Stendörren - ett skärgårdsparadis vid Sörmlandskusten

 I söndags gjorde vi en tur med Mårten till Stendörren. Från parkeringen vandrar vi stigen upp mot det nya utsiktstornet.
Spång-gång:

Det är en skön solig sensommardag.

Det gamla tornet var avstängt när vi var här senast. Med pengar från Naturvårdsverket har Länsstyrelsen låtit bygga det nya gedigna tornet. Det invigdes i maj av vår landshövding Beatrice Ask.

Det är 58 trappsteg till toppen.
Därifrån har man en fin utsikt mot havet och delar av Stendörrens naturreservat.

(Klicka på bilderna för att förstora!)

Karta över Stendörrens centrala delar. 
I den inzoomade bilden ser man det svart- och vitmålade fotogenhuset.
Där hämtade skärgårdsborna fotogen till traktens fyrar.
Det kräver gott sjömansskap för att kryssa den smala krokiga leden genom Stendörren. När vi vandrar ned från berget träffar vi på denna kossa. Normalt brukar kossan råma när man kommer nära den, till glädje för barnen.

Vi är nu nere vid udden där båten just passerar norrut genom Stendörren mot Tvären, som är den vattenfyllda kratern efter meteoritnedslaget för 450 miljoner år sedan.

Här låg en gång i tiden krogen, där seglande sjöfarare kunde äta och sova över i väntan på bra väder för att korsa Tvären norr om Stendörren. Idag finns bara lite tegelrester från skorstenen.

På denna vagn vinschade fiskaren upp sin båt inför vintern.

För att transportera boskap mellan öarna användes denna båt.
I förra blogginlägget berättade jag om samtalet med mannen som kört den i sitt arbete.

Vi är framme vid Naturum som var stängt idag p g a sjukdom.

I området finns många informationstavlor, som berättar om vad man kan få uppleva både över och under vattnet.

Namnet nejonöga kommer från tyskans "Neun-augen", som betyder nio ögon, för man tyckte att sju gälöppningar, öga och näsöppning var 9 ögon.

Nejonögat är en mycket gammal art av broskfisk som har en tandförsedd, trattlik sugmun. Vissa arter parasiterar på andra vattenlevande större djur. 

Sedan en tid har Bergs Gård ett transportabelt kafé där det passar bra med kaffe och välsmakande surdegsbaguette.
Den blå tanken innehåller dricksvatten.

Bakom kaféet ligger havskajaker till uthyrning.

På andra sidan ligger Krampö, där fiskaren Alarik bodde och verkade hela sitt liv.

Vi passar på att njuta av - ja ALLT!

Nu ska vi gå ut på den långa smala Runnudden. 
Gattet är Stendörren.

Segelbåten har med motor rundat Runnudden och är inne på Fladen, som är en fantastiskt bra och fin naturhamn. Sommartid ligger massor av båtar här. Hit kommer också landkrabbor för att bada och sola på de fina vattennära hällarna.  

I hällens fördjupning samlas regnvatten och vågskalp då det blåser. En sådant hällkar utgör ett eget litet ekosystem med växter och djur. De måste ha förmågan att klara en torrläggning.

Kan det möjligen vara en grävling som gjort sig en bostad?

Vi vandrar tillbaka mot parkeringen. OBS utsiktstornet.
Gården heter Aspnäset, som varit ett fiske- och jordbrukshemman. Där bodde på 1970-talet Ragnar Edberg, som var tillsynsman för det nybildade naturreservatet.

Han hade tidigare bland annat varit föreståndare på Ottenby fågelstation. Han kallades av vännerna för den 'siste vikingen' (p g a hans framtoning) och den 'siste linnéanen' tack vare hans nyfikenhet på naturen och hans sätt att förmedla sin kunskap.

I syfte att bevara gamla spannmålssorter odlar Björn Eriksson i år svarthavre på åkern nedanför berget.  Han skördar och tröskar sedan havren i ett tröskverk från 1950-talet. Tröskverket drivs av Grållen, som skymtar nedanför tornet.
(Uppgifter från Sörmlands Nyheter den 3 september.)

Marita och Mårten fortsätter vandringen och går runt Stora Krokholmen.
Hur ofta får man se en sådan här tall?

Det är ju tack vare alla broarna som landkrabborna kan komma nära havet och få känna doften av saltvatten. 

Stendörren är en utmärkt startpunkt för paddling i den örika skärgården.
Till skillnad från Stockholms skärgård är det nära ut till det yttersta havsbandet. Bara ett fåtal öar är bebyggda. Det finns gott om tältplatser på hällar eller gräsytor, vilka kanske betas av fåren. 
Marita fotograferade mig när jag paddlade under en av broarna år 2016.

Besöksfrekvensen vid Stendörren har av lättförklarliga skäl slagit rekord under de två pandemisomrarna. Det finns många parkeringar på olika platser varifrån man lätt kommer ut i skärgården. På vissa ställen kan det vara svårt att ta sig fram eftersom öarna är bergiga. Det finns en handikapp-parkering vid Naturum och boardwalk för rullstolar.

Stendörren blev naturreservat 1972 för att
'säkerställa ett rörligt friluftsliv i den sörmländska skärgården'.
På den tiden var skärgården fortfarande en nästan 'levande skärgård'. Jag har personliga minnen av människorna som hade sin utkomst genom fiske och jordbruk på 'sin ö'. De hette Alarik på Krampö, Egon på Långö, Evert på Ringsö, Bengt och Ingrid på Hartsö samt Ingrids far Ivar, Evald och Märta på Sävö och Pojkarna på Morholmen.

På Stensund folkhögskola ordnade vi varje höst under 1970- och 80-talen en Sikfest. Då bjöd vi in skärgårdsborna som tack för att Stensund med bistånd av skärgårdsbefolkningen kunnat segla och paddla i deras 'trädgård'. Eftersom jag vid den tiden hade en Volkswagenbuss var det min uppgift att hämta dem och efter festen skjutsa tillbaka dem till Källviks brygga. Jag vet att sikfesten var mycket uppskattad  hos alla. Ibland åkte vi ut med en folkhögskoleklass för att hjälpa till med potatisplockningen. Jag minns hur vi på kvällen efter plockningen satt på golvet i stugan på Hartsö då Ingrid (född på Hartsö) och Bengt berättade om livet i skärgården.
Vid ett tillfälle fick vi till och med följa med Bengt ut till en ö, där han hade sitt 'hemliga krypin' med en liten spis, säng och transistorradio. Här kunde han koppla av och tänka - kanske 'meditera över livet'. Det var ett förtroende vi fick av Bengt (Blom).
Jag är mycket tacksam för att jag haft möjligheten att tillbringa så mycket tid i denna unikt vackra skärgård.