Dagsutflykt till Sävö

Eftersom vi sedan september 2018 har ett par geocachar ute på Sävö i skärgården måste vi ta oss dit för att underhålla dem. Av Sörmlands-trafiken hade vi förbeställt resan från Studsviks brygga, där Ebbe väntade med sin M/S Thor. Efter en 15 minuters skön båtresa släppte han av oss på Sävö vid vandrarhemmet i Sävsundet.

Vandrarhemmet utgörs av de gamla lotsbostäderna.

Nästan hela Sävö är naturreservat sedan 1987.

Ur Länsstyrelsens beskrivning: Sävö ligger nära fastlandet och har innerskärgårdskaraktär. Ön är starkt kulturpåverkad och präglad av jordbruk- och betesdrift. Ön är måttligt kuperad och når som högst 18 meter över havet. Här finns två vandringsleder, Sörmlandsleden och Sävöleden. Båda är omkring tre kilometer långa. Sörmlandsleden tar dig genom hagmarker, skogsbeten och upp till fantastiska vyer från öns högsta punkt. Sävöleden ansluter till Sörmlandsleden och tar dig norrut och västerut på ön. Längs Sävöleden vandrar du hela tiden nära vattnet. Klipphällar, branta berg, sänkor och skrevor finns framför allt på den västra sidan. Skogen består av gran och tall med alkärr på några ställen. Stränderna är omväxlande och ofta låglänta med strandängar. Mest känd är Sävö för sina gamla lotsbostäder, som användes av lotsar från 1600-talet och fram till 1967 då lotsningen upphörde. Under andra världskriget fanns till exempel sju lotsar på ön. På öns sydöstra spets ligger ett litet museum som speglar lotsningens historia. De före detta lotsbostäderna används idag som vandrarhem och här bedrivs även lägerskola under terminerna. På Sävö finns gott om rester av det gamla odlingslandskapet: åkrar, odlingsrösen och handgrävda diken. På ön finns också omkring 100 hamlade träd av lind, ask och ek. Några riktigt gamla ekar– omkring 300 år gamla – finns kvar i anslutning till den gamla lotsplatsen. De flesta ekarna planterades troligen då Sävö var en arrendegård under Tureholms säteri, under den tidsepok då eken ansågs symbolisera välstånd och framgång.

Som vanligt i naturreservat finns det gott om informationstavlor. På marken nedanför den här ihåliga eken ligger det mulm.

Från internet:

Mulm är det lösa material som ansamlas inuti ihåliga träd

(mulmträd). Den består framför allt av lös, murken ved. Där finns

också ofta exkrementer från vedlevande insekter, fåglar och fladdermöss, gamla fågelbon samt rester av döda djur. I mulmen lever en artrik och särpräglad fauna, bestående av bland annat skalbaggar, tvåvingar och klokrypare. Välkända arter är bland annat läderbagge, matt mjölbagge, mulmknäppare och gammelekklokrypare. (Stavningen är korrekt - vad står det?)

Vi slog in på den vältrampade Sörmlandsleden och vandrade norrut utmed den östra stranden.

Den här stora myrstacken exponerar sig mot solsidan dvs söder.

Här konstaterade vi att Ecobears geocache Tallhälen var i gott skick.

Vi kom fram till Stella Maris.
På informationstavlan kan man bland annat läsa detta: 

Konstnären Anita Gredes vindskydd Stella Maris står som ett skyddsväsen och vaktar hav och skärgård. En skyddsmantelmadonna med kraft från naturen, skapad för att besvärja makterna och stärka de egna krafterna. Hon står där för att skydda det hav vi har att gemensamt försvara. Länge var Östersjön ett krigets hav, där olika länder kämpade om herraväldet över havet. Idag gäller kampen något annat, att rädda själva havet till livet. 

Stella Maris betyder Havets Stjärna och är en kvinnogestalt i ek, med en mantel av flera hundra år gamla återanvända bräder från en riven arbetarbostad vid Gärdesta.

Vid Boholmsviken finns en brygga varifrån det är nära till Källviks brygga på fastlandet.

Här lämnade vi Sörmlandsleden för ett tag och gick i stället den blåmarkerade Sävöleden för att komma till de båda Earth-cacharna.

I Djupviken finns en brygga där vi badade senast vi var här. 

Idag lockade inte vattnet till bad, vilket berodde på algblomningen. Däremot passade det bra att ta en fikapaus.Med hjälp av mobilens koordinater hittade vi fram till området med den svagt lilafärgade ’skaljorden’ ovanför stranden.Skaljorden består av krossade blåmusslor blandade med lerpartiklar.

Det finns mindre bitar av blåmusslans tjockaste del, resten är finfördelat. Blåmusslorna levde på botten i ett forntida hav. När den 3 km tjocka inlandsisen efter hand smälte bort resulterade landhöjningen i att Sävö 'steg upp ur havet' så att skalbankarna blottades och blåmussleskalen började vittra sönder.

Vår uppgift, för att kunna logga denna earthcache, var att läsa en text om ’skaljorden’ och sedan studera materialet på plats för att kunna skicka svar på några frågor till cacheägaren.

Det fanns flera grävlingsgryt i området.

Vid Hästkroksviken cirka 200 meter därifrån vid havsviken Tvären har 'Coland' skapat sin andra earthcache på Sävö. Där finns en grupp av jättegrytor som bildats i samband med den senaste inlandsisens avsmältning för cirka 9 000 år sedan. 

Den övre 10 cm djupa jättegrytan var nu torrlagd. Den undre var 30 cm djup med både stenar och vatten i. 

Vi skulle besvara frågan: Vilken av dem bildades först? Inte så lätt. 

När vi fortsatte vandringen på den blåmarkerade stigen passerade vi ett gäng fridsamma och måttligt nyfikna kossor. De bidrar till att naturreservatets syfte att bevara öns biologiska mångfald och hålla landskapet öppet. Korna betar här från maj till oktober och ägs av Bergs gård på fastlandet.

Mitt på ön ligger Sävö gård. Deras får bidrar också till att behålla det öppna landskapet.
Vi vandrade vidare på Sävöleden till ett vindskydd. För 2 år sedan placerade vi en geocache nära vindskyddet. Den heter ’Kramgo’ för vi klämde fast den mellan en sälg och en björk. Men sälgen hade blåst sönder. En hjälpsam geocachare hade fixat cachen på ett finurligt sätt så vi behövde inte göra något åt den.

Så här ser den ut idag. Kan du se gömman?

Högsta punkten på Sävö är Kikarberget med 25 m (enligt en annan källa än Länsstyrelsen). Dit upp orkade jag inte gå idag. Därifrån kan man se Landsorts fyr drygt 2 mil bort. 
När vi kom tillbaka till vandrarhemmet åt vi upp resten av vår matsäck och Marita tog dagens andra dopp bland båtarna i Sävsundet.Under tiden besökte jag Lotshuset.Mot land är lotshuset rödmålat och mot sjösidan vitmålat eftersom det fungerar som sjömärke. 
Där har nyligen det lilla muséet rustats upp av Oxelösunds hembygdsförening med många fina informationstavlor.Genom den här luckan i dörren kunde lotsarna ha uppsikt över trafiken genom Sävsundet.

På Sävö pågick lotsningen åren 1642 till 1967. En lots följde med sitt fartyg till nästa lotsstation och lotsade sedan ett annat fartyg tillbaka.

Från 1200-talet utgjorde kung Valdemars segelled sjöförbindelsen mellan Danmark och Baltikum. Den svenska delen började i Utlängan i Blekinge och fortsatte via Arholma och Åland till Tallinn/Reval i finska viken. Utmed hela sträckan fanns lotsstationer för att öka sjösäkerheten.

Vi hade beställt återfärd till Studsviks brygga, där vi tog farväl av Ebbe mycket nöjda med denna dagsutflykt i skönt sensommarväder.