cykel. 

Redan kl 8:30 träffades vi för att denna gång hinna tillbaka innan regnet.

 

Utan kartor och - som jag tyckte - dåliga markeringar startade vi cyklingen åt fel håll och kom ned till gamla riksettan, där vi ju cyklade den 8 juni. Det blev att vända tillbaka upp till utgångspunkten. Jag klarade det relativt enkelt eftersom jag hade el-cykeln.

En sådan här cykeltur bjuder inte bara på fina naturupplevelser och fysisk motion, man blir dessutom kulturellt upplyst om man stannar och läser på skyltarna som bland andra Krokeks Hembygdsförening satt upp vid banan. Det är bara att kliva av cykeln och vila en stund medan man läser texten om 'den Litterära nunnan'.

Det var den sällsynta Barkskogsnunnan som drabbade Kolmårdenskogarna åren  1898 - 1902. Fjärilen lägger sina ägg i barkspringor nedtill på granar och tallar. Äggen kläcks till larver i maj året därpå och efter flera hudömsningar kryper larverna upp till trädtoppen och börjar äta av barren. Efter c:a 10 veckor förpuppas de till fjärilar.

Man bekämpade nunnan genom att stryka ringar med lim runt trädstammen ovanför äggen så de som larver ej skulle kunna ta sig upptill kronan.

Nunnan dödade barrträd på ett 3 000 hektar stor område så för att ta vara på det värdefulla virket var en järnväg med spårvidden 600 mm den i princip enda möjligheten i det nästan väglösa området. Den började byggas 1 juli 1900. Redan i november 1901 hade man inkomstbringande trafik på järnvägen. 1939 var hela banan borttagen. 

Man har kunnat cykla på Nunnebanan åtminstone sedan sommaren 2015.

För det mesta trampade vi fram på den fina banvallen.

Vid röda ringen cyklade vi under Nyköpingsbanan och där låg Stavsjö station.

Ella och Eliot (alias ELFO0909) tog här dagens första geocache.

Kartan från mobilappen Lokalsinne visar det blågröna spåret från cyklingen.

Det såg ut som om vi cyklade genom orörd natur. Tack vare informationstavlorna blev vi medvetna om människorna som bott och verkat i området för bara 100 år sedan. När verksamheterna lagts ned för att de inte längre behövdes och för att bilar och vägar skapar effektivare och snabbare transporter, gömmer naturen det som tidigare generationer människor skapat.

Kolmårdsmarmorn var under många år en stor och viktig naturtillgång, som förädlades till byggmaterial för utomhusfasader och golvbeläggningar både i Sverige och utomlands. I Stockholms Stadshus består trappan i Blå Hallen av marmor härifrån.

Jag minns väl - och har kvar - mormors stora gröna mortel. Undrar om dagens ungdomar vet vad en mortel är? 

Så kom vi då efter ett par timmar fram till målet vid Sandviken vid Bråvikens hamn. Härifrån lastades virket från skogarna på båtar eller pråmar till sågverk och pappersbruk. Kanske till Braviken på andra sidan Bråviken?

Det blåste svala vindar vid vattnet men Jonas hittade en fin plats där vi vilade och åt vår matsäck.

Vi startade återfärden under den fina portalen. Det hade nog blivit en kortare cykelsträcka om vi startat här i stället. Då hade vi kanske inte behövt leta efter ledmarkeringar och inte cyklat fel så många gånger - ja tre gånger. 

Totala cykelsträckan blev 2,4 mil.

Den sista geocachen vi tog var det vatten i, men jag kunde hjälpa cacheägaren genom att byta ut loggremsan till en ny i en liten plastficka.

Vi avslutade dagen med att äta på Stavsjö krog & kafé. 

Vi trodde det skulle vara trångt för det var mycket bilar på parkeringen, men det fanns flera matsalar att äta i så det blev ingen trängsel. 

Menyn hade mycket gott att erbjuda så det var bara att välja det man tyckte bäst om. 

Vi började dagen i sol och det hade inte börjat regna när vi återvände hem efter en trevlig dag med - som man säger idag - våra nära och kära.