Pokemon go!

Idag fick vi besök från Julita för att Ella och Eliot ville träffa oss och köra Pokemon Go.
Vi började nere i hamnen och gick upp utmed Nyköpingsån till Stora torget. Jag hade redan Pokemon-appen i mobilen eftersom jag hade provat med Eliot för några år sedan.

Tack vare att ett antal navigationssatelliter samtidigt sänder ut radiosignaler, som mobilen tar emot, kan en dator i mobilen beräkna sin position på jordytan. Man kan alltså på en karta i mobilen se var man är. (Detta använder man sig av när man geocachar.)

En Pokemon kan ses i mobilen, när den befinner sig på den position, där konstruktören placerat en Pokemon. Spelet äger således rum i en virtuell miljö.

När jag öppnat appen och loggat in får jag upp den mycket enkla kartbilden där man själv står i underkanten. På bilden nedan är jag på väg mot en Pokemon (av något slag).

När jag klickat på den med fingret dyker den upp i helfigur (Treecko heter den). Med fingret ska jag skjuta iväg den vit-blå pokemonbollen mot Treeckon. Om jag träffar den på rätt sätt 'exploderar' den och blir kanske oskadliggjord, men oftast får man göra om det tills man lyckas. Det kan behövas uppåt 5 - 6 gånger.

Här har jag lyckats.

Då får jag poäng, som kan variera i storlek.

Det gäller alltså att samla på sig så många poäng som möjligt, för då avancerar man. Jag startade idag på nivå 5 och arbetade mig under 3 timmar upp till nivå 14 (se översta bilden, som var den sista jag gjorde skärmklipp på.)

Ibland dyker det upp en speciell cirkel på skärmen. Just här befann jag mig på Behmbron, där skulpturen Ask & Embla finns uppströms Folkungabron. Då kan man sätta snurr cirkeln med fingret varvid man får extra bollar (ammunition). Fast just här var jag för långt ifrån för att det skulle fungera.

Pokemon Go kräver mycket ström. Min mobil har här bara 3% laddning kvar (ovan), så man måste ha en powerbank med för att ladda mobilen.

Det ligger nära till hands att uppfatta Pokemon Go som en asocial enmanssysselsättning, men så är det inte. Dels för att man 'jobbar' ihop och dels behövs i bland flera spelare som samarbetar.
Det är fallet när en Pokemon-motståndare är speciellt svår att bekämpa. Då behöver man vara flera som anfaller. I vårt fall engagerade Eliot några Pokemon-vänner som ställde upp från den plats de befann sig.

Den här figuren på skärmen informerar om fiendens farlighet.

 Nu kan slaget (Battle) börja.

Nederst på skärmen kommer det upp en liten cirkel som utgör avtryckaren när man skjuter mot fienden, som heter Articuno. Det kan handla om uppåt 100 snabba tryckningar med pekfingret så man blir riktigt trött i handen innan slaget är över. Vinner man så får man många nya poäng.

Jag har här försökt sammanfatta vad Pokemon är, men detta är bara början på ett mycket omfattande spel.

Det var en lyckad dag i vårskönt väder tillsammans med Jonas och barnen. Eliot hade fullt upp med att hjälpa oss pensionärer i denna moderna hobby. Folk kom faktiskt fram och undrade vad vi höll på med, så det var bara att berätta vad det gällde och att det var ett sätt att umgås med barnbarnen, som vi inte träffat så ofta under det senaste året. 

VACCINATION

Idag fredag den 26 februari 2021 var det den efterlängtade Dagen V, som i Vaccination!

Jag och Marita fick för en vecka sedan brev från Vårdcentralen med tid för COVID19-vaccination. Det var inga köer utanför VC och efter koll att vi fyllt i hälsodeklarationsblanketten och att vi var friska fick vi gå in till distriktsköterskan som stod beredd med sprutan. Sticket gick på nolltid och det kändes inte heller.

När vi lämnade lokalen fick vi med oss Vaccinationskortet som bevis.

Om exakt 4 veckor fredagen den 26 mars har vi tid för den andra sprutan.

Om ytterligare 2 veckor anses vi vara trygga när vi träffar andra människor. Det är ju speciellt våra barn och barnbarn som vi längtar efter.  

Vaccin kommer från det franska ordet vacca, som betyder ko. Den engelske läkaren Jenner noterade att mjölkerskor inte drabbades av den mycket dödliga sjukdomen smittkoppor. Det berodde att de hade smittats av kokoppor från sina kossor. Den 14 maj 1796 gav Jenner sekret från kokoppor till en pojke som han senare infekterade med smittkoppssekret. Som Jenner trodde, och hade hoppats, blev pojken inte sjuk, eftersom han blivit immun tack vare antikropparna  som bildats mot kokoppsviruset. Jenner visste inget om virus. Sedan 1980 är smittkopporna utrotade från jordens yta.
På detta sätt överförs virus från djur till människor, vilket blir allt vanligare i takt med människan t ex avverkar regnskogar för att få mer odlingsjord, samtidigt som livsutrymmet minskar för regnskogens djur, vilka då kommer i kontakt med tamdjuren som sprider viruset till människan. 

Äntligen vinter

Äntligen kom vintern den 29 januari med snö och kyla. Och den är fortfarande kvar idag den 13 februari. Och inte enda enda dag med plus-grader. Perfekt för skidåkning! 

Det blev jobb för Marita, som använde stora skopan för att få undan snön. Det är ett tungt arbete.

De morgonpigga och hungriga småfåglarna har krafsat bort snön för att komma åt fröna. Som mest blev snötäcket 40 cm tjockt.

När solen gick ned var himlen så gott som molnfri.

Morgonen därpå fick vi besök att tre rådjur som sparkade bort snön och åt av våra trädgårdsväxter.

De kom till och med upp på altanen utanför köksdörren, där vi hade lagt ut några torra brödskivor på snön. Undrar vad han tänker?

Marita har skottat hela gårdsplanen och hämtat posten i lådan och poserar nu vid de långa istapparna på garaget, där solstrålarna lyckats smälta lite snö bakom de svarta vindskivorna.

Det är åtminstone 5 år sedan jag åkte skidor senast. Jag spände på de breda turskidorna i stället för de smalare lätta motionsskidorna, som var mycket ostadigare. Jag hade ju inte bråttom. Vid NOK-stugan finns ett stort system med välpreparerade spår på den gamla nedlagda golfbanan. Jag valde att åka på de öppna ängarna där det inte finns några större backar, som är besvärliga och arbetsamma. Jag lade inte på någon valla för temperaturen var perfekt mellan 3 och 6 minusgrader. Så det var bara att åka. Var det kallare än 6 grader så avstod jag från att åka. Enligt min läkare är det inte bra om jag fryser om fingrar och tår. Då drar nämligen kapillärerna i huden ihop sig och blodtrycket stiger. Jag går ju på blodförtunnande, betablockerare och blodtryckssänkande medicin. I skidåkning använder man ju både armar och ben och det går inte att åka diagonal stil hur långsamt helst. Jag stannar alltså ofta och vilar en kort stund. Då passar jag på att njuta av den fina naturen i solskenet, samtidigt som jag värmer tummarna genom att 'flytta' in dem i vantarna där de andra fingrarna är varma.

Jag åker i mitt tempo och Marita sitt. 

Med 'Family-appen' i mobilen kan vi hålla reda på varandra. 

Här stannade vi och pratade medan en man, som tog detta kort på oss.

Så här såg spåret ut i onsdags efter min 58 minuter långa åkning.

Jag är jättelycklig för att jag kan komma ut och få välbehövlig motion i det fina vinterlandskapet.