Vår andra utflykt med husbilen. Del 2 Nedre Glottern

Mattias hade monterat ett 12 voltsuttag ovanför sängen så jag kunde enkelt koppla in min CPAP med ström från batteriet. Vi sov bra och efter frukosten började vi vandringen söderut från P-platsen enligt röda pilarna på kartan.

På infotavlan står det: På den stensatta planen omlastades kol och torv. Kolet kom i kolryssar lastade på hästforor. Kolet producerades i kolmilor. Bara i reservatet finns resterna av 43 kolmilor! De flesta var i bruk under 1800-talet och en bit in på 1900-talet. Torv bröts i små torvmossar i skogarna här omkring.
Från hästfororna lastades godset om till den lilla järnväg, som började här. Det är järnvägsbanken som nu grusats upp för att fler ska kunna ta sig fram. På ett ställe vid utskeppningshamnen vid Karlsdal (vindskyddet) kan man fortfarande se några träsyllar som tillhörde järnvägen. 

De onaturligt raka stränderna på Smågölarna beror på torvbrytningen. (Se även Bengtgölen)

På infotavlan står det bland annat: Det var Torshagsfabriken som behövde torv till att värma sina stora industrilokaler och andra byggnader. I Karlsdal lastades torven på en pråm, som drogs av en liten ångbåt ner till kajen vid Torshag.

Vitmossan växer alltid tätt ihop med andra plantor och alla når samma höjd. Plantan har inga rötter utan tar upp vattnet direkt från omgivningen. Den växer till i toppen och samtidigt dör den nedre delen, som inte bryts ned på grund av bristen på syre. Med tiden - mycket lång tid - bildar vitmossan torv. I toppen bildar den sporer för fortplantningen. Växtgruppen kallas sporväxter. Blåklockan är en fröväxt. 
Två vitmosseplantor som frigjorts från sin tuva. 

Bild från Internet.

Från Karlsdal fortsatte vi vandringen utmed stranden österut. Vi lade märke till att barken fläckvis sågats bort på några mindre tallar. På de barkfria områden rann kådan som skydd. 

Många mindre granar var nedsågade, men oftast satt granen kvar i stammen c:a 1 m upp från marken.

På infotavlor, som satts upp av Samhällsbyggnadskontoret (i Norrköping), park och natur, står det bland annat så här: 

Efter hemkomsten konsulterade jag min mångårige vän och skogsman Sven Jonsson om anledningen till dessa ingrepp.  Han förklarade att en trend inom skogsbruket, i en ambition att öka den biologiska mångfalden i t ex naturreservat, är att röja bort mindre granar. Om den avsågade delen hänger ihop med stubben dör granen långsammare.

Alltid lär man sig något!

Vi fortsatte vandringen. På en fin plats tog vi fikapaus och där tog jag chansen att lägga mig på marken och sova en stund. Skönt!

Här har Marita försökt ta en geocache. Hon såg den, men man måste vada i vattnet för att nå den. Den får vi ta en annan gång.

När vi fortsatte blev stigen verkligen brant och svår att ta sig fram på mellan träden ovanför stranden.

Här mötte vi ett par damer, som kände till trakten. 

Vårbäcken porlar - vilket skönt ljud!

Bengtgölen, som en gång var en torvmosse.

Sista biten fram till bilen var besvärlig på grund av vattnet.

Vi hade tänkt stanna en natt till, men när vi skulle koka te på kvällen var gasolen slut. Utan gasol till värmepannan skulle det bli kallt så vi åkte hem.