Vikingaskeppet Ormen Friske

Idag för 71 års sedan (den 22 juni 1950) förliste det svenska 
vikingaskeppet Ormen Friske vid Helgoland i Nordsjön.

Femton svenska frisksportare fanns ombord, och samtliga omkom.

Det anmärkningsvärda med denna tragedi är att olycksorsaken aldrig utreddes. Skulden lades på skeppet, som inte ansågs ha varit tillräckligt sjödugligt, och på besättningen, som inte skulle ha varit kompetent.

I en doktorsavhandling i samtidsarkeologi har fil lic Rune Edberg, Arkeologiska institutionen vid Stockholms universitet, granskat Ormen Friskes undergång. Han har kommit fram till att det var ett drama i det kalla krigets skugga, och i någon mån en parallell till mörkläggningen av omständigheterna kring den svenska DC-3:a som sköts ner av Sovjet 1952 och som nyligen bärgats.

Ormen Friske hamnade genom olyckliga omständigheter i närheten av bombfällning när amerikanska plan övade inför ett eventuellt krig med Sovjet. För att inte störa de känsliga relationerna till USA och Storbritannien ville svenska myndigheter tysta ner vissa uppgifter om vikingaskeppets förlisning.

Varje Midsommardag från 1951 (och till slutet av 1900-talet) hölls en minnesstund på grässluttningen intill. 

Kopia av Gokstadsskeppet

Det var den främste eldsjälen inom Svenska Frisksportförbundet, Sten Schröder, som 1948 förde fram tanken att bygga en kopia av ett vikingaskepp. Med detta skulle man sedan resa ut i världen och propagera för rörelsens ideal, som var ”hälsa – ridderlighet – fred”. Schröders idé fick ett svalt mottagande i Frisksportförbundets ledning. Man var rädd att bygget skulle bli för dyrt.

Planerna på ett vikingaskepp fick dock positiv uppmärksamhet och kunde förverkligas. Våren 1949 byggdes skeppet – en kopia av det norska Gokstadsskeppet – på ett småbåtsvarv utanför Trosa. Virket var kvistfri kärnfuru från Dalarna.

B visar byggnadsplatsen intill minnesstenen.

Den 12 juni sjösattes skeppet, döpt till Ormen Friske, i Östersjön. Jungfruresan gick via Södertälje till den stora sportutställningen på Djurgården i Stockholm, och blev en stor propagandaframgång. Första resmål nästa år blev Rotterdam, där en sjöfartsmässa skulle äga rum.

Resan inleddes den 4 juni 1950, symboliskt nog från Björkö i Mälaren, där den vikingatida handelsplatsen Birka anses ha legat. Man seglade över Östersjön till Ystad, dit man kom den 12 juni. I Hanöbukten hamnade Ormen Friske i ett oväder, styråran skadades och fem av de sköldar som fanns längs skeppets reling spolades bort. Ovädret blev ett test på att båten var sjövärdig och kunde klara stormvågor.

Helgoland övningsmål för bombflyg

Färden gick vidare genom Kielkanalen, och den 21 inleddes seglatsen över Nordsjön. Samma kväll sågs skeppet cirka 16 sjömil väster om ön Helgoland. Under natten blev det oväntat oväder. Stormen tvingade skeppet att vända för att söka lä vid Helgoland, för där siktades Ormen Friske en sista gång.

Helgoland var ingen bra tillflyktsort. Den drygt två kilometer långa ön hade varit en tysk befästning under kriget. Ön blev sedan ett övningsmål för brittiskt och amerikanskt flyg. Det rådde tillträdesförbud på Helgoland, med undantag för stormhotade fiskare som fick söka nödhamn, och då kunde ta skydd i en bombsäker bunker. 

Bombningarna skedde utan förvarning, och utfördes ofta från hög höjd, 6 000 meter eller mer. De var ett led i förberedelserna inför ett eventuellt krig med Sovjetunionen, då strategiska bombplan från hög höjd skulle fälla såväl konventionella bomber som atombomber över sovjetiska storstäder. I svenska Underrättelser för sjöfarande varnades fartyg för att gå närmare ön än tre sjömil på grund av bombrisken.

Den 21 juni fiskade ett 25-tal tyska båtar norr om Helgoland. När det blåste upp på natten gick en del båtar till sina hemmahamnar, men några ankrade upp vid Helgoland. Vinden ökade till storm och på förmiddagen den 22 tvingades de ankrade båtarna att gå in i den gamla örlogshamnen på Helgoland. Vid 12.30 inleddes bombfällning mot Helgoland och fiskarna tog skydd i bunkern. 

Fick syn på Ormen Friske

Två stannade dock kvar ute då de ville ha uppsikt över sin kutter, det var skepparen Wilhelm Lass och besättningsmannen Gustav Wellnitz. Omkring klockan 13 fick de syn på Ormen Friske på ungefär 1 200 meters avstånd i sydöstlig riktning.

Skeppet seglade med kurs på det smala inloppet till Helgolands redd. Det befann sig väster om den farliga klippformationen Danskermanns Hörn. Enligt Lass fanns inget som tydde på att båten var i sjönöd, den hade seglat många timmar i den svåra stormen för att söka skydd vid Helgoland.

Bomber började nu falla ner i närheten, och Lass och Wellnitz rusade in i bunkern. När bombningarna upphört lämnade de skyddsrummet en timme senare, men då var Ormen Friske försvunnen.

Lass förklarade efteråt att han trodde att svenskarna överraskats av bombregnet, och försökt gira österut för att söka lä bakom Düne, en mindre ö öster om Helgoland. Vid den manövern hade skeppet kommit för nära Danskermanns Hörn och slagits sönder mot undervattensklipporna.

Det måste ha varit chockartat och fasansfullt för svenskarna att på väg mot en trygg hamn plötsligt mötas av bomkrevader och tryckvågor. I det hårda vädret kan de inte ha sett eller hört planen, som flög på hög höjd och fällde bomberna med radarsikten. Piloterna ovanför molnen kan heller inte ha sett skeppet.

Ormen Friskes akterskepp upptäcktes

Tre dygn senare, den 25 juni, upptäckte en fiskare det nio meter långa akterskeppet 45 kilometer från Helgoland. Han bogserade detta till sin hemö Pellworm, och anmälde fyndet morgonen därpå. Då först inleddes en räddningsaktion, och man hittade snart några döda besättningsmän och det drygt 13 meter långa förskeppet. Mindre bitar av Ormen Friske hittades också, liksom delar av utrustningen ombord.

När tragedin blev känd i Sverige spekulerade tidningarna, i brist på fakta, om orsaken till katastrofen som tagit femton unga svenskars liv. Teorierna var många, men genomgående skylldes olyckan på att skeppet var dåligt byggt, och/eller att besättningen saknat sjövana och bestått av, som en tidning skrev, ”kraftlösa vegetarianer”. Sådana åsikter framfördes också av svenska diplomater i Tyskland.

Bombningarna blev kända

Haveriet utreddes av tyska myndigheter, främst av chefen för sjöfartsbyrån i Tönning, Martin Bahr. I en skrivelse till svenska konsulatet i Hamburg den 10 juli rapporterade han att det var en kedja av olyckliga omständigheter som lett till katastrofen. Han påpekade att Ormen Friske klarat många timmar i svår storm och lyckats segla tillbaka till Helgoland, vilket tydde på att såväl skepp som besättning var sjövärdiga. 

Bahr hänvisade bland annat till det vittnesmål som skepparen Wilhelm Lass gett den 9 juli. Denne trodde att skeppet kunnat nå den skyddande redden vid Helgoland om inte bombningarna ägt rum.

Innehållet i Bahrs skrivelse blev känt via nyhetsbyrån DPA, och svenska tidningar skrev dagarna därefter att brittiska eller amerikanska bombningar av Helgoland tvingat Ormen Friske att vända och därmed indirekt vållat förlisningen.

Den svenske konsuln i Hamburg, Torsten Bergendahl, ville inte acceptera slutsatserna i den tyska utredningen, och dementerade den 19 juli att det fanns bevis för att skeppet förolyckats i samband med bombfällning mot Helgoland.

Ett par dagar senare meddelade dock amerikanska tredje flygdivisionens högkvarter i London att man övat bombfällning från hög höjd den 22 juni, och att man kunde ha vållat förlisningen. När Bergendahl fick vetskap om detta skrev han till sina överordnade att detta saknade betydelse och borde ignoreras.

Anhöriga undersökte Ormen Friske

Två bröder till en av de omkomna svenskarna hade, när tragedin blev känd, rest ner till Tyskland och på egen hand undersökt bärgade vrakrester och letat efter vittnen. Åter i Sverige fortsatte de försöken att få klarhet i händelseförloppet då Ormen Friske gått under, och de tog också kontakt med några av landets största tidningar.

Deras aktivitet irriterade UD, som bad ambassadörerna i London och Washington att undersöka saken. Londonambassadören fick i slutet av augusti bekräftat att amerikanskt flyg bombat Helgoland den 22 juni. Först i januari 1951 kom en PM från USA:s utrikesdepartement om att man utrett saken, men att man tyvärr inte hade någon information att lämna.

Under hösten fortsatte Torsten Bergendahl att ifrågasätta den tyska utredningen. Konsulatet försökte också underminera trovärdigheten hos skepparen Lass genom att begära att övriga besättningsmän skulle höras. Deras berättelser stämde dock helt med vittnesmålet från Lass.

Den 23 november skrev Bergendahl till Bahr och meddelade att det hade beslutats att ingen expertundersökning av de kvarvarande vrakdelarna skulle göras.

Dålig PR för Frisksportsförbundet

Trots att femton unga svenskar omkommit hölls heller inget sjöförhör. Eftersom Ormen Friske var en fritidsbåt var sjöförhör inte obligatoriskt, men ett sådant hade kunnat initieras av konsulatet i Hamburg, kommerskollegiums sjöfartsbyrå (föregångaren till Sjöfartsverket) eller svensk domstol. Inga sådana propåer gjordes.

Om Frisksportförbundet agerat kraftfullt och krävt ett sjöförhör eller en riktig haveriutredning hade katastrofen säkerligen blivit ordentligt utredd, skriver Rune Edberg i avhandlingen. Frisksportförbundet hyllade visserligen de omkomna medlemmarna och höll en minneshögtid, men låg i övrigt lågt.

Projektet Ormen Friske hade varit omstritt, och tragedin innebar dålig PR för rörelsen. Man ville därför inte ha någon extra uppmärksamhet.

Flaskposter från Ormen Friske

Två flaskposter, som kan vara från Ormen Friske, dök upp månaderna efter haveriet. Den första hittades vid en badstrand på Sylt den 13 juli. I flaskan fanns en lapp där det med grönt bläck stod ”Unser Shiff Ormen Friske strandet an Helgoland”. (”Vårt skepp Ormen Friske strandar på Helgoland.”) 

Den andra flaskan hittades omkring den 1 september i närheten av Hvidesand på Jyllands västkust. På papperslappen stod det skrivet med blyerts: ”Hjälp! Ormen Friske! Bombardemang!” I närheten av den sistnämnda fyndplatsen hade två av de döda besättningsmännen spolats iland under augusti.

Båda flaskposterna sändes till Statens kriminaltekniska anstalt (SKA) för analys. Slutsatsen från SKA blev att textlapparna inte hade något värde, och man hänvisade till UD:s rapport att det var uteslutet att Ormen Friske skulle ha förlist på grund av beskjutning eller bombfällning.

Politiska påtryckningar?

SKA gjorde dock inget försök att få in skriftprover från de 15 omkomna för att jämföra dessa med flaskposterna. SKA:s ovilja att grundligt utreda flaskposterna medförde att några samtida intressenter undrade om det förekommit politiska påtryckningar för att mörklägga fakta som kunde vara obehagliga för utländska makter.

Inga nya utredningar gjordes dock, och intresset för tragedin falnade så småningom. Av de femton ombord hittades nio kroppar, vilka fördes till Sverige för begravning. Sex besättningsmän förblev borta.

De negativa omdömen om båt och besättning som gjordes efter förlisningen har levt kvar i femtio år.

Att Rune Edberg ägnat sig åt Ormen Friske beror på att han som arkeolog deltagit i olika försök att färdas på floder med båtar som byggts efter vikingatida förlagor. Han blev då intresserad av vad som hänt med andra kopior av vikingaskepp.

– Det var 1999 som jag började titta på materialet om Ormen Friske och tala med anhöriga till de omkomna. Jag insåg snabbt att det fanns mycket okänt källmaterial, liksom många trådar att dra i.

Upprättelse åt Ormen Friske

Rune Edberg fick via anhöriga och medlemmar i Frisksportförbundet fram mycken ny dokumentation, bland annat massor av fotografier. Han fick också tillgång till skrivelser som finns arkiverade på UD. Konsulatsekretessen gäller i femtio år, och dokument från det svenska konsulatet i Hamburg blev alltså tillgängliga under arbetet med avhandlingen.

Rune Edberg förklarar att han med avhandlingen velat ge en liten upprättelse åt Ormen Friske och dess besättning. Det var inte skeppets och frisksportarnas fel att katastrofen inträffade, utan en serie olyckliga omständigheter, däribland bombningarna.

Att sedan svenska myndigheter inte ville utreda saken kan förefalla märkligt, men ser man till tidsandan blir det mer begripligt. Det kalla kriget var inne i en intensiv fas – exempelvis bröt Koreakriget ut den 25 juni, samma dag som Ormen Friskes vrakrester hittades. 

Officiellt var Sverige neutralt, men det fanns ett hemligt samarbete med västmakterna, främst USA och Storbritannien. Det samarbetet kunde äventyras om det blev stor uppmärksamhet kring sambandet mellan bombningarna av Helgoland och vikingaskeppets undergång.

Publicerad i Populär Historia 9/2004

Minnesstenen för Ormen Friske står på den tyska ön Pellworm.

Fakta: Gokstadskeppet – Ormen Friskes förebild

Ormen Friske byggdes som en kopia av Gokstadsskeppet. Detta grävdes fram sommaren 1880 vid gården Gokstad i Vestfold på Oslofjordens västra sida. Skeppet fanns under en gravhög och var nergrävt i tät blålera, och därför hade det mesta av skrovet bevarats. Efter utgrävningen rekonstruerades skeppet, och tillsammans med två andra samtida farkoster, Osebergsskeppet och Tuneskeppet, finns det sedan 1926 utställt i det kända Vikingaskeppshuset på Bygdøy i Oslo.

Gokstadsskeppet är 23,2 meter långt och 5,2 meter brett, och helt byggt i ek. Höjden från kölens underkant till relingskanten midskepps var två meter. Det hade urtag för 16 par åror.

Redan på 1890-talet byggdes en kopia av Gokstadsskeppet. Den döptes till Viking. År 1893 seglade den norske skepparen Magnus Andersen Viking över Atlanten till USA. Jämfört med Gokstadsskeppet hade Viking förbättrats med större köl och några moderna extrasegel. Bara tolv man fanns ombord, och därmed var det således segling och inte rodd som gällde.

Samtidigt med Ormen Friske byggdes en annan Gokstads-kopia i Danmark, med namnet Hugin. Sommaren 1949 färdades den över Nordsjön till England. Hugin hade en besättning om 53 man och roddes med 32 åror. Under resan, som gynnades av bra väder, drack besättningen över 4 000 flaskor öl, som skänkts av Tuborg. Därtill konsumerades rikligt med whisky, rom och konjak, i förebyggande syfte mot sjösjuka. Hugins alkoholdimmiga besättning var en verklig kontrast till de nyktra frisksportare som bemannade Ormen Friske.

Publicerad i Populär Historia 9/2004