Resan till Namibia 2018. Del 4: Namutoni Camp - Okavangodeltat.

Söndag den 4 februari börjar dagen med en morgonsafari i Etosha NP från Namutoni Camp.

Här har vi sovit gott trots regn och åska och väl skyddade från vilda djur - om man stänger grinden!

Något gömmer sig under träden!

Det är tre geparder - enligt Johan två ungar och deras mor.

Geparden är världens snabbaste landdjur på kortdistans. Den jagar dagtid och kan inte dra in klorna. Den kan springa i 200 meter med en hastighet över 100 km/tim.

Den spanar av omgivningen och går strax tillbaka till familjen utan att bry sig om oss.

En leopardsköldpadda vid vägkanten. Den är däremot oerhört långsam!

Etosha saltpan - saltslätt - så långt ögat når. Här finns inget vatten.

Efter födseln präglades ungen på mammans "triangel", så den alltid hittade henne.

Gnuer 

Vi återkommer och äter picniclunch i parken i Namutoni Camp som vi sedan lämnar och åker vidare mot Tsumeb som ligger åt sydost.

Det är bara 15 mil till Kupferquelle Camp där vi checkar in.

Det tyska namnet "Kupfer-" tyder på att man brutit koppar i området.

Där finns en härlig simbassäng att svalka sig i.

Det här är ett annat sätt att turista: herrgårdsvagn där tältet monteras på taket med ingång via en stege. De hyr in sig på en camp där det finns grillplats och bord mm samt tillgång till toaletter och pool.

En Plumbago-art - kanske Blyblomma

Även denna kväll förundras vi över ett häftigt åskväder.

Vi väcks tidigt måndagen den 5 februari.

Vid soluppgången njuter vi av frukosten intill den vackra trädgården.

En slags verbena

På Google Earth-kartan kan man se de tre lodger vi har bott på.

Etosha NP är större än Uppland och Västmanland tillsammans. Sjön är c:a 12 mil lång - ungefär som Vänern.

Nu befinner vi oss i utkanten av Kalahariöknen som har en areal på 1 miljon km² huvudsakligen i Namibia och Botswana.

Dagen börjar med ett besök vid Hoba-meteoriten.

Hur allvarligt menad är denna skylt?

Det är en liten entréavgift för att gå och titta på den 60 ton tunga meteoriten. Den har grävts fram, men på grund av sin tyngd har den aldrig flyttats. Den är den största kända meteoriten och det massivaste naturligt förekommande stycket av järn på jordens yta. Den föll ned med hastigheten 320 km i timmen för kanske 80 000 år sedan utan att splittras. Den innehåller 84% järn och 16 % nickel.

Efter förfrågan på FB svarar Hans-Erik Wanntorp Dichrostachys cinerea — sickle bush. En akaciasläkting som är vanlig där. Inte lätt att ta sig fram i dom snåren (Foto: Gunnel)

 Här finns en så kallad geocache. Med fotot bevisar vi att vi varit där.

Vi gör ett längre besök hos San-folket vars traditionella levnadsvanor hotas av den moderna världen.

Denne 28-årige man hälsar oss välkomna till deras by.

Vi väntar på "föreställningen"

Denna kvinna berättar på engelska om vad som som händer.

Två män turas om att tända en eld med två träpinnar. De jobbar länge och lyckas till slut.

Kolla videon, som är starkt förkortad!

Familjeidyll

Här tillverkar de en pilbåge. Den vänstra mannen "tar fram" fibrerna ur ett agaveblad. Han trycker ned stortån mot agavebladet som han drar undan med vänsterhanden. Det ska bli bågsträngen.
Den högra mannen yxar till bågen.

Vi får känna på de smäckra pilarna som brukade doppas i dödligt gift.

Jägarna smyger sig på viltet, som de kan träffa på 40 m avstånd.

I boken Gryning över Kalahari skriver Lasse Berg 2005 om sina möten med San-folket (bushfolket) i Kalahariöknen. Han levde med denna folkspillra, det genetiskt äldsta folkslaget på jorden, de som befolkade Sydafrika för cirka 150 000 år sedan. De är inget levande fossil, deras livsstil började förändras för tusentals år sedan, när de fördrevs av jordbrukarna. Men det finns drag kvar från människans ursprungliga jägar- och samlartillvaro så som vi och våra föregångare levt i miljoner år.

I Skymning över Kalahari följer Lasse Berg människans rutt, när hon för cirka 60 000 år sedan lämnade Afrika, för att tränga djupare ner i frågan om hur vi började odla jord. Ett produktionssätt som skapade överskott, privategendom och därmed krig, klassamhälle, könsroller, slaveri, sjukdomar och undernäring – det vi kallar civilisation.

Med jordbruket började det verkliga skitlivet, den omänskligt långa och tunga arbetsdagen som Lasse Bergs ställer mot San-folkets matsamlande, som tar ungefär två timmar av dagen. Resten av tiden ägnas åt prat i grupper på omkring 20–30 individer.

(Ur  Aftonbladets artikel Urmänniskan är framtiden  av Ann Charlott Altstadt om bushfolket som lever utan krig och konkurrens. Den 26 februari 2018)

Som avslutning får vi uppleva en sång- och dansföreställning.

Lunchen blir en "busspicnic"

Vi fortsätter resan till N´Kwazi Lodge nära staden Rundu uppe i norr vid gränsen till Angola.

Vi åker genom den Namibiska landsbygden. 

Strax framme.

 Lodgen ligger alldeles intill Okavangofloden, som utgör gränsen till Angola.

Efter incheckningen tar vi en kaffe i baren med utsikt över floden.

Jag får hjälp med min stora bag.

Här ska vi bo i natt.

Efter middagen bjuds vi på en dans- och sångunderhållning i baren.

Här ska Marita sova väl skyddad mot malariamyggorna.

Nästa dag fortsätter vi in i Okavangodeltat i Botswana. Del 5.