Venus

Venus 

- vår systerplanet -

i en kosmisk dans med Jorden

Venus kör om Jorden på innerbanan:

Ingen har väl nu under våren undgått den ljusstarka 'stjärnan' på kvällshimlen i sydväst.

Det är ingen stjärna (som är en sol) utan en planet (betyder 'vandrare') eftersom den från natt till natt ändrar position i förhållande till stjärnorna i sin omgivning, vilka kallas 'fixstjärnor'. 
Den 22 april befanns sig Venus ovanför den stora rödaktiga stjärnan Aldebaran i Oxens stjärnbild. Innan det blir så mörkt att stjärnorna blir synliga är Venus det enda lysande objektet på himlen, bortsett från Solen. Dess skenbara magnitud (ljusstyrka) är -4,5 att jämföra med Sirius, som är himlens ljusstarkaste stjärna med magnituden -1,5. (Magnituden +5 är gränsen för att med blotta ögat se en stjärna.)

Venus är ju mycket lätt att se och på stjärnkartan nedan syns den aktuella positionen den 22 april 2020.

Under de kommande kvällarna kommer Venus att förflytta sig åt vänster (dvs österut) i förhållande till övriga stjärnor.
(Klicka på bilden för att förstora den!)

Planeten Merkurius ligger närmast Solen. Sedan kommer Venus och Jorden och de övriga av solsystemets 8 planeter.

För närvarande kallas Venus Aftonstjärnan, eftersom den blir synlig först efter solens nedgång. 

När den är Morgonstjärna kommer den upp före solen i öster.

I denna 3D-bild framgår hur Jorden roterar runt sin egen axel, vilket innebär att Solen försvinner under horisonten för Venus.

De så kallade stenplaneterna Merkurius, Venus, Jorden och Mars är fasta kroppar, medan de övriga är gasplaneter och utan fast planetyta. Bara Merkurius och Mars (och Månen) saknar egentlig atmosfär, vilket Venus och Jorden har. Detta innebär att Venus markyta inte kan ses på grund av den tjocka atmosfären. Den består till 96,5% av koldioxid och 3,5 % och resten är små mängder av många olika gaser. Atmosfärstrycket är 90 gånger större än Jordens. Det motsvarar trycket på 1000 m djup i havet.

Den stora halten koldioxid i atmosfären bidrar till en stark växthuseffekt, vilket ökar temperaturen till 500 grader. Annars skulle temperaturen varit 100 grader.

På grund av den höga temperaturen är sannolikheten för liv på Venus mikroskopiskt liten.

Precis som Månen så har Venus faser. På denna bild ser man att Venus inte är solbelyst till 100%.

 Med speciell teknik kan man se hur planetytan ser ut under molnen.

Venus yta består av stora lavaslätter och några vulkankratrar. Det finns några stora aktiva vulkaner.

I solsystemet far det omkring sten-meteoriter av mycket varierande storlek, vilka kan fångas in av planeter och månar. De flesta brinner upp i den täta atmosfären. Endast de stora stenbumlingarna når ned till marken, sedan de brutits sönder och skapat kratrar på ytan. 

3-D bild av Venus yta:

Det är bara Merkurius och Venus, som inte har några månar.

Eftersom Venus rör sig runt sin egen axel i motsatt riktning mot rörelsen runt Solen så kan man säga att den roterar baklänges, vilket endast Venus och Uranus gör.

Den röda planeten rör sig medurs runt den svart-blå solen, som roterar moturs. 

Eftersom rörelse och rotation är åt olika håll är banan retrograd.

 Venus är solsystemets enda planet vars dygn är längre än dess år, eftersom Venus snurrar ett varv runt Solen (Venus-år) på 225 jorddygn, men behöver hela 243 jorddygn för att rotera ett enda varv runt sin egen axel.

Såväl Sovjet som USA har skickat rymdsonder till Venus. Den första 1961. Några gick i omloppsbanor och gjorde många mätningar. Kapslar, som landade på ytan, hann fotografera och göra mätningar innan de slutade fungera på grund av den höga temperaturen.

Venus har - liksom de övriga planeterna - fått namn efter gudar i den romerska mytologin. Venus är 'kärlekens och skönheten' gudinna.

Astronomiska tecken:

♀: Venus, hona och grundämnet koppar

♂: Mars, hane och grundämnet järn.

Krigsguden Mars var Jupiters son och Venus älskare.

Näst efter Solen och Månen är Venus det ljusstarkaste objektet på himlen, vilket förklarar människans intresse för Venus. Redan på 1600-talet före Kristus studerade babylonierna Venus, vilket dokumenterades  på ännu bevarade lertavlor. 

Venus har en egen blomma!

Venus flugfälla är en art i familjen sileshårsväxter och härstammar från kvävefattiga våtmarker i USA. Den är en så kallad köttätande växt och fångar mindre insekter och spindlar, som sätter sig mellan bladflikarna i fällan. Där finns små spröt som utlöser stängningsmekanismen när insekten nuddar dem. I naturen stängs bladen blixtsnabbt och insekten är instängd. Då avsöndrar blad en slags ’matsmältningsvätska’ som bryter ned insekten och dess proteiner så kvävet blir tillgängligt för växten. Efter cirka 4 dagar är insekten ’uppäten’ och bladet öppnar sig igen. I svenska kvävefattiga våtmarker t ex Sjösa-kärren växer tre arter sileshår.
Detta är vårt exemplar som står i en stor glasvas på bordet i vardagsrummet.

Och den har en egen mussla!

Den heter Venus verrucosa, som beskrevs och namngavs Carl von Linné på 1700-talet och placerades släktet Venus i familjen Venusmusslor. 

Den har inget svenskt namn.

 Detta är ett fossil av Venusmusslan som levt i Nordsjön.

I detta inlägg spelade Venus huvudrollen!