Vår vän Axel - efterskrift

Tisdagen den 23 juni ägde begravningsgudstjänsten rum i kapellet på Nya kyrkogården.

Under vanliga omständigheter hade nog inte kapellet rymt alla som önskade ta farväl av Axel.

Eva Stenvall Granat framförde Charlotte Frycklunds 'Jag orkar inte längre':

(Bakom kameran: Lisbeth Stigemyr)

En av Axels goda vänner Lisbeth Stigemyr var officiant och höll ett finstämt och personligt griftetal.

(Fotograf: Maria Österberg från Arfvidssons begravningsbyrå)

(Bakom kameran: Lisbeth Stigemyr)

Så här skrev Lisbeth på Facebook den 23 juni kl. 18:00:

Idag har vi haft begravningsgudstjänsten för Sven Axel i kapellet på Nya kyrkogården i Nyköping enligt hans egen önskan. I coronatider var det bara närmaste anhöriga och vänner som deltog. Det blev mitt i sorgen och saknaden en ljus och vacker högtid. Vi vet att många fler hade önskat närvara och få ta avsked. Därför lägger jag ut bilder här och ett filmklipp från den solosång som Eva Stenvall Granat sjöng. En ny psalm som skrivits under coronapandemin och som Axel lagt ut här på sin Fb sida. Vill några av er ha texten till griftetalet jag höll, så skickar jag gärna det digitalt. Skicka meddelande via messenger till mig. Jag använde flera av Axels egna texter i griftetalet och började med:: "Jag känner att det är dags att kliva på tåget för fortsatt resa. Står på perrongen i vårsolen och känner doften av kreosot från några gamla järnvägsslipers som de gamla rallarna fick lämna när det nya började ta över. Utefter banans sträckning doften av rallarrosor och syrener". Han dog med händerna omkring det lilla korset (som syns på bilden med urnan) Nu har han rest vidare mot det mål han valde vägen till - mot evighetens soluppgång. Blommorna är nu placerade till höger om trappan som leder upp till kapellet. Ni som bor nära kan åka dit om ni vill. Axels stoft kommer gravsättas i den stora vackra minneslunden på Nya kyrkogården i Nyköping. Ni som bor på andra platser kan söka upp en minneslund där och placera en blomma i tacksamhet för "Blommans" liv om ni vill ha en rit för att ta avsked.

(Bakom kameran: Lisbeth Stigemyr)

Vi sjöng psalm 251: 'Var jag går, i skogar berg och dalar'.

Bland kransar från närstående fanns ett fotografi av Axel bland sina vänner i Kenya. 

Foto: Willy Alesand.

Det inramade fotografiet fanns i Axels lägenhet.

Som avslutningsmusik fick vi lyssna till Benny Anderssons fina 'Tröstevisa'. 

Det kändes väldigt konstigt att inte få krama om vännerna i vår sorg efter Axel utan skiljas åt efter akten. 

Marita påminde mig om att när min dotter Carolina dog för snart 7 år sedan så var det Axel som kom och stöttade mig i min stora sorg. 

Sådan var han - Vår Saknade Vän Axel!

Min vän Axel

En kväll sista veckan i maj fick jag ett telefonsamtal med innebörden att min vän Axel hade avlidit i sin säng hemma i Nyköping.
Vi hade känt varandra sedan Axel studerade på behandlingslinjen på Stensunds folkhögskola i Trosa i slutet på 1970-talet. 20 år senare råkade vi mötas på en gata i Nyköping, där han bodde i en liten lägenhet centralt i Nyköping. Han var särbo med Anita under c:a 6 år, men när hon avled efter en svår cancer blev han deprimerad och återföll i sitt alkoholmissbruk. Eftersom jag då var pensionär och Marita fortfarande arbetade så började Axel och jag att äta lunch tillsammans och umgås allt mer. I svåra stunder tog han till spriten och det hände att jag stöttade honom med att t ex handla mat och kvällstidning när han mådde som sämst.

Axel var en pratglad människa som hade ett stort socialt nätverk så med åren kom återfallen alltmer sällan. De senaste drygt 10 åren uppfattade jag Axel som en nykter alkoholist.

Våra stamställen var restaurang Wedspisen och Frälsningsarmén.
Sommartid träffades vi ofta och fikade på Frälsningsarméns sommarhem Ängstugan, som vi ibland besökte för att lyssna på sång och musik.

Axel tyckte om att vara ute i naturen och vandra eller ta ett varv på löpslingan. När jag 20 april 2009 skulle till Eskilstuna lasarett följde Axel och Stig med. Axel kunde sitt Sörmland så han visade oss runt. Vi stötte då på förre statsministern Göran Persson, som kom i sin jordbrukstraktor. Samtalet kom osökt in på hur det var att vara bonde. Vi avslutade dagen med fika Eric von Rosens jaktstuga från 1910 i naturreservatet Jaktstuguskogen. Den häftiga stugan blev naturminnesförklarad 1991.

Det var ingen hemma i stugan när vi var där

Axel gillade att sjunga och agera på scen. Under två säsonger 2009 och 2010 spelade han Sill-Selim i Sven Delblancs Hedebyborna på Stadshotellets gård i Trosa.

Min son Daniel behövde hjälp med att måla sitt hus i Mariestad så Axel och jag åkte dit och klättrade på stegar och målade. 

När utsiktstornet på Skogsbyås stod på plats 123 m ö h – tillika Sörmlands högsta berg – gjorde vi i oktober 2010 en dagsutflykt dit tillsammans med Sven Jonsson, Stig Larsson och Pia.

Utsikt över hela Sörmland

Flera gånger fick jag sällskap av Axel när vi besökte mina föräldrars grav i Kolbäck.

18 februari 2011 blev jag med anledning av min 75-årsdag bjuden på en kryssning till Helsingfors av bästa vännerna. Maten är en viktig del under resorna över Östersjön.

Den 23 juli 2012 åkte jag med Axel till gästhamnen i Trosa för att hälsa på Stig och Pia samt goda vänner från Sigtuna. Vi gjorde bland annat en trevlig promenad genom den pittoreska staden.

Redan den 4 sep var vi tillbaka i Trosa där vi träffade Stig och Pia.
Här vilar vi oss vid Rådstugan.

Axels födelsedag den 6 maj 2013 firade vi med honom på restaurangen Havets Källa i Oxelösund.

Stigs födelsedag firade vi 29 aug 2013 i Svärdsklovas marina tillsammans med grabbarna från Sigtuna.

Stig bjöd med Axel och mig på en 2-dagars segling i hans 37-fotare Alicia till Landsort på Öja. Det var en mycket fin tur. Både Axel och jag hade erfarenhet av segling sedan flera år.

När Nyköpingsbanan fyllde 100 år 2013 satte Vagnhärads Hembygdsförening den 29 september upp ”Järnvägen 100 år – en kavalkad” där Axel spelade flera roller: resenär, bonde, rallare och kung!

Bengt Landin från Gnesta, som skrivit manus och sångtexter säger så här: Det var som rallare jag minns honom.

Video Rallarsången: 

Video med hela ensemblen:

13 november 2013 gjorde jag med Axel och hans vän Per Olof en längre vandring vid Nynäs. Bland annat gick vi upp till klapperstensfältet vid Unnekroken. Vi beundrade bland annat detta klapperstensfält och en ’jättegryta’ uppe på berget.

Ett par gånger fick jag följa med Axel till Ängslund utanför Mjölby där Axels bästa vänner Elisabeth och Anders bor. Det var i januari 2014 och Axel kastade sig direkt över snöskoveln och fyllde sedan på fröautomaterna till alla småfåglarna.

Axel var med i Kulturförenigenn Generator och tog en kväll med mig, Marita och de sportlovslediga barnbarnen Rasmus och Pontus till torsdags-chill på Bryggeriet. Temat var ’tårta’. Det passade alla.

Den 5 april 2014 följde Axel med när vi skulle underhålla vår etapp 54 på Sörmlandsleden vid Gisesjön.

Bara några dagar senare gjorde vi en utflykt till våra vänner i Sigtuna.

Axel hade ett älsklingsställe, som han gärna åkte till. Det var prästänkebostället (från 1847) Fridhem i Sköldinge som hade kaffeservering med goda bakverk. Den 14 juli 2014 fick jag följa med Axel dit. Vi passade på att besöka Sköldinge kyrka alldeles intill. Där fick vi en guidning av en kunnig ortsbo, som dessutom hade en rallarsläkt i sina anor. Axels pappa hade varit rallare och varit med och byggt Inlandsbanan. Gissa vad de pratade om!

Den 28 augusti 2014 firade vi Stigs 80-årsdag med en tur ut i Oxelösunds skärgård med Fiskebåtens vänner. Tillsammans med Sigtunagänget åkte vi i en renoverad gammal fiskebåt med tändkulemotor. Lukten och ljudet från motorn förstärkte alla känslorna i den höstfagra skärgården. På en ö gick vi i land och fikade medhavda frallor med ost och skinka på. Sjön suger!

Den 9 april 2015 åkte jag och några av Axels vänner till Katrineholm där ”Norrgänget” arrangerade en konsert i Pingstkyrkan. "Norrgänget" är numera en samling människor inklusive Axel, vilka en gång i tiden växte upp på 'norr' i Katrineholm. Ett gäng jazzmusiker runt tenorsaxofonisten Nisse Sandström underhöll med vokalisten Cora Söderlund, gitarristen Conny Söderlund (t ex ackompanjatör till Cornelis W i 7 år) samt basisten (?). Dragplåstret var naturligtvis allas vår vän Axel Blomkvist.

Under våren 2015 gjorde vi utflykt till Sigtuna där vi poserade på Curts veranda.

Den 13 maj 2015 åkte vi till Trosa igen. Denna gången fikade vi på Marsipanhuset.

Axel var fascinerad av astronomi och universum. Jag ordnade några gånger informationskvällar och planetstudier och då var han naturligtvis med.

Tillsammans med Willy Alesand – en av Axels bästa vänner - fick han möjlighet att åka till Kenya två gånger. Det var naturligtvis en stor upplevelse honom. Willy bedriver sedan nästan 20 år privat fadderbarnsverksamhet för cirka 70 barn i fattiga familjer i Kenya. Axel njöt naturligtvis av klimatet och naturen. Men framför allt fick han många kontakter med kyrkor och förskolor. Med sina humanistiska egenskaper och praktiska erfarenheter bidrog han med att t ex bygga dusch och toaletter, sätta plåttak på hus (Axel var ju plåtslagare till professionen). När en av hans vänner skulle gifta sig skänkte han denne sin nästan nya kostym och en slips. 
Axel har i många år haft fadderbarn, som varje månad fick en gåva på 100 kr av Axel. Den nuvarande flickan Keshia går nu första året på gymnasiet.

Tillsammans med min vän Björn gjorde han under de senaste tiden många skogspromenader, då de samtalade om livet och ventilerade gemensamma diagnoser. Bilden är från 4 april i år. 

Den 19 maj 2020 besökte vi Sjösakärret för att titta på bland annat orkidéer. Initiativet var Axels, fast han var egentligen inte så intresserad av blommor. Jag tror det handlade om hans behov av att träffa folk. Detta foto är - vad jag vet - det sista på Axel.

Gymmet på Sunlight var viktigt för Axel. Där tränade han under många år flera gånger i veckan och tog regelmässigt en förmiddagsfika med träningskompisarna på ett fik i stan.

Axel har en äldre bror Arne kvar i livet. Brodern Alrik gick bort 2004. Så länge Axels storasyster Anne-Marie bodde i Fjällnäs åkte han åtminstone någon gång om året och hälsade på. När hon sedan 2003 flyttade ’hem’ till Katrineholm åkte han varje torsdag och besökte henne samt fixade med t ex inköp av olika slag.
Skulle hon på läkarbesök så åkte han och hjälpte henne.
Anne-Maries bortgång för drygt 2 år sedan tog mycket hårt på Axel. Samtidigt blev han ’överflödig’ när han inte behövdes mer.

Axel var mycket aktiv på Facebook. Hans senaste aktivitet på FB var torsdagen den 19 maj (på morgonen innan vi träffades i Sjösakärret) med sin speciella formulering:

Den 13 maj kl 20:12 2020 skrev Charlotte Frycklund på FB så här: En psalm om trötthet, uppgivenhet, och hopplöshet. ”Jag orkar inte längre”.
Här sjunger Per Harling (Charlottes bror) som tonsatt Charlottes text i videon ”I CORONANS TID”: Jag orkar inte längre (1:a versen)

Den 14 maj kl 06:27 kommenterar Axel: Tänkvärda ord o musik som ger mej tröst och hopp. Kramar/Axel (glada smileys).
Video med hela sången finns på länken: https://www.facebook.com/charlotte.frycklund den 14 maj 2020.

Var och en kan ju fundera över hur Axel tog till sig denna sång.
Min undran: Kände Charlotte och Axel varandra?

Den 27 maj kl 20:43 gör Charlotte ett nytt inlägg på FB med sin psalm ”Jag tror på en Gud” om någon vill kolla.
Samma kväll får jag telefonsamtalet från Elisabeth Granat, då hon berättar att Axel under dagen hittats död i sin säng.

Flera av oss Axels närmaste vänner har säkert uppmärksammat att Axel med åren mått sämre - både fysisk och mentalt. Vissa dagar mådde han så dåligt att han inte kom upp ur sängen på morgonen.
Men ändå kom dödsbudet helt oväntat. Bortsett från de fysiska krämporna så blev han - tror jag – ett offer för corona-pandemin. Inte så att han fick covid19 utan på grund av den påtvingade karantänen och avståndsregeln. Han bodde ensam i sin lägenhet och kunde inte gå på gymmet och fika med kompisarna som vanligt. När så mycket av offentliga evenemang och aktiviteter i princip upphör drabbar det speciellt de ensamstående, vilket är psykiskt påfrestande.

Häromdagen kom beskedet att Axel avlidit måndagen den 25 maj till följd av överintag av den antidepressiva medicin han gick på.

Jag och Marita delar vår sorg med hans närmaste och kommer tillsammans med dem att ta farväl av en sedan många år mycket god vän på hans sista resa.

Vi har varit många som i flera år funnits i hans närhet och uppskattat Axel som en vänlig, engagerad och hjälpsam människa. Med Axel har vi upplevt många glädjefyllda stunder.

Tack för att jag haft förmånen att känna en så fin människa. Vila i frid!

Jag avslutar med Axel ord på FB den 3 maj 2014: 
Mitt tåg har stannat vid en vaccinationsanhalt, dags att förnya skyddet mot dom små ettriga fästingarna, men jag hoppas att det inte skyddar mot kontakten mot människor, vänner som är det bästa som man kan ha på resan och som gör att livets resa är värd att fortsätta på. Nu rullar jag vidare med mitt tåg och andra klasskupe modell 50-tal vaggas till ro av skarvarna på rälsen som ger toner av våren är här. Låt oss ta vara på tiden här och nu, och till det vattenflaskan smekande harmoni om du blir törstig så finns jag här med karaffens propp i flaskhållet som lyftes försiktigt av och man fyller det glas som finns att fylla med livets dryck. 

Trevlig helg och hälsningar från fantasins värld och barnet som lever i mej ........

Ännu en snok!

Idag på förmiddagen låg det en snok under kompostens tak. Det var inte samma snok som i går. Huvudet hade en annorlunda teckning, men framför allt så var den mycket ljusare.

Jag undrar vad den undrar!

 Den kröp omkring under kompostens skyddstak.

 Den var inte ett dugg rädd - och inte Marita heller.

Video:

Video:

Vi får väl se om de flyttar in i komposten!

Snok

Den här årstiden äter vi frukosten i vårt härliga uterum. I morse fick vi syn på en snok på gräsmattan. Den verkade vara på väg till vår varmkompost. För några år sedan hade en snok lagt ägg i komposten för där är det varmt och de vita snokäggen blir snart till små snokar. Den 28 juni 2016 hade vi snokinvasion (se blogginlägg) och vi vill inte ha några snokar i komposten igen. 

Min vana trogen så fotograferar jag och filmar. Med sin tvådelade tunga får den en 3-dimensionell 'luktbild' av omgivningen.

Video 1:

Video 2:

Och så försvann den ned i marken bland stenarna eller in på grannens tomt!

Cykling på Nunnebanan

Förslaget från sonen Jonas att vi och hans familj skulle göra en cykeltur på Nunnebanan mellan Virå bruk och Kolmården accepterade vi direkt. I lördags träffades vi vid Virå bruk där vi parkerade bilarna och trampade sedan iväg på den gamla banvallen. 

Här är den nedre fördämningen som reglerar vattennivån i Virlångens vattensystem, som försörjde Virå bruk med vattenkraft.

Eftersom dammluckorna är stängda är Virån nästen torrlagd. 

Vid det gamla stationsområdet finns information om Nunnebanans historia.

Sjön Nedre Viråkärret utgör vattenmagasinet. 

Fram till 1933 användes vändskivan för ångloket som drog tåget på Nunnebanan.

Det finns gått om informationstavlor - det gäller bara att stanna till och läsa.

Bakgrunden till Nunnebanan är BARRSKOGSNUNNAN.

Jodå - vi är på cykelbanan!

Solen skiner och fåglarna kvittrar och det är glädjefyllt och härligt att cykla. 
Man kommer ju så nära naturen utan bilarnas avgaser på landsvägarna.

En videosnutt:

Framme i Stavsjö äter vi vår matsäck på Tintomaras plats.

En infotavla sammanfattar om Nunnebanan.

Efter 30 minuter fortsätter vi mot stationen i Stavsjö bruk.

Stationshuset är idag privatbostad, där innehavaren öppnar sitt fik ibland.

Solen har försvunnit och mörka moln tornar upp sig vid horisonten. Vi kollar på appen Regnradar. Den förskräcker: Ett stort mörkblått regnväder är på väg. Beslutet var enkelt och väntat: Vi vänder tillbaka till Virå. Turen till målet i Sandviken vid Bråvikens strand finns kvar och dit kan vi ta oss en annan gång.

Tur var väl det. Det började strax regna så vi återvände den 8 km långa sträckan till Virå.

Var och en cyklade i sin egen 'bubbla'. 

 Barnen tog av sig skorna och tömde dem på vatten.

 Alla var våta in på bara kroppen och vi frös.
Sedan vi slängt in utrustningen i bilarna och lastat på cyklarna kröp vi in i bilarna med högsta värme på . Jag bytte till en fleecetröja med det dröjde ett bra tag innan jag slutade skaka.

Detta blev en minnesrik tur trots att vi bara cyklade 16 km på 2½ timmar.