Det dröjer innan jag kommer in i vardagen
igen. Nästan hela tiden tänker jag på Carolina. Saknaden är så stor. Tack vare släkt
och vänner - såväl nära som bara bekanta, vilka på olika sätt deltagit i min
sorg, har jag fått en bra stöttning genom fina samtal eller bara med en värmande
kram - orden räcker ju inte till.
Eftersom jag googlat på "sarkom"
insåg jag - när jag hittade så många andra liknande bloggar - att Carolina inte varit ensam i sin kamp mot cancern. Jag trodde i min enfald att Carolina var den enda som
dragit den värsta nitlotten i den stora livstombolan. Vad fel jag hade! Jag
hoppas dock att många lyckas och får fortsätta att leva med sina
nära och kära och glädjas åt det härliga LIVET.
Nu återstår för oss som finns kvar att ta
vara på vår utmätta tid genom att leva fullt ut så som Carolina skulle ha gjort
om hon funnits kvar hos oss.
Carolina kommer alltid att finnas i mitt
minne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar