Vår andra utflykt med husbilen. Del 2 Nedre Glottern

Mattias hade monterat ett 12 voltsuttag ovanför sängen så jag kunde enkelt koppla in min CPAP med ström från batteriet. Vi sov bra och efter frukosten började vi vandringen söderut från P-platsen enligt röda pilarna på kartan.

På infotavlan står det: På den stensatta planen omlastades kol och torv. Kolet kom i kolryssar lastade på hästforor. Kolet producerades i kolmilor. Bara i reservatet finns resterna av 43 kolmilor! De flesta var i bruk under 1800-talet och en bit in på 1900-talet. Torv bröts i små torvmossar i skogarna här omkring.
Från hästfororna lastades godset om till den lilla järnväg, som började här. Det är järnvägsbanken som nu grusats upp för att fler ska kunna ta sig fram. På ett ställe vid utskeppningshamnen vid Karlsdal (vindskyddet) kan man fortfarande se några träsyllar som tillhörde järnvägen. 

De onaturligt raka stränderna på Smågölarna beror på torvbrytningen. (Se även Bengtgölen)

På infotavlan står det bland annat: Det var Torshagsfabriken som behövde torv till att värma sina stora industrilokaler och andra byggnader. I Karlsdal lastades torven på en pråm, som drogs av en liten ångbåt ner till kajen vid Torshag.

Vitmossan växer alltid tätt ihop med andra plantor och alla når samma höjd. Plantan har inga rötter utan tar upp vattnet direkt från omgivningen. Den växer till i toppen och samtidigt dör den nedre delen, som inte bryts ned på grund av bristen på syre. Med tiden - mycket lång tid - bildar vitmossan torv. I toppen bildar den sporer för fortplantningen. Växtgruppen kallas sporväxter. Blåklockan är en fröväxt. 
Två vitmosseplantor som frigjorts från sin tuva. 

Bild från Internet.

Från Karlsdal fortsatte vi vandringen utmed stranden österut. Vi lade märke till att barken fläckvis sågats bort på några mindre tallar. På de barkfria områden rann kådan som skydd. 

Många mindre granar var nedsågade, men oftast satt granen kvar i stammen c:a 1 m upp från marken.

På infotavlor, som satts upp av Samhällsbyggnadskontoret (i Norrköping), park och natur, står det bland annat så här: 

Efter hemkomsten konsulterade jag min mångårige vän och skogsman Sven Jonsson om anledningen till dessa ingrepp.  Han förklarade att en trend inom skogsbruket, i en ambition att öka den biologiska mångfalden i t ex naturreservat, är att röja bort mindre granar. Om den avsågade delen hänger ihop med stubben dör granen långsammare.

Alltid lär man sig något!

Vi fortsatte vandringen. På en fin plats tog vi fikapaus och där tog jag chansen att lägga mig på marken och sova en stund. Skönt!

Här har Marita försökt ta en geocache. Hon såg den, men man måste vada i vattnet för att nå den. Den får vi ta en annan gång.

När vi fortsatte blev stigen verkligen brant och svår att ta sig fram på mellan träden ovanför stranden.

Här mötte vi ett par damer, som kände till trakten. 

Vårbäcken porlar - vilket skönt ljud!

Bengtgölen, som en gång var en torvmosse.

Sista biten fram till bilen var besvärlig på grund av vattnet.

Vi hade tänkt stanna en natt till, men när vi skulle koka te på kvällen var gasolen slut. Utan gasol till värmepannan skulle det bli kallt så vi åkte hem.

 

Vår andra utflykt med husbilen. Del 1 Övre Glottern

Vi hade fått ett förslag från Leif och Elaine (i Bestorp) att träffas eftersom det var månader sedan vi sågs senast. Naturreservatet Glotternskogen i Kolmården passade oss bra.

I torsdags den 15 april lämnade vi Sjösa och åkte västerut, men undvek motorvägen E4 och körde i stället gamla Riksettan, där vi stannade vid den klassiska vägkrogen Oscarshäll på branten ovanför Bråviken. Vi tog en fika med goda äppelknyten.
På Nyköpingsvägen fortsatte vi till Åby där vi körde in på Katrineholmsvägen, som vi lämnade i Graversfors där vi åkte skogsvägen upp till parkeringen vid sjön Övre Glottern. Det var lätt att hitta en plan plats att parkera husbilen på. 

Den 12 december 2020 var vi på samma plats med Jonas familj, men nu såg naturen annorlunda ut. Den 8-bandade granbarkborren hade angripit granarna, vilka nu fällts och låg huller om buller. 

Stockar och grenar har lämnats kvar eftersom granbarkborrarna lämnat platsen då barkens inre lager är torkat och uppätet. Nu kan andra insektsarter trivas här i stället och de är granbarkborrens fiender.

Vi åt vår middag i husbilen och sov över eftersom Leif och Elaine skulle komma på fredagsmorgonen.

De anlände punktligt kl 10 och de plockade strax fram kaffetermos och rabarberpaj med vaniljsås, vilket vi njöt av under ivrigt pratande. Med korv och grilltillbehör i ryggsäckarna vandrade vi sedan utmed Övre Glotterns strand. 

På infotavlan kunde vi läsa om tidigare generationers verksamheter här i skogen.Vi tittade in i kolarkojan, där bönderna under kolningsperioderna sov över när milan var tänd och behövde  tillsyn. Det var ju kolet till järnindustrin man framställde och då måste milan vara tät, för kom syre in så brann kolet upp.

Här verkade det hopplöst att komma fram för alla stammar och ris. Vi väntade medan Marita letade efter en 'väg' igenom.

Framme vid vindskyddet, som hade en eldstad, hällde vi tändvätska över det medförda kolet. Vi tände på och snart hade vi härliga goda korvar att äta!

Vi gick nästan samma stig tillbaka till parkeringen.
Då passerade vi den här bastutunnan, som går att hyra.

Vi vandrade från P till vindskyddet - cirka 2 km i enkel riktning.

Efter avslutningsfika åkte Leif och Elaine hem. Vi var överens om att ses igen på liknande sätt.
Marita och jag fortsatte med husbilen till en parkering i närheten av Nedre Glottern, där vi förberedde husbilen för övernattning.

Årets första utflykt gick till Sundbyholms slott

Fredagen den 26 mars fick vi vår andra spruta med COVID19-vaccin. Detta känns tryggt. Nu minskar risken att vi ska bli allvarligt smittade, men om vi får Corona-virus kan vi smitta andra. Det gäller alltså att fortfarande följa spelreglerna!  

På skärtorsdagen den 1 april drog vi iväg mot Eskilstuna. Så här såg det ut:

För kunna 'hemestra' utan för mycket planering av t ex boende på hotell eller vandrarhem köpte vi häromdagen en campingbil. Det är husbilen Hobby på lastbilschassit - Ford Transit. Den är bara 6 m lång för att få plats på vår garageuppfart. Den har en 140 hk motor med 6 växlar, vilka behövs för den 3500 kg tunga bilen. Den drar i snitt 1 liter diesel per mil. Årsmodellen är 2010 och har gått 9300 mil. Den är välskött och fin. Man sitter högt och bekvämt när man kör. Vi hade hängt upp cyklarna bak, men använde dem inte på denna resan, eftersom det var väldigt knöligt att sätta upp dem igen och fästa dem på ett säkert sätt. Vi måste göra om fastsättningsanordningen.  

    Målet för denna första utflykt var Sundbyholms slott där vi bokat Afternoon tea på Långfredagen. 

Det första delmålet var Hjälpmedelscentralen i Eskilstuna, där jag skulle hämta en elektrisk anordning så jag kunde koppla min andningspump (CPAP) till bilens 12-volts uttag.

Här kör Marita för första gången. 

Strax före Sundbyholm gjorde vi ett stopp för att ta en cache vid vägen. Vi var där för ett par år sedan, men då saknade vi verktyg (en kryss-mejsel) att öppna burken med. Nu visade det sig att skruven var fejkad, så mejseln behövdes inte. 

När vi skulle åka därifrån fick vi syn på en runsten på andra sidan vägen, så vi körde in och parkerade för att kolla på den. Den kallas Lövhulta-stenen och restes för cirka 1000 år sedan. På info-tavlan bredvid kunde vi läsa om stenen. Tänk att det fortfarande går att läsa och förstå 1000 år gammal runtext. Hur länge kan dagens texter läsas av våra efterkommande? 

Där finns en s k multicache, vilket innebar att vi måste inhämta information om stenen, för att räkna ut koordinaterna till själva cachen som ligger 600 m bort.

Vilken solig fin dag vi började vår tid med husbil! 

Molnen kallas linsmoln. Deras form kan variera och liknar ibland flygande tefat och kallas då UFO-moln. Kolla denna länk: UFO-molnet Lenticularis (varldenshaftigaste.se)

Vi hade tänkt parkera och övernatta vid en sedan länge nedlagd golfbana, där det fanns 9 st så kallade 'nattcacher', som man bara kunde ta på natten med hjälp av ficklampa. Vi hittade en bra plats där vi stannade och åt lunch. Marita hade rökt några laxbitar, som vi kalasade på till middag.

När solen gått ned startade vi vår kvällsvandring i varma kläder inklusive toppluva och handskar.

Med mobilen i handen och pannlampan på huvudet sökte vi upp startpunkten (utslagsplatsen - tee) - för den första cachen. Den var markerad med en stolpe och därifrån skulle vi gå på banan till greenen (där hålet är).  Någonstans i skogen till vänster eller till höger skulle vi med hjälp av ljuset från lamporna upptäcka små reflexer. Här är Marita på väg.

Marita letar efter reflexer.

Min pannlampa slutade plötsligt fungera så jag fick gå bakom Marita. Utan stavar hade jag inte tagit mig fram, för marken på den gamla golfbanan var uppbökad av vildsvin och åkersork. Plötsligt stannade Marita, för hon såg en reflex på marken! Det var harungens öga som var reflexen. Tur att vi inte trampade på den.

Sedan hittade vi den sökta reflexen som var fäst med häftklammer på en björkstam.

Här fanns koordinaterna till cachen som vi skulle leta upp längre fram vid kanten av banan.

Slutligen hittade vi cachen, som var ett PET-rör som hängde med en reflex i en björk.

Här signerar Marita loggremsan med datum och vårt alias Sunny Hill.

Vi fortsatte cachandet och hittade ytterligare 4 st. Klockan var över 22 när vi trötta och varma i kläderna kom tillbaka till husbilen. Efter en kvällsmacka tog jag en snabbdusch innan jag klättrade upp på stegen till dubbelsängen, kopplade på CPAP-en och satte på mig andningsmasken. Somnade direkt och sov sedan bra hela natten. 

Nästa kväll tog vi resterande 4 mörkercacher, men då startade vi före solnedgången. Då såg vi var vi satte fötterna och vi visste hur reflexerna såg ut och var vi skulle leta.
Detta är en av våra häftigaste geocachingupplevelser!

På Långfredagen började vi dagens aktiviteter med ett besök vid Sigurdsristningen. 

Den 1000 år gamla ristningen berättar med bilder och en lång runslinga sagan om Sigurd Fafnesbane. Det var den mäktiga Sigrid som, enligt runorna ('runa' betyder 'hemlighet'), lät bygga en bro över den då mycket bredare Ramsundsån eftersom vattnet då stod 5 m högre. Resande från fastlandssidan hade då ristningen rakt framför näsan när de kommit över bron.   

Marita på gångbron över Ramsundsbron.

Här finns en multi-cache som vi kunde logga sedan vi besvarat frågor som rörde runorna på ristningen.

Efter denna  kulturaktivitet åkte vi till Sundbyholms slott bara 1 km bort.

Här finns statyn Prinsen som föreställer Prins Eugen - Målarprinsen - med slottet som motiv. (Från 1890-talet)

Sundbyholms slott började som ett johanniterkloster från medeltiden.
Ur Wikipedia: Efter reformationen 1527 indrogs egendomen till kronan och blev kungsgård. Riksamiralen Carl Carlsson Gyllenhielm fick egendomen i donation 1627. 

I slottets matsal njöt vi av ett smakfullt Afternoon tea med scones, marmelader och ett stor godisbord.

Resten av tiden i trakten ägnade vi åt vandring med geocaching på olika delar av Gyllenhielmska Vandringsleden.

Vi såg många lövträd med mistlar i. Misteln är en halvparasit och växer i kronan på flera olika lövträd och syns bäst innan värdträdet löv gömmer dem. Misteln har fotosyntes men tar med sina rötter vatten och näringsämnen från trädträdet. Den är Västmanlands landskapsblomma. Fåglar gillar de saftiga frukterna. Sedan fastnar de klibbiga fröna på trädgrenarna när fåglarna bajsar. 

De här violerna blommar väldigt tidigt.

På påskaftons eftermiddag började vi hemresan med stopp på Plevnagården i Malmköping där vi åt.

Ur Wikipedia: Plevnagården i Malmköping uppfördes 1886 som Sveriges första militärsjukhus, när Södermanlands regemente var förlagt i orten. När regementet 1921 flyttade till Strängnäs, blev Plevnagården seminarium för småskolelärarinnor. Sedan 1980 drivs Plevnagården som hotell och konferensanläggning med hotell och restaurang.

Efter totalt 28 mil med husbilen var vi åter hemma i Sjösa framåt kvällen. Allt hade gått bra och vi är mycket nöjda med både husbilen och utflykten. Det finns dock en del att fixa med och vi måste tänka på hur vi lastar bilen så det inte skramlar från skåp och hyllor. Vi ser fram emot nästa tur!