Utflykt till Omberg. Del 2: Omberg - cykling på Ombergsleden

På tisdagskvällen den 12 maj ville vi inte stå kvar på parkeringen vid Stocklycke vandrarhem, så efter middagen fortsatte vi till Stocklycke hamn, där det fanns gott om plats samt TC.

Vi är i Ekopark Omberg, som förvaltas av Sveaskog med svenska staten som ägare. Sveaskog utvecklar hela 37 ekoparker i Sverige.

Vi går runt och kollar på omgivningarna.

Stranden stupar brant ned i Vättern.

Båtar kan lägga till vid en liten brygga, men blåser det västan kan de få problem.

Under kvällen vandrar vi på en del av Ellen Keys led.

Leden går utmed branten, där jag inte vågar gå med mina stavar så Marita fick fortsätta ensam.

En uttorkad bäckfåra.

Marita gick igenom Bokskogens naturreservat.

Boken håller på att öppna sina bladknoppar som pekar mot himlen.

De nyutslagna boklöven har fina hår på kanterna!

Under hasselsnåren växer den ljusrosa Vätterosen (har inget med Vättern att göra). Den saknar klorofyll och kan inte fånga in solljuset och bilda socker (genom fotosyntes) utan får sin näring genom att parasitera på t ex hasselns rötter.

Vättar är enligt folktron små underjordiska mytiska människoliknande varelser.

Vid 9-tiden på kvällen har fler bilar och en husvagn anlänt.

Omberg är en 10 km lång och 3 km bred horst, som bildats för cirka 1 800 miljoner år sedan. När jordskorpan drogs isär sjönk berggrunden genom en så kallad förkastning och då uppstod en gravsänka, som vattenfylldes och blev Vättern. (Detta är min mycket förenklade förklaring.)
 

Stocklycke hamn vid nr 18. Ellen Keys strand nr 7.

Solen skiner när vi vaknar på onsdagsmorgonen den 12 maj vid Stocklycke hamn.

Vi åker till Höje Lilläng där vi parkerar och plockar ned cyklarna för en tur på en del av Omberg runt-leden. 

Vi stannar ofta för att vila och njuta av naturen och utsikten. 

Vädret är underbart skönt.

Utanför vägrenen blommar fortfarande vitsipporna. 
Från Wikipedia: Den har en komplicerad reproduktionscykel. Längs den underjordiska horisontella jordstammen sitter ett antal lågblad som fjäll (blomanlag), varifrån blomstänglar skjuter upp. När jordstammen vuxit en tid böjer den sig med spetsen uppåt, och en ensam blomknopp bildas. Den blir kvar över kommande vinter. Följande vår skjuter en sidogren (biaxel) upp intill stjälkens fäste på jordstammen, varifrån ett ensamt blad skjuter upp ovan jord. Sedan bildar jordstammen flera fjäll och kryper vidare ett stycke, böjer sig uppåt och övergår i en ny stjälk. Så fortgår det år efter år. Jordstammen är därför en s k skottkedja, som kallas ett sympodium. Alla blommor som kommer från en gemensam jordstam är genetiskt identiska och utgör tillsammans en enda individ.

Men här växer också gulsippor. Varje stängel har två eller tre blommor med fem kronblad medan vitsippan bara har en stängel med 6 - 8 kronblad.

Marita cyklar leden, som går genom skogen, medan jag cyklar grusvägen - Vallgatan.

Blåsipporna blommar fortfarande utmed stigen.

Det första lilla humleblomstret har slagit ut.

Vägen är härligt fin att cykla på!

Här växer massor av pestskråp (pestilensrot).

Den har precis som vitsippan en krypande jordstam. 

Från Bergianska trädgårdens hemsida: 

Pestskråp, Petasites hybridus, är vildväxande i mellersta Europa. Pestskråp infördes som läkeväxt till Sverige av munkar på 1300-talet. Roten användes förr mot kramper och sår. I Norden förekommer nästan bara hanplantor. Honplantor är mycket sällsynta och plantorna sprids därför vegetativt. Pestskråp växer i täta bestånd på frisk, fuktig och näringsrik mark och kan bli ett besvärligt ogräs.

Blomställningen är ca 30 cm hög med många ljust rosalila blomkorgar. Efter blomningen utvecklas de stora rabarberlika bladen.

Pestskråp är släkt med tussilago och ganska vanlig i Sverige upp till Dalälven.

Bladen liknar tussilagons (hästhovens) blad, fast blir MYCKET större.

Skogsbingel är svårupptäckt bland allt det gröna. Även skogsbingeln har en krypande jordstam och den är två-byggare, dvs har antingen han- eller honplantor. Det betyder att en pollinerare först måste besöka en hanplanta och få med sig pollen, som sedan ska hamna på honplantans pistill.
Vilken kan pollineraren vara? Och vad lockar skogsbingeln med? Den har ju ingen lysande blomma. Kan det vara doft eller smakligt nektar?

Från Statens Veterinärmedicinska Anstalts hemsida:
Växten är giftig, sannolikt på grund av dess innehåll av saponiner, metylaminer och eteriska oljor. Förgiftning har konstaterats hos hästar, kor, får, getter, kaniner med flera djurslag. Växtens giftighet avtar vid torkning men försvinner ej. Djur ratar vanligen växten både i färskt och torkat tillstånd. 

Vi möts precis när Marita korsar Vallgatan och vi fortsätter tillsammans.

Gullvivan är en av våra mest älskade vårblommor. På latin heter den Primula veris, dvs 'vårens första'.

Gullvivans han- och honorgan är olika utformade i olika plantor, kallas heterostyli.

En typ har kort pistill och långa ståndare (vänster i bilden) och den andra typen har lång pistill och korta ståndare (höger i bilden). Detta arrangemang motverkar självbefruktning och gynnar korsbefruktning, dvs pollen kan inte överföras till några pistiller i samma planta när t ex ett honungsbi kryper in. 

 

Violsläktet Viola innehåller över 400 arter. Detta kan vara ängsviol - Viola canina. Canina betyder att violen är 'hundlik' i den bemärkelsen att dess utseende kan variera precis som hundens (tax, schäfer eller pudel).

På den torra och varma sluttningen har redan smultronet börjat blomma.

Skoputsare kallade vi som barn denna ludna växt, som heter Blåsuga. Det latinska namnet är Ajuga pyramidalis. Det lät roligt (Ajuga alltså) så det lärde jag mig tidigt. Pyramidalis anger naturligtvis växtformen.

På den torrare sluttningen växer hassel, en, hägg och enstaka stora granar.
I fjärran syns Tåkern.

En bit upp i denna bamsegran sitter det en geocache som vi inte vågar klättra upp till.

 

Efter en längre fika- och vilopaus i solskenet fortsätter vi cyklingen. Det bär nu nedför. När det blir riktigt oländigt få vi gå och leda cyklarna.

I denna steniga och leriga nedförsbacke fixar Marita ned den tunga el-cykeln.

Äntligen nere på plan mark.

Här är det heltäckningsmatta med ramslök. Det ligger en svag lökdoft i luften. Om någon vecka har de vita ramslöksblommorna slagit ut.

På Omberg har Länsstyrelsen i Östergötland sex naturreservat.

Så är vi lyckligt och väl tillbaka vid Höje Lilläng. Vilken tur att vi inte gjorde turen motsols, för då hade vi fått de leriga backarna i början och då hade vi troligen vänt, men nedför klarade vi det - dvs tack vare Marita.

Vi parkerar för natten vid Hjässatorget.
När jag sitter och solar kommer ett par paddor hoppande. Det är inga grodor utan paddor, för de har vårtig hud.
Från Riksmuséets hemsida: Hanen eller ofta flera hanar klamrar sig fast (amplexus) om en hona. De har yttre befruktning, det vill säga honan lägger äggen och hanen sprider sina spermier över äggen så att de kan befruktas.

Medan jag tar det lugnt efter cyklingen vandrar Marita den 6,5 km långa Ellen Keys led. Här kommer hennes bilder: 

Marita passerar först Mörkahålskärret, som är ett kalkkärr med orkidéer, men de har inte börjat blomma än.

Mörkahålskärret ligger på sluttningen bortom gölen.

Bokskogen ligger på Ombergs sydvästra sluttning.

Utmed leden finns ett flertal tavlor av den här typen.

Ellen Keys Strand öppnar i juni men man få gå omkring på tomten.

På Hjässan - 261 m ö h - är det från tornet fin utsikt österut över bland annat Tåkern.

Kvällsfika vid husbilen på Hjässatorget.

På tisdagskvällen den 12 maj fick vi ett hastigt påkommet besök av en tysk familj. Det var Jojo, som är son till min ungdomsvän Carlo, som jag träffade på ett internationellt scoutläger i Barsebäck 1950. Efter lägret brevväxlade vi i flera år och sommaren 1954 bodde jag med hans familj, när jag praktiserade på Rowentas mekaniska verkstad, vilket Carlo hade ordnat eftersom han själv gick sin lärlingsutbildning där. Carlo hade bett Jojo söka upp mig när han var i Sverige.

De hade under dagen letat efter mig i min hembygd Bodafors och genom min bror fått mitt mobilnummer så Jojo kunde ringa mig. De startade direkt resan hit i sin campingbil.

Sent på kvällen kom de och vi hann prata lite med dem (på engelska).

Fortsättning följer!