Västergötlands platåberg.

På Påskdagen gjorde vi en utflykt från Mariestad till "Kvarnstensgruvan". Den ligger på  Lugnåsberget - ett av de minsta av Västergötlands platåberg (som dock saknar den skyddande diabasen på toppen).
Redan på 1100-talet började Cisterciensermunkar bryta och tillverka kvarnstenar av urbergsgnejs, som bildats före den geologiska perioden Kambrium för mer än 500 miljoner år sedan. Ovanpå gnejsen ligger senare bildade lager av skiffer och kalksten, som innehåller fossil av organismer (bland annat ortoceratiter = numera utdöda bläckfiskar) som under perioden Ordovicium för 400 miljoner år sedan levde i ett tropiskt hav. (Se gravhäll i kommande blogg om Husaby kyrka.)
Kvarnstenarna exporterades bland annat till Turkiet och Afrika. Tillverkningen upphörde i början på 1900-talet.


Måns vid kvarnsten

Stenarbetare

Vi vandrade runt på den så kallade "Stenhuggarstigen". Det var väldigt vackert. Alla vårblommor - vitsippor, svalört, vårlök, blåsippor, lungört, vårlök, skogsbingel, vårfryle och gullvivor - lyste i den flödande vårsolen.


Rara barnbarn bland vitsipporna



Vårfryle är en tågväxt

Skogsbingel, som jag har så svårt att komma ihåg namnet på!

Här finns stenhögar - upplagda odlingsrösen men också klapperstensvallar där vågorna från Yoldiahavet (c:a 9.000 år f. Kr.) spolat stranden ren från grus och mindre stenar. Sedan dess har strandlinjen höjt sig c:a 120 m. Mossa täcker nu de rundade stenarna. .



Klapperstensvall, på grund av att stenarna slipats mot varandra är de runda







Sveafallen - numera utan vatten

Det här är mitt inlägg nr 100!

Under många år har jag känt till och velat besöka Sveafallen i Degerfors. På Påskafton passade det att åka dit i samband med att vi skjutsade barnbarnet Hilma hem till Mariestad. Det var jättefint vårväder när vi vandrade runt på de välskyltade lederna i naturreservatet.

Under c:a 100 000 år hade den 3 km tjocka landisen pressat ned landet i jordskorpan. När klimatet efter hand blev varmare började isen smälta och den södra iskanten drog sig norrut. När isens tyngd minskade började landytan att höja sig (och gör så än idag med c:a 4 mm/år  i Mellansverige). I Degerforsområdet har landytan hittills höjt sig med 160 m.
Det stora Yoldiahavet (för c:a 10 000 år sedan dubbelt så stort som dagens Östersjön) hade förbindelse med Västerhavet (som senare kallades Atlanten) vid det så kallade Närkesundet som kom att snöras av på grund av landhöjningen och endast via Svea älv rann vattnet ut i Västerhavet. Yoldiahavet hade för knappt 8 000 år sedan blivit en jättestor insjö - Ancylussjön. Vid Degerfors mötte Svea älv en stor smältvattenälv -  idag kallad Letälven, som rinner söderut. När vattenmassorna kolliderade uppstod enorma virvlar som sköljde bort allt löst material utom de största stenblocken.

Idag kan vi se spåren i naturen i form av klippblock och jättegrytor - flera 100 i olika storlekar - samt rännor (fem stora älvfåror).



Det här stora blocket heter Skeppet och väger c:a 155 ton

I rännan, som kallas Domedagsdalen, finns den högsta klippväggen - 17 m - där klättrare håller till

Bergtjärn där den största vattenmängden en gång i tiden forsade fram



Men det finns också mysig granskog att vandra i



Det blev en härlig dag. Området har mer att bjuda på så vi kanske kommer vi tillbaka!

Rockelsta slott

Aktiva Seniorer ordnade den 15 april en utflykt till Rockelsta slott, som ligger vackert vid Båvens strand - Sörmlands största insjö - och den finaste! Jag och Joachim hade anmält oss och mitt barnbarn Hilma följde med. Vi blev guidade av nuvarande ägaren - sedan 1973 - Christer von Post. På godset bedrivs förutom skogs- och jordbruk även konferensverksamhet och uthyrning av festlokaler för bröllop. Läs mer på länken: http://sv.wikipedia.org/wiki/Rockelsta

Den ursprungliga byggnaden är ett nationalromantiskt nyrenässansslott från 1700-talet. Det köptes år 1900 av greven och forskningsresanden Eric von Rosen, som rustade upp byggnaderna där han sammanförde sina samlingar från resor och jaktäventyr.
Läs mer på länken: http://sv.wikipedia.org/wiki/Eric_von_Rosen



Utsikt genom entréportalen



Konstfärdig vattenutkastare



Vi lyssnar när Christer von Post berättar om slottet och dess brokiga historia.
Björnen är en av två som Eric sköt i Karelen.




Till vänster rustning från Söderhavet som Eric medfört och en senare inköpt medeltidsrustning

Täljstensspis i en bröllopssvit.
Eric och Mary von Rosens namnteckningar och huvudskulpturer.



 

Joachim vilar i det Turkiska rummet där Evert Taube tillsammans med Eric von Rosen
diktade och tonsatte den vackra visan Nocturne med den inledande textraden "Sov på min arm"

En vinterdag med snöstorm den 21 februari 1920 landade ett taxiflygplan på Båvens is nära Rockelsta. Passagare var Eric von Rosen - även flygare - som valde flyget för att ta sig hem eftersom  SJ-tågen från Stockholm var inställda på grund av vädret - redan då! Piloten var ett "flygaress" från 1:a världskriget - Hermann Göring - som nu hade jobb som postflygare i Stockholm. De frusna männen kommer in i slottet för att värma sig vid brasan. Nedför trappan kommer då Carin  (syster till Erics fru Mary) gift med Nils von Kantzow. När Carins och Hermanns blickar möts säger det "klick" och båda blir störtförälskade. Hur går det sedan? Läs på länken  http://sv.wikipedia.org/wiki/Eric_von_Rosen

 



Christer visar oss sin lilla samling av gamla lås.

På denna länk kan man läsa mer om tidsandan
http://knanilsson.wordpress.com/2012/12/22/overklassnazism-eric-von-rosen-pa-rockelsta-och-andra-overklssnazister/

Sista dansen?

Föreningen Klubb Gammeltjoarna som ordnat motionsdans för Nyköpingsborna i 32 år hade i måndags (den 14 april) sin sista dans med tårtkalas och avtackningar.
Det var Lars Rydén som startade motionsdansen med Glade Glenn och Trosa-Lasse som spelemän och Ragnar Hellberg från Katrineholm som ledare och instruktör. Paren Ann-Marie o Rolf Segerberg samt GunnMarie o Leif Axelsson har jobbat med det praktiska och administrativa. Många tack till er alla för era mångåriga insatser för folkhälsan, kulturen och dansglädjen.
Från början dansades på Träffen och under en kort period i Slakthusets källare. De sista åren dansade vi i aulan på Herrhagsskolan, där plastgolvet tack vare kokmalet kaffe fick det ultimata glidet under skosulorna.
Även under avslutningskvällen var dansglädjen på topp. Som vanligt kom hitresta dansare från Oxelösund, Katrineholm och Trosa.
Krafter arbetar nu för att motionsdansen på något sätt ska komma igång igen - helst till hösten 2014.



Glade Glenn



Här avtackas Glenn och påskkäringarna Ann-Marie o GunnMarie.

 

Djur och natur i Sjösa

I morse stod jag vid köksfönstret då en grönsiska flög in i fönstret och sedan hamnade på rygg flaxande med vingarna. Jag tog upp den i handen. Huvudet satt snett - hade den brutit nacken? Dessutom fungerade inte fötterna. Efter ett tag placerade jag den på en sten och se - efter 20 minuter flög den iväg!

Marita och jag gick sedan en skogspromenad. Den giftiga tibasten - Daphne mezereum - blommade redan på bar kvist. Daphne var enligt den grekiska mytologin en blyg nymf som vid ett tillfälle blivit förvandlad till ett lagerträd, och eftersom tibastens blad liknar lagerträdets, valde Linné Daphne som namn för tibastsläktet. Mezerum kommer av arabiska mezeriyn = döda, med syftning på växtens giftighet. (Källa: Wikipedia)

Vid vårt garage har de första vitsipporna slagit ut. De innehåller liksom andra ranunkelväxter en skarp och frätande saft, som någon gång vållat förgiftning med dödlig utgång.
I gamla tider ansågs dess bländande vithet innebära att växten var stark och kunde skydda mot ont. Det var därför bra att äta den första vitsippsblomman man såg. På Gotland kallas den fagningsblomma eftersom den blommade när det var dags att faga, dvs städa ängarna och räfsa ihop fjolårslöv och kvistar, som brändes upp. (Källa: Nils Dahlbeck - Våra vackra vilda vårblommor)
Alla (troligen) blommorna på bilden kommer från en gemensam underjordisk jordstam, dvs det är en enda individ - en klon - med samma genetiska egenskaper. Därför är den också svår att utrota - så plocka på!


Anemone nemorosa - anemon som växer i lundar.

Grannen ringde mig och undrade om jag ville fotografera en padda med en unge på ryggen. Självklart kom jag. Paddan är ett groddjur - tillhör klassen Amfibier - eftersom den lever både på land och i vatten. Äggen läggs och utvecklas i vatten. Till skillnad från grodan har paddan vårtor på kroppen.
Det är hanen som med livtaget "amplexus" har ett stadig tag om honan under parningen. De var på väg ned till kärret. Det var inget problem för honan att hoppa nedför trappan medan hanen höll sig kvar.
Glimmervägen kallades förr "grodvägen". I våtmarken ovanför oss fanns på våren massor med grodor som vandrade ned till havet. När de gick över landsvägen blev de överkörda av bilarna. Det hände att jag på kvällen gick dit och hjälpte grodorna i säkerhet.




Vanlig padda - Bufo bufo

Fotograferat ur grodperspektiv



Kriminalgåta

I går åkte vi (10 personer från Maritas släkt) till Mauritzbergs slott på södra sidan av Bråviken. Vi skulle fira Maritas bror som fyllt 50 år genom att vara med och försöka lista ut vem som mördat Isak, som huserade på slottet år 1820. Vi fick i smågrupper vara med när de åtta misstänkta - spelade av duktiga skådepelare från Comedy Art Theatre - utförde små dramastycken  i olika rum i slottet från källaren till vinden, varvid ledtrådar till gåtans lösning presenterades.  Under den utsökta middagen fick vi möjligheter att ställa frågor till de misstänkta och därefter bestämma oss för vårt val av mördare, motiv och mordvapen. Därefter fortsatte skådespelet och vi fick se dramats upplösning och en vinnare korades bland publiken.
Det var en verkligt trevlig kväll.



Mauritzbergs slott



Johan vill ha relikskrinet

Utpressning



Minnen

Efter traditionell torsdagspromenad i Sjösa-skogen med goda vänner åkte jag in till stan för att lyssna på lunchmusik kl. 12.12 i Nicolaikyrkan. Det var ett svalt men härligt soligt väder. Efter allt regnande -  25 mm på två dagar, var det fart på vattnet i Nyköpingsån under Slottsbron (tror jag den heter).

I kyrkan köpte jag baguette och kaffe och fick en bra plats bredvid bekanta dansanta damer. Organisten Gunnar Björkvall presenterade dagens konsertprogram som helt och hållet var ett önskeprogram med många underbara musikstycken i olika genrer.

Musiken var mycket stämningsfull och med slutna ögon lyssnade jag och njöt. Precis som under motsvarande konsert för ett år sedan började minnen tränga fram. Carolina var då svårt sjuk i cancer. Minnen från hennes barndom dominerade. Så också idag, men nu kom även minnen upp från min egen barndom. Tankarna drog iväg och jag började fundera på att den musik som Gunnar spelade på orgeln skulle jag vilja ha på min begravning. Oj - jag tänker inte dö än. Men å andra sidan så har jag ju levt kanske 90% av mitt liv! (Har jag plötsligt fattat.) Jag borde kanske börja förbereda mig för "finalen"! Nej, naturligtvis ska jag försöka leva fullt ut den tid jag har kvar tillsammans med Marita, mina barn och barnbarn samt njuta av livet på det sätt jag kan. Eller som Carolina sa "att jag skulle ta hand om mig, så att jag finns där för hennes barn och kan berätta om henne".

Jag kom också att tänka på några underbara ord jag fått - dem måste jag skriva ned:
Sagt av

• mitt barnbarn Ella – 5 år – när hon var ute med sin familj och gick i skogen: ”Jag tycker om det här”. Pappan: ”Vad då det här   - skogen?”  ”Nej – LIVET!”
• min mor Dagmar (född 1901) på min 60-årsdag den 24 december 1995 när hon först frågar mig om jag är hennes son och sedan hur mycket jag fyller. – ”Hur gammal är då inte jag!”

Funderar på att berätta och skriva om mitt liv. Jag kommer ihåg att jag bad mina föräldrar att berätta om sina liv genom att prata in med bandspelare, som fanns då (både mamma och pappa hängde med i den nya tekniken). Det blev tyvärr aldrig av och det tycker jag är synd. Det finns så många frågor jag skulle velat ha svar på. Nu hänger de frågorna i luften.
Men vem är intresserad av mitt liv? Mina barn och barnbarn? Inte nu kanske - men senare.
Att minnet ofta sviker gäller alla människor, så det kanske är dags att börja skriva. Jag brukar ju säga att "jag kan inte komma ihåg allt som jag glömt".

Kultur igen

På Nyköpings folkhögskola var det Musikkafé i tisdags. Det var folkmusikgruppen Jaerv från Göteborg som turnerade i Sörmland. Jag kände inte igen en enda låt! Det mesta var egenkomponerat material, men även småländska och norska polskor. Ett medley med skottska engelskor revs av i ett intensivt tempo.

Gäster i vår trädgård

Bland annat tack vare fågelbordet som för det mesta är fyllt med solrosfrön får vi besök av många fåglar och andra djur som också gillar fröna.
De vanligaste så här års är talgoxe, blåmes och koltrast. För närvarande finns på förmiddagarna massor med grönsiskor - kanske 100 st - jag hinner inte räkna dem. Ett bofinkpar kommer fram ibland.
Alldeles nyss kom katten "Främling" från granntomten. Den gjorde ett utfall mot en grönsiska, men den hann undan - den gången. Dramatik i vardagen!


Grönsiska



Orädd grönsiska

Döende grönsiska, som flugit in i köksfönstret



Var är fröna? undrar Nötväckan



Ringduva



 En liten nyfiken Rödhake



Steglits



Troligen en talltita



Husmusen, som har sitt bo under altangolvet

Kopparödla

Fågeljägaren "Främling"