Funderingar vid en lövbrasa

Ljuset från den energirika solstrålningen träffar växternas blad och löv, vilka då ser gröna ut eftersom den röda delen av ljuset absorberats av bladcellernas kloroplaster. I kloroplasterna (=färgade 'kroppar') finns klorofyllet, som fungerar som mottagarantenn för ljuset. Här sker fotosyntesen varvid koldioxid och vatten sätts ihop till den enklaste sockermolekylen, där solenergin lagras som kemisk energi. Syret blir liksom över och hamnar i luften, som vi kan andas eller som behövs vid förbränning.

Sockret tillsammans med olika mineral bygger sedan upp de ämnen som utgör växten. 

Blomväxter blommar - ofta vackert - på våren så att t ex insekter kan flytta pollenkorn (med hanceller) till honblommans pistill. Slutligen sammansmälter hancellen med äggcellen som sedan växer till en frukt med frön vilka i sin tur blir en ny växt.
Detta var liksom huvuduppgiften - 

att föra livet vidare till nästa generation!

Vårens och sommarens färggranna blommor har således blivit lysande bär, vilka lockar t ex fåglar att äta bären varefter fröna sprids på marken där de kan gro.

Den kemiska energin i de söta bären hamnar i djuren som måste ha energi för att kunna leva. Samtidigt levererar djuren koldioxid.

Det hela är alltså ett stort kretslopp!

Och i trädgården kan vi njuta av färgerna.

Järnek

Mahonia

Löven behövs inte längre och hos t ex lövträden bryts klorofyllet ned och energi och närningsämnen sparas i stam och rot. Växten växer! 

Då framträder andra färgämnen som gör löven röda eller gula.

Temperatur och dagslängd avgör när löven fälls.

Visst är hösten vacker!

Vi vill inte att löven ska kväva gräsmattan så Marita krattar bort dem. Annars hade daggmaskarna i jorden dragit ned löven, som då blir bra näring till gräset.

Marita sprutar bort mossan, som växer på stenplattorna.

 Marita har också passat på att föryngra häckspirean genom att såga och klippa bort de grövsta grenarna. Uppe vid bergskanten har hon lagt grenar, ris och löv i stora högar.

Frågan är: Ska vi elda upp rubbet i tunnan eller packa i plastsäckar och köra till kommunens tipp för trädgårdsavfall?

Vi börjar med att elda, för grenar och ris är inte så lätt att  lasta i säckar.

Det är min uppgift att sköta brasan, vilket kräver erfarenhet. Det måste brinna, men inte för mycket. Skogsbrand måste undvikas. 

Det är faktiskt jobbigt så ibland tar jag igen mig. Och det är bra, för det är ju - enligt senaste forskningsrön - nyttigt att vistas i naturen.

Jag börjar med torra grenar och kvistar i tunnan samt tänder med papper och kartong i tunnans öppning nedtill. Sedan varvar jag ris och löv. Eftersom lövet är fuktigt bildas vattenånga med sot och koldioxid i den tjocka röken. 

Jag måste komplettera med torrt material i form av vanliga vedträn.

Vi har hållit på i flera dagar. Under natten har det mesta brunnit upp, men elden tar sig igen när jag fyller på med lite torrt ris på morgonen. 

Idag hade vi inget ris kvar så det blev att köra till tippen - två lass med 14 stora säckar. Det går inte att elda enbart fuktiga höstlöv.

 Vi har lagt en del löv i vår varmkompost. Den rymmer inte så mycket, men det är bra för kompostens funktion.

 Totalt 2,5 mils körning på fossilt diesel, som ger koldioxid vilket ökar på växthusgaserna i atmosfären. 

Nu är allt borta och Marita sågar upp de sista bitarna som får bli brasved till vintern. 

I morgon finns det bara varm aska i botten på tunnan. 

Löv, som ligger på marken ruttnar och bryts ned av mikroorganismer. Då bildas samma mängd koldioxid som vid förbränning, men det sker under längre tid. Och värmen från brasan är gammal solenergi! 

Samma sak sker i komposten eller kommunens upplag eller kanske förbränningsanläggning. Där renas i alla fall avgaserna, men koldioxiden - den hamnar ändå i atmosfären.

Hur många vändor med 7 säckar i bilen hade det blivit om vi inte eldat? 

Nu är vi så gott som klara med trädgårdsarbetet och vintern får komma. Det var frost på bilens vindruta i onsdags morse.