I Roslagens famn: Del 3: Albert Engström, Grisslehamn och Väddö.

Dags för ännu en båttur. Det tog 1 timme att komma till Grisslehamn.
Vi njöt varje minut av den vackra skärgården.

Vi vandrade genom det turistpackade Grisslehamn till Albert Engströms viste, där han bodde i 20 år i början på 1900-talet. Det var August Strindberg som lockat hit honom. Det var lätt att hitta dit.

Hans hem är numera muséum, med mycket intressant att titta på.

Besökande välkomnas av Albert Engströms 'alter ego' - Kolingen.

Målet för dagens utflykt var Albert Engströms ateljé.  

Eftersom jag under de senaste åren haft många publika föreställningar om Albert Engström tillsammans med några musiker så hade jag en bild av hur det skulle se ut här. Verkligheten överträffade mina förväntningar. (På grund av coronan så blev min sista föreställningen den 18 mars inställd. Jag hoppas dock att vi framåt hösten eller kanske nästa år kan presentera en uppdaterad version med intryck från dagens besök på platsen.) 

Så här sa Albert när ateljén var klar:
“Nu är min atelier färdig. Den är precis som jag vill ha den och ligger just där jag vill ha den“.

Vi hade bokat en guide i Ateljén. Guiden Louise hade imponerande kunskaper om Albert.

Utsikten mot Ålands hav är magnifik.

I fönstren står ett antal värmljuslampor uppradade. De har formen av en uggla, som var Alberts älsklingsdjur.

Innanför dörren står den hemmagjorda brännvinspannan. Den använde Albert bara en gång, för destillatet gick inte att dricka. Då måste det ha smakat förskräckligt illa!

I taket hänger en roddbåt och två kajaker. 
Denna kajak gillade Albert att paddla i. Han var en verklig friluftsmänniska och här i Roslagen trivdes han som fisken i vattnet.

Alberts far Lars och mor Gony.

Albert började efter studentexamen i Norrköping att studera språk i Uppsala. På  förslag av Bruno Liljefors flyttade han till Göteborg där han gick på Valands konstskola med Carl Larsson som lärare och mentor. Albert blev en av hans skickligaste elever.

Observera skuggfiguren bakom porträttet!

Spegeln använde Albert ofta, speciellt när han gjorde sina självporträtt.

På staffliet står det ofullbordade porträttet av rospiggen Johan Söderman. Han dog 1924 i en ålder av 91 år.

Albert var en av den tidens stora kulturpersonligheter. Jag räknar inte upp alla han umgicks med.

En ny personlighet för mig blev Alberts mycket gode vän och konstnär mm Karl Andersson - kallad Yxlografen eller Xylografen (han arbetade i trä).

Karikatyr av Karl Andersson.

Albert var expert på att få fram karaktärer med några enkla streck.

Albert gifte sig 1894 med Sigrid Sparre (till höger) och fick barnen Malin (förlovad med Evert Taube), Lisa och Lars-Bruno.

Lars-Brunos son Roffen (Rolf) Engström bor strax intill muséet och brukar ha trubadurkvällar.

Bilden med penséerna är ett familjeporträtt där Albert är den blå. Jämför ovan. Den lilla gula pensén med röd dräkt är ett barn som ej nådde vuxen ålder.

Tittar man med förstoringsglas på originalbilden så kan man se ett litet självporträtt i den blå blomman. Blått var Albert älsklingsfärg, som kommer igen i väldigt många sammanhang.

När Albert vill bygga sin ateljé så gick de kommunala myndigheterna inte med på det. 

Däremot skulle det gå bra att bygga ett sjömärke och så blev det.
Ateljén visar vita fasader mot havet och röda mot land.

Det hände att Alberts gäster erbjöds att sova över i ateljén, men det passade inte August Strindberg, som inte klarade bruset från havet, så han gick till villan och sov där i stället.
På utkiksberget vid hamninloppet står en kanon - kallad postkanonen. Den användes förr, när posten roddes till Åland från Grisslehamn, för att varna för dåligt väder.

Från Grisslehamns hemsida:

År 1796 byggdes en optisk telegraf upp på Signalberget söder om badviken vid Albert Engströms Ateljé.

Med hjälp av telegrafen sköttes en stor del av kontakten med Finland över en motsvarande station på Signilskär i Ålands skärgård. Optiska telegrafstationer placerades så att det fanns fri sikt till nästa station. Stationerna var länkar i en kedja, där signalerna repeterades steg för steg tills meddelandet nådde slutstationen.

Det tog mindre än en halvtimme att sända ett meddelande från Stockholm till Grisslehamn – en ordonnans med hästtransport behövde ett par dagar. Den optiska telegrafen uppfanns år 1794 av friherre Edelcrantz. Hans optiska kommunikationssystem är genialt i sin enkelhet.

Det är binärt och föregångare till nutidens dataspråk! Telegrafen har tio järnluckor som öppnas och stängs växelvis i upp till 1024 olika kombinationer. Siffror och bokstäver samt mer allmänt förekommande stavelser och ord var samlade i en signaltabell med totalt 20080 olika uttryck. 

1994, på 200- årsdagen av Edelcrantz uppfinning, lät Telemuséet bygga en replika av Grisslehamns optiska telegraf på Gärdet i Stockholm.

På kvällen lyssnade vi till sångaren och 'dialektexperten' Mikael Blum, som hade en underhållande föreställning med rubriken 'Havet & vinden'.

Vi satt i trädgården mellan muséet och Kafé Kalaset (var ett brygghus på Alberts tid) på trygga corona-avstånd.

Jag åt 'gubbröra' - vad annars? En ny smakupplevelse och det blir inte sista gången!

På CD-skivan "Vad bäst jag tänkt" medverkade Mikael Blum - då betydligt yngre.

Här kan du lyssna på ett kort avsnitt, där Mikael läser ett stycke ur 'En smäll på Harö' på genuin roslagsdialekt:

Vi avslutade dagen med att checka in på Havsbaden Spa, som ligger tvärsöver Färjehamnen.

Det var en kylig kväll så det passade bra med en skön brasa i lobbyn.

Vi tog god tid på oss i den varma utomhuspoolen.
Eckerölinjens färja med bogvisiret öppet håller på att lasta. Undrar när den lägger ut?

Vid inomhuspoolen smuttade vi på en iskall och läskande jordgubbsdrink.

Vi avslutade dagen med fyra olika sorters bastu samt några omgångar i bubbelpoolen.

 Efter en stor frukostbuffé i en dåligt corona-anpassad matsal njöt vi i poolen. Samtidigt lämnade MS Eckerö Grisslehamn för en 3 timmars tur till Eckerö på Åland. 

I centrala Grisslehamn finns Postroddsmonumentet från 1996, som minner om den riksviktiga förbindelsen mellan Sverige och Finland via Åland.

Ur Wikipedia:
Redan på 1300-talet finns beskrivet hur bönderna från Väddö och Eckerö forslade folk över Ålands hav. Det skulle dröja ännu till 1600-talet innan man också insåg behovet av en organiserad postgång genom det svenska storriket. Drottning Kristina instiftade då en postreform om hur brev skulle forslas fram genom Sverige. En postväg (postlinje) gick från Stockholm som budkavle från bonde till bonde, till Grisslehamn och fortsatte över Ålands hav till Åbo och vidare österut eller i motsatt riktning. Genom denna reglering kom bönderna längs postvägen att tas ut i postväsendets tjänst enligt ett särskilt rotesystem.

Postroddtävlingen påminner om Väddö- och Eckeröbornas uppgift – att ro post och passagerare mellan Grisslehamn och Eckerö. Rutten var cirka 44 kilometer (24 sjömil) lång och postrotemännen var ofta tvungna att kämpa för livet på det stormiga havet eller mot den isande kylan året om. Särskilt riskabelt var det under så kallad menförestid då isen varken bar eller brast och postförarna fick släpa på båtarna över isen och staka sig fram genom drivis. Var isen tillräckligt stark och täckande kunde postbönderna köra med häst och släde. Under åren var det många i havspostföringen som miste livet och antalet änkor var högt i de byar som var ålagda denna uppgift. Under överfarten skyddades posten i postkaggar som dessutom flöt om de hamnade i vattnet. I november 1870 gjordes den första postresan över Ålands hav med en ångbåt, den särskilt anskaffade Postiljonen. Då havet frös till och det blev svår isvinter klarade inte ångbåten av att ta sig fram. Postbönderna fick då rycka in igen. Postböndernas skyldigheter upphörde först på den svenska sidan och fanns på ålandssidan formellt kvar till den 31 december 1910. Då tog ångbåtarna helt över.

Det traditionella postroddstävlingen mellan Grisslehamn och Eckerö skulle gått av stapeln den 13 juni i år men inställdes av väl kända orsaker.
Vi ägnade hemresedagen åt en tur på Väddö för att njuta av roslagsnaturen och ta några speciella geocachar.

Längst norrut på Singö vid Råstens udde var förr ett militärt skyddsområde. Det är numera tillgängligt för alla som vill ta sig hit för att beskåda Ålands hav. 

Det var bra för här hittade vi en cache nära det övergivna kanonvärnet.

Från bron mellan Fogdön och Singö kunde vi se sjömärket, där cachen 'Riddarskäret' finns. Det är inte ofta man kan se platsen för en cache på hela 500 meters avstånd.

Det blev att gå genom skogen dit ut. När vi läst cachebeskrivningen insåg vi att vi inte skulle kunna komma åt den. Den hade nämligen terrängfaktor 4, där 5 är den högsta.
I en av loggarna hittade vi detta foto.
Vi kunde inte logga den som hittad, men vi var mycket nöjda med att komma till den fina platsen.

Vid Nothamn finns en cache som heter 'Boudinage vid Väddö'.
Huvudbeståndsdelen i den klippan är marmor, som bildades för miljontals år sedan när kalksediment lagrades på en tropisk havsbotten. Under högt tryck omvandlades kalkstenen till marmor, som genom rörelser i jordskorpan vänts på högkant. Se fotot nedan.

Inklämt i marmorn finns boudinaget, som är en mörk fältspatporfyrisk amfibolitgång, som avsnörts till flera korvlikande bitar. 
Boudinage är det franska ordet för korv.

 För att få logga denna så kallade Earthcache, måste vi bevisa att vi varit där genom att besvara några frågor vars svar bara finns här.  

 Det fanns fler konstiga bergarter, som vi inte kände till.

Till nästa cache var det en bit att gå. Den heter 'Pegmatit vid Väddö'.

Det är också en Earthcache och ligger på Rödberget vid havet.

Mineralen i pegmatit är en mörk rökkvarts, rosa mikrolin (kalifältspat), vit albit (plagioklas), muskovit och röda granater.

Detta är stora kristaller av rosa kalifältspat, med stor plana kristallytor.

Muskovit är ett glimmerliknande mineral som förekommer i mycket tunna skivor. Beroende på hur solljuset faller in mot ytan lyser de upp som solkatter.

Här skulle vi också svara på frågor.
När vi lämnade platsen hittade jag på stigen denna tunna skiva av muskovit.

Vi avslutade besöket på Väddö genom att kalasa på en pizza i Älmsta och sedan följa navigatorns vägbeskrivning hem till Sjösa.

I Roslagens famn: Del 2: Dagsutflykt till vallonbruken Forsmark och Lövstabruk samt Laxön.

Vi är framme vid första stoppet på tisdagens utflykt. 

Min pappa (född 1892) och hans syskon tog sig namnet Forsmark. Jag vet inte varför. Farfar var målarmästare i Gävle och hette Hansson.

Här borde jag känna mig som hemma!

Det var den driftige kung Karl IX (på Nyköpings hus) som med de importerade vallonerna byggde upp Sverige som industrination.
Familjen de Besche var bland de första vallonerna som lockades till Sverige omkring år 1600. En bidragande orsak var den religionsförföljelse som protestanterna i Vallonien (södra Belgien) och flamländarna (norra Belgien) 
var utsatta för.
Patronen Georg de Besche (1669 - 1730) har sin vapensköld i Forsmarks kyrka. 

1975 köptes bruket av Forsmarks kraftgrupp samtidigt som bruket  byggnadsminnesförklarades.

På 1980-talet kom kärnkraften till den gamla bruksorten och Vattenfall tog över.

Det var naturtillgångarna i form av vatten, skog och malm (från Dannemora gruva) som utgjorde grunden till vallonbrukens lönsamhet. Den svenska stormakten hade ett enormt behov av utrustning till alla krigen.

År 1646 var järnet värt mer än guld.

H är Herrgården     B är bron och       K är kyrkan.

Som alla andra bruk var Forsmark ett i stort sett självförsörjande samhälle.

Utmed Bruksgatan mellan bron och kyrkan var det bostadshus - liksom idag.

Samuel af Ugglas var konungens rådgivare.

Den nya sengustaviansk kyrkan stod klar år 1800. Det var bruksägaren Samuel af Ugglas som lät skapa ett för den tiden mycket modernt och ljust kyrkorum. Under korets gravvalv vilar fyra generationer af Ugglas.

Bruksgatan med Herrgården.

I det gamla värdshuset från 1802 bodde filmteamet under inspelningen av Selma Lagerlöfs 'Gösta Berlings saga' (1922 - 23). Skådespelarna Lars Hansson och Greta Gustafsson (Garbo) regisserades av Mauritz Stiller.

Värdshusets meny lockade, men det var lite för tidigt med lunch så vi fortsatte norrut till Lövstabruk.

Louis De Geer var en av de valloner som kom hit i början på 1600-talet. Redan på 1500-talet fanns järnbruket Lövstabruk, som han arrenderade och sedermera köpte och utvecklade till ett av världens förnämsta och Sveriges största vallonbruk. I 13 generationer drev familjen bruket, som 1986 överläts till Stiftelsen Leufsta. 
Idag är alla svenskar delägare genom Statens Fastighetsverk, med turism som inkomstkälla. 
Ingen av industribyggnaderna finns bevarade.

Stora gatan går rakt igenom samhället mellan Norra och Södra porten. 
På 'den gamla goda tiden' var grindarna låsta nattetid och personal vaktade mot oönskade besök.

Boendet var rangordnat: Ju längre från centrum desto lägre status. 
Här vid Norra porten låg 'änkehuset'. 
Det regnade och var kyligt så vi gick in och fikade på Café Norra Porten

Vi festade på denna Leufstabakelse!

I ett alléträd vid Norra Porten letade vi upp en geocache.  

 Utöver loggboken fanns i burken såväl bytesprylar samt ett så kallat spårbart objekt, som vill 'resa till månen och tillbaka'. Vi kommer att lägga den i en annan burk, kanske i närheten av torpet Månbacken vid Sörmlandsleden.

Den 25 juli 1719 anfölls Lövstabruk av 132 ryska galärer med 2 600 soldater. Det dåliga svenska försvaret hade inget att sätta emot. Ryssarna tog bland annat med sig 2 000 tunnor spannmål och brukskassan på 10 768 daler varefter allt brändes. Bild från Internet.

Praktiskt taget inga byggnader fanns sedan kvar och bruket byggdes upp på nytt. 

Fotot ovan har jag laddat ned från FB.
Redan 1730 hade den nya herrgården byggts upp igen.

På klockstapelns vindflöjel står årtalet 1874.

 Lövstabruks parkanläggningar har förändrats och omkonstruerats många gånger under århundradenas lopp.

I parken finns denna pampiga lind.

Vi avslutade besöket på Lövstabruk genom att titta på en konstutställning med skulpturer. Denna valross var ett av flera maffiga djurskulpturer.

Förmiddagen hade varit regnig, men när vi fortsatte till Älvkarleby tittade solen fram.
Laxön är den långsträckta ön mitt i den forsande Dalälven strax före dess utlopp i Östersjön vid Skutskär. Vi kör över den lilla bron norrifrån vid Bifrost (röda ringen).

På Laxön bedrev ingenjörtrupperna utbildning i rodd och brobyggnad i strömmande vatten. 

Jag hade förmånen att vistas två perioder på Laxön - somrarna 1955 och 1956.

På restaurang Kungsådran åt vi en god lunchbuffé i Bockamässen. 

I det militära var 'bock' smeknamnet på en ingenjörssoldat.

På 'min tid' var inte matsalen inglasad.

Vi gick en rundvandring på ön.
Här vid Laxöns södra udde delar sig Dalälven på var sin sida om Laxön.

Den stora östliga strömmen - Mellanfallet - blir elektricitet i turbinerna nedströms.

 I den västliga strömmen - Kungsådran - finns en laxtrappa, där lax och havsöring kan ta sig till sina lekplatser längre upp i Dalälven.
Här bedriver Sveriges Lantbruksuniversitet - SLU - forskning och avel på lax och havsöring.

Video med hoppande lax.

Nedanför forsen samlas laxarna inför 'mandomsprovet' att ta sig upp i kompakt 'motvatten'.

Utmed Kungsådrans strand går en stig genom ett vackert naturområde med en källa, dit människor sökt sig i alla tider.

Trots den torra sommaren så rann det vatten ur källan. 

Det växte flera exemplar av orkidéen skogsknipprot.

Bifroststugan var vår vaktlokal där vi kollade vilka som passerade över bron.

Laxön är i sig en stor turistattraktion, som också lockar hit konstnärer att ställa ut sina alster. 

Boendet på Laxön var segregerat. 

I denna logementsbyggnad bodde vi värnpliktiga. Den har renoverats och innehåller numera bland annat en konstutställning.

 Detta var den första officersbostaden, som blev underbefälsvilla när officersvillan stod färdig 1915.

På den gamla officersmässen finns idag ett tjusigt vandrarhem med den brusande forsen utanför sovrumsfönstret.
Det finns gott om minnesstenar på Laxön.
Denna restes 1881 till minne av pontonjärbataljonens intåg 1880. Pontonjärer kallades de som byggde flytande broar av plåtlådor. 

 Laxön var ingenjörtruppernas lägerplats. Övningsplatsen Sand, där vi rodde de stora pontonerna och byggde flytande broar, låg cirka 2,5 km nedströms. Förflyttningen genom villasamhället Älvkarleby skedde till fots och vi fick välja 'sång eller språng'. Vi hade en stor repertoar för vi sjöng ju hellre än sprang: till exempel 'Halta Lottas krog' och 'I Eksjö sta på Ränneslätt'.
Laxövisan fanns i två versioner - den gamla och den nya.
Lyssna till den 1:a versen i dem.

Här kommer Bockarnas paradmarsch!

Efter en lång och intressant dag återvände vi till Söderön. Vi passerade då över Dalälven på Carl XIII-s bro nedströms Älvkarlebyfallen.