Minnen

Efter traditionell torsdagspromenad i Sjösa-skogen med goda vänner åkte jag in till stan för att lyssna på lunchmusik kl. 12.12 i Nicolaikyrkan. Det var ett svalt men härligt soligt väder. Efter allt regnande -  25 mm på två dagar, var det fart på vattnet i Nyköpingsån under Slottsbron (tror jag den heter).

I kyrkan köpte jag baguette och kaffe och fick en bra plats bredvid bekanta dansanta damer. Organisten Gunnar Björkvall presenterade dagens konsertprogram som helt och hållet var ett önskeprogram med många underbara musikstycken i olika genrer.

Musiken var mycket stämningsfull och med slutna ögon lyssnade jag och njöt. Precis som under motsvarande konsert för ett år sedan började minnen tränga fram. Carolina var då svårt sjuk i cancer. Minnen från hennes barndom dominerade. Så också idag, men nu kom även minnen upp från min egen barndom. Tankarna drog iväg och jag började fundera på att den musik som Gunnar spelade på orgeln skulle jag vilja ha på min begravning. Oj - jag tänker inte dö än. Men å andra sidan så har jag ju levt kanske 90% av mitt liv! (Har jag plötsligt fattat.) Jag borde kanske börja förbereda mig för "finalen"! Nej, naturligtvis ska jag försöka leva fullt ut den tid jag har kvar tillsammans med Marita, mina barn och barnbarn samt njuta av livet på det sätt jag kan. Eller som Carolina sa "att jag skulle ta hand om mig, så att jag finns där för hennes barn och kan berätta om henne".

Jag kom också att tänka på några underbara ord jag fått - dem måste jag skriva ned:
Sagt av

• mitt barnbarn Ella – 5 år – när hon var ute med sin familj och gick i skogen: ”Jag tycker om det här”. Pappan: ”Vad då det här   - skogen?”  ”Nej – LIVET!”
• min mor Dagmar (född 1901) på min 60-årsdag den 24 december 1995 när hon först frågar mig om jag är hennes son och sedan hur mycket jag fyller. – ”Hur gammal är då inte jag!”

Funderar på att berätta och skriva om mitt liv. Jag kommer ihåg att jag bad mina föräldrar att berätta om sina liv genom att prata in med bandspelare, som fanns då (både mamma och pappa hängde med i den nya tekniken). Det blev tyvärr aldrig av och det tycker jag är synd. Det finns så många frågor jag skulle velat ha svar på. Nu hänger de frågorna i luften.
Men vem är intresserad av mitt liv? Mina barn och barnbarn? Inte nu kanske - men senare.
Att minnet ofta sviker gäller alla människor, så det kanske är dags att börja skriva. Jag brukar ju säga att "jag kan inte komma ihåg allt som jag glömt".