Under många år har jag känt till och velat besöka Sveafallen i Degerfors. På Påskafton passade det att åka dit i samband med att vi skjutsade barnbarnet Hilma hem till Mariestad. Det var jättefint vårväder när vi vandrade runt på de välskyltade lederna i naturreservatet.
Under c:a 100 000 år hade den 3 km tjocka landisen pressat ned landet i jordskorpan. När klimatet efter hand blev varmare började isen smälta och den södra iskanten drog sig norrut. När isens tyngd minskade började landytan att höja sig (och gör så än idag med c:a 4 mm/år i Mellansverige). I Degerforsområdet har landytan hittills höjt sig med 160 m.
Det stora Yoldiahavet (för c:a 10 000 år sedan dubbelt så stort som dagens Östersjön) hade förbindelse med Västerhavet (som senare kallades Atlanten) vid det så kallade Närkesundet som kom att snöras av på grund av landhöjningen och endast via Svea älv rann vattnet ut i Västerhavet. Yoldiahavet hade för knappt 8 000 år sedan blivit en jättestor insjö - Ancylussjön. Vid Degerfors mötte Svea älv en stor smältvattenälv - idag kallad Letälven, som rinner söderut. När vattenmassorna kolliderade uppstod enorma virvlar som sköljde bort allt löst material utom de största stenblocken.
Idag kan vi se spåren i naturen i form av klippblock och jättegrytor - flera 100 i olika storlekar - samt rännor (fem stora älvfåror).
 |
| Det här stora blocket heter Skeppet och väger c:a 155 ton |
 |
| I rännan, som kallas Domedagsdalen, finns den högsta klippväggen - 17 m - där klättrare håller till |
 |
| Bergtjärn där den största vattenmängden en gång i tiden forsade fram |
 |
| Men det finns också mysig granskog att vandra i |
Det blev en härlig dag. Området har mer att bjuda på så vi kanske kommer vi tillbaka!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar