Utflykt till Julita

Lördagen den 24 oktober åkte vi till Julita för att hämta barnbarnen Ella och Eliot. Det var öppet hus på Julita gård och vi passade på att strosa omkring i parken medan Eliot var på kalas och sedan var vi alla med på en intressant guidad rundtur i Stora huset. 

Hela Julita gård testamenterades till Nordiska Museet 1944 av den siste private ägaren godsherren och löjtnanten vid Sörmlands regemente Artur Bäckström, som bodde i Stora huset. Under hans tid från 1890-talet skapades den nuvarande trädgården och parkanläggningen. Han lät flytta dit diverse gamla sörmländska hus, för han ville skapa ett slags museum typ Skansen i Stockholm, för att för eftervärlden visa hur man levde på ett större sörmländskt gods.

Redan på stenåldern för 5000 år sedan bodde människor här.

Vid en runsten i parken finns denna skylt:

Det var först från 1180-talet, när cistercienser-munkarna kom till Julia, som det finns skriftliga källor om bosättningar i trakten.

Vid entrén står munken Öljar staty

Inmurad i husväggen finns denna minnessten över munken Tomas Laurencii som dog 1518. Stenen hittades vid en arkeologisk utgrävning av klostret.

På 1500-talet när Gustav Vasa hade ont om pengar - det fanns fler skäl - förstatligades de katolska klostren och Sverige gick över till att ha en evangelisk-luthersk folkkyrka.  Därmed lämnade Sverige medeltiden och gick in i Vasatiden. Då revs klostret och stenarna användes för att bygga upp Julita.

Det nuvarande Stora huset från 1760 ersatte den byggnad som brann ned till grunden 1745.

Julita är inget slott. Någon kung har inte bott där. Huvudbyggnaden kallas Stora huset och var ett adelsgods

Utsikten från Stora huset över parken är magnifik

Det finns många källarvalv att utforska

Julita ligger vid östra stranden av sjön Öljaren

Nattens frost har precis töat bort på detta pionblad

Vid Julita finns Sveriges lantbruksmuseum som en del av Nordiska museet. Här bevaras gamla sorter i form av klonarkiv till eftervärlden t ex pioner, rabarber, äpplesorter m fl

Mogna päron dinglar på grenarna

Barn som (sommartid) besöker Julita får träffa Pettson och Findus 

Skansenkyrkan i Julitas friluftsmuseum har Skansen på Djurgården som förebild.

Kyrkan används endast för vigsel och dop

I önskebrunnen kan man kasta i ett mynt och önska något

Vi gick med på en guidning i Stora Huset. En mycket duktig guide som tydligt och lugnt berättade om huset och dess invånare. Mest handlade det om Artur Bäckström (1861 - 1941), som var den sista privatpersonen som bodde på gården.

Det var ofta fest på gården och efter middagen samlades damerna i damrummet och herrarna i rökrummet.

I Rökrummet kunde herrarna prata affärer och politik, som man inte fick prata om vid matbordet

Alla rum i huset värmdes upp med kakelugnar

Efter det att brand uppstått i köket flyttades köket till en närbelägen byggnad. Pigorna fick då bära maten över gården till ett beredningskök, där kalla rätter hölls kalla på en isbädd medan varma rätter transporterades upp till matsalen i en mathiss.

Det fanns många serviser i matsalen. De var tillverkade av Rörstrand men det fanns också kinesiskt porslin. Ett stort skåp innehöll endast glas.

Av serveringsskeden att döma är det här ett fiskfat

I stora matsalen finns en magnifik kristallkrona som sägs vara en förlovningsgåva från Napoleon Bonaparte till Désirée Clary, som senare blev drottning av Sverige (Carl XIV Johan, som hette Jean Baptiste Bernadotte innan han blev kung) tiden 1818 - 1844. 

Varje gård av rang hade en egen snickare. På Julita hette han Henning Forsman och han har tillverkat de flesta möblerna, vilka var mycket väl bevarade.

Forsmans snickeriverkstad med tvingar och andra verktyg samt en spis med limpanna

Sedan var det dags att åka hem till Sjösa - nöjda med en trevlig dag.

Utflykt till Piteå

Kaffegänget från Linköpingstiden firar sitt 50-årsjubileum i år. Vi började fira i juli/augusti och avslutade i förra veckan i Piteå, genom att jag och Leif tog nattåget upp till Älvsbyn/Piteå för att där umgås med Bertil några dagar. Vi åkte runt och kollade på sevärdheter i trakten - och tog också några geocachar.

Solen har just gått upp över de milsvida skogarna i norr

Vid denna sjö låg det en cache. Om det varit sommar vid vårt besök hade vi passat på att bada.

Vi gjorde en tur till Pitsund och Pite Havsbad. Stenen på älvbrinken är rest till minne av att på denna plats sköts de sista skotten i Finska kriget, vilket jag inte hade en aning om.

Här har en igelkott bråttom att hitta en plats att övervintra på.

 Vid Pite Havsbad var sandstränderna öde.

Det är extremt lågvatten

Inne i konferensanläggningen var det dock full fart.
Vi tar del av den lilla utställningen som berättar havsbadet historia.

I Skeppet är kaffeserveringen öppen

Vi nådde precis upp till cachen i "fågelholken"

I stadsdelen Munksund - där Bertil bor - finns en liten glashytta. Det behövs hela tiden två personer som hjälps åt.

Här går det "hett till"

Det här ska bli whiskyprovningsglas

Hon blåser upp det blivande glaset

Här formas glaset

Whiskyprovningsglas

Vi åker norrut upp till Lillpite, där invånarna är mycket stolta över sin by. Den utsågs till Årets by 2015.

Lillpite kraftstation besökte vi när vi var här förra hösten.

I det här museala vattenhjulet låg en riktigt stor cache, som Bertil lyckades krångla sig in till.

 Sista dagen ägnade vi åt Piteå centrum.

Det nya mycket omdiskuterade parkeringshuset Stadsberget. Det är inklätt med sibirisk lärk, som ej ska ytbehandlas utan blir vit med tiden.

Hotellparken vid Stadshotellet renoverades 2010 och fick då en modern utformning med inslag av Jugendstil, som hotellet är byggt i.

Konstverket Eldåkerbärsblomman skapades av konstnärerna Leif Kindgren, Bo Andersson och Helene Vejrich Andersson under Linnéåret 2007. Norrbottens landskapsblomma är åkerbäret.

Café Cecil finns inte kvar. Nu finns i stället en liten park med en fontän där vattnet sommartid rinner ut genom kaffepannans pip.

 

Precis som under vårt besök i Piteå förra hösten så gick vi på Kvartersbageriet på Storgatan. Det fanns ett bord för oss - det är tydligen populärt att gå på kondis på lördagseftermiddagen. Vi festade på Budapestbakelser. De var verkligen delikata.

Vi avslutade dagen med ett besök på Piteå museum. Där fanns en dagsfärsk utställning om Flyktingar, som vi studerade noggrant och med intresse.

Efter att ha ätit en god middag hos Bertil blev vi skjutsade till nattåget i Älsbyn. Leif och jag var ensamma i kupén. Vi löste dagens Melodikryss innan vi somnade.
Förr vaggades man till sömns av dunket från skenskarvarna. Nu går tågen så tyst och mjukt att man inte märker när tåget startar efter ett stationsuppehåll.

Internationella Earth-cachedagen

Redan 7.30 i söndags blev jag upphämtad av geocachande vänner. Vi tog några cachar under bilturen till Kalkbro där det ordnades ett event för att fira den Internationella Earth-cache-dagen. Earth-cache innebär att cachen ska ha ett geologiskt tema. Under eventet, dit det kom kanske 50 geocachare från när och fjärran,  publicerades en Earth-cache och genast började folk att leta efter svar på frågorna i det gamla kalkbrottet. Svaren skulle skickas in till cacheägaren.

Roligt att komma till denna intressanta plats. Numera bryts ingen kalk här. Det är nu ett naturreservat.

Man går genom denna människogjorda passage för att komma in i kalkbrottet

En del av deltagarna står och minglar med varandra. Det finns alltid mycket att prata om.

En av deltagarnas samling av många spårbara objekt: Travel Bugs och Geocoins.
Förr samlade man frimärken eller öletiketter.

Väggen i kalkbrottet studeras för att kunna svara på frågorna.

På hemvägen stannade vi för lunch i Malmköping och visst tog vi flera cachar där. Här har trädet växt över järnstaketet.

På denna döda björkstam finns en cache.

Loggremsan låg i en av alla burkarna som fanns i den stora burken!

Denna fina höstdag utnyttjade vi fullt ut och hela 16 cachar loggade jag. Kul!

Stanislav Petrov

Jag har just kollat färdigt på dokumentärfilmen "Mannen som räddade världen". Filmen handlar om vad som hände natten mellan 25 och 26 september 1983 i sovjetiskt kontrollrum för kärnvapenmissiler. Stanislav Petrov var chefen som "anade" att larmet om fem amerikanska kärnvapenmissiler var på väg mot Moska kunde vara ett falskt larm och handlade - med mycket stor vånda - emot reglerna genom att inte skicka iväg de sovjetiska missilerna mot USA. Resultatet hade med största sannolikhet blivit en total ödeläggelse av hela jorden!!!

Finns det någon lösning på motsättningarna mellan stormakterna. Ja - Stanislav säger att "För att bli av med en fiende måste man göra den till sin vän!"

Filmen finns på denna länk: http://www.svtplay.se/video/4008345/mannen-som-raddade-varlden

På kontrollrummets dataskärm syns de tre första missilerna på väg från USA till Moskva

Man vet inte vad som orsakade falsklarmet.

Sarah Riedel på Folkhögskolan

I kväll var jag för första gången i höst på folkhögskolans Musikcafé. Musiken framfördes av Sarah Riedel med Jonas Östholm på pianot och Viktor Skokic på bas. Vilka fantastiska musiker! Några av visorna fick ett jazzigt komp i bästa Jan Johanssons stil och Geord Riedel-stuk.

Repertoaren bestod av bland annat texter av Cornelis Vreeswijk och Astrid Lindgren, vilka tonsatts av Sarah far Georg Riedel. Flera visor var skrivna av Kristina Lugn. Några nya visor var Sarahs egna kompositioner. 

Hon har en ljus ren röst som perfekt backas upp av  musikerna. Jag fastnade speciellt för Pigan Linas visa "Varför och varför", där hon frågar "Varför får jag inga rosor?" eftersom den är på samma tema som drängen Alfreds "Fattig bonddräng". Båda visorna tycker jag fångar stämningen på en liten bondgård förr i tiden.

Folkhögskolans aula var fullsatt av en uppskattande publik vars applåder belönades med två extranummer.

Fin hösthelg

Vilken fin höst det är! Nu tycker jag att vi fått rejäl kompensation för den dåliga försommaren. Under lördagen är vi hemma på tomten och fixar. Marita målar staket tillsammans med Mårten och jag byter ut några dåliga staketbrädor.

Det här med målning har Marita ärvt av pappa Harry

Av min mamma Dagmar lärde jag mig odla jordärtskockor. Man äter de underjordiska knölarna. De är goda till soppa eller gratäng. Så länge det inte är frost växer den drygt 2 m höga solrosliknande plantan så att knölarna blir stora som potatisar. Vi låter knölarna vara kvar i jorden under vintern och tar inte upp dem förrän det att dags att sätta ned nya knölar i början av maj. Den är mycket lättodlad - en enda liten bit av en skocka, som råkar blir kvar i jorden, växer upp till en ny planta. Jordärtskockan innehåller kolhydratet inulin, som förhindrar att knölarna fryser sönder. Inulinet orsakar att man får "väderspänningar" om man äter en stor portion jordärtskockor.

Den hårda vinden för någon vecka sedan välte omkull denna planta, vars topp nu växer lodrätt uppåt, vilket kallas negativ geotropism.

På söndagen är vi kulturella och åker till kulturkaféet Fåfängans höstmarknad. Där bjuds på glad och svängig musik av gruppen Tombolan från Linköping. Det är roligt när man kan höra och uppfatta texten i låtarna. De framförde bland annat Olle Adolphssons "Sängen", där ju texten är det viktiga.

Publiken är med och sjunger

Musikgruppen Tombolan

 Höstmarknaden lockade mycket folk. Här vid smedjan går det hett till.

Genom att trampa på en pedal blåses luft in i härden på ässjan så att järnet blir glödande och kan smidas.

Det fanns många salustånd. Där såldes hantverk av olika slag samt grönsaker, bröd, honung osv. Det fanns kunder till allt. Kön till serveringen var lång.

Vi köper surdegsbröd från Näsets Vedugnsbageri i Katrineholm.

Väl hemma igen fortsätter Marita måla på staketet.

Storhultets naturreservat

Med mitt stavgångsgäng i Sjösa gick vi den 1 oktober en vandring till och i det fina urskogsområdet Storhultet några km från Svärta kyrka och nära gården Klavsätter dit vi åkte bil. Vi passade på att ta några geocachar innan vi fikade sittande på en tall som ramlat omkull. Sedan fortsatte vandringen i reservatet, men när vi hade vänt för att gå tillbaka hade missade vi någon ledmarkering och var helt vilse. Eftersom jag hade fikaplatsen inlagd i GPS-n hittade vi tillbaka!

Här börjar stigen till reservatet

I denna rotvälta låg en geocache. Jag skriver in i loggboken.

Anders undrar vad detta är för något - men jag vet!

 Tack mina vandringsvänner för denna fina promenad!

Utsikt från vårt hus efter solnedgången