Familjeträff på Sikargården 4 -5 september.

 Äntligen kan vi träffa alla barn och barnbarn. Det har inte hänt sedan frisksportarnas rikslägret 2019. Sonen Jonas hade fixat boendet för samtliga på vandrarhemmet Sikargården i Simonstorp i Kolmården nära riksväg 55. Vi är 10 vuxna och 8 barn. Jonas hade kanoter och klätterutrustning med liksom Daniel. Vi hade med Maritas kajak. 

På ställplatsen träffar vi Johan Johansson, som för 22 år sedan köpte Sikargården av Helgelseförbundet. Efterhand har Johan med familj och syskon renoverat nedgångna byggnader mm till ett relativt stort vandrarhem med ställplatser för husbilar. Under våren fungerar Sikargården som lägergård då skolklasserna avlöser varandra.
Vandrarhemmet.

Detta var en gång Helgelseförbundets kyrka.

Idag är det förrådsplats och ibland loppis.

Detta är matsalen med stort välutrustat kök.

Vi samlas på matsalens veranda och fikar och pratar. Det är ingen brist på samtalsämnen.

När alla är samlade passar vi på att uppvakta och gratulera min äldste son Jonas, som nyligen fyllt 50 år. Vi sjöng och hurrade också för Eliot (till vänster) som fyllt 12 i veckan.

Barnen tröttnade snart på att sitta och prata och började i stället att leka. Jag kände igen leken sedan tidigare. Den verkar vara avancerad. Jag har aldrig förstått vad den går ut på. De är verkligen självgående.

Sedan spelade de fotboll ett tag och därefter intog de volleybollplanen.

De vuxna bar ned kanoterna till bryggan och snart var paddlingen i full gång. 

Jesper börjar med att ställa sig på SUP-brädan (Stand Up Paddling - stå-upp-paddling). Han hade provat ett sådant flytetyg tidigare och återvänder här efter en tur på sjön.

Han tar ett dopp i det 17-gradiga vattnet och får sedan draghjälp av Bessie in till bryggan.

Det är svårt att paddla en kanadensare ensam. Om man däremot sitter närmare relingen (och klarar hålla balansen!) får man bättre kontakt med vattnet och det är då mycket lättare att styra båten.

Marita och Andrea sätter sig i var sin kajak och gör en längre tur på Fläten. Strandlinjen är 35 km lång.

De upptäcker en bäverhydda. Bävern är väldigt skygg och höll sig undan.

Jag tog fram mitt gamla krocketspel. Sedan barnen - nästan alla är nu tonåringar - hade lärt sig grunderna och hur man krockar och jagar vandra, tyckte de spelet var roligt.

Karolina plockar fram sin stickning och Marita letar efter stickmönster.

Birgitta och Marita vänder på köttbitarna så de inte blir brända.

Jonas vid serveringsdisken i matsalen.

Rum var beställda till varje familj. Barnen - ja ungdomarna, valde ett rum där alla fick var sin säng.

Söndagens morgon innan dimmorna lättat över Fläten.

På söndagen är det klättring som gäller. Vi åker till Ågelsjöns naturreservat. 
I föraren för klättringen saxar jag följande:
 Klipporna vid Ågelsjön hör till samma förkastningsbrant som Kolmården. Ågelsjön är en så kallad sprick-dalssjö. Rörelser i berggrunden gav upphov till sprickor och försvagningar. Ibland var sprickorna så djupa att magma kunde tränga upp i dem. Resultatet av det syns som svarta band i berget (diabas). På detta vis skapades svaghetszoner i berget. Genom vittring, erosion och inte minst inlandsisens nötning har denna dalgång bildats, som sedan fylldes med vatten.
För ca 10 500 år sedan låg hela östgötaslätten under vatten. Jaklobsdalsberget är den högsta punkten i Norrköpings kommun med sin 171 m över havet. Toppen ligger över den så kallade högsta kustlinjen på 150 meters nivån. Härunder är klipporna kalspolade av vågorna medan moränen ligger kvar osvallad ovanför.

Jonas och Daniel gick direkt upp på berget (det finns en stig bredvid klippan) och fäste ett antal säkringsrep. Ändarna kastades ned till dem som skulle klättra.

Först upp är Ella. Hon är mycket duktig. Jesper säkrar.

Här firar hon sig ned efter att ha varit upp och 'klappat' på säkringen.

Här påbörjar Ebba sin klättring med Andrea som säkrare. Saga, som är yngst med sina 9 år, kollar hur Ebba gör.

Det går bra för Ebba!

Nu ska Saga klättra. Ella säkrar henne och ger goda råd.

Andrea säkrar Bastian .

Saga har övervunnit rädslan att luta sig bakåt när hon firar sig ned.

Marita gick en promenad utmed Ågelsjön nedanför de lodräta klipporna.

Vid överhänget kan man få skydd mot regn.

Utsikten från toppen över Ågelsjön

Några, som inte klättrade, besökte Hults bruk, där det bland annat tillverkas yxor.

Nära vandrarhemmet finns en gård, som har alpackor och lamadjur. Dit gick några av deltagarna.  

Efter lunchen packar vi ihop, städar och sedan alla kramats åker vi hem.

Det var en mycket trevlig träff.
Jag trivdes jättebra och gläds åt att så många kunde komma. Jag har full respekt för de ungdomar som prioriterade något annat. Vi får ses vid något annat tillfälle. 

TACK ALLA!

Fakta om Sikargården ur Norrköpings Tidningen den 9 juli 2009:
När Johan och hans fru Madeleine köpte gården 1999 hade de ingen aning hur den skulle användas. Den första tiden bestod av att röja fram ett törnrosaslott så att man såg sjön samt rustade alla byggnader. Tio år senare hade det vuxit fram en verksamhet som sträckte sig över hela året och innehöll flera ben att stå på. 
Sikargården hette från början Tomtebo, som 1865 avstyckades från dåvarande värdshuset i Simonstorp vid kyrkan. Under 20-talet år på 1800-talet ägdes fastigheten av borgmästaren i Norrköping, Engelbrekt Grenander. I grunden torde det ha funnits ett jordbruk för det finns beskrivet hur mycket korn och råg man skulle skänka till fattighuset. I början av 1900-talet köptes gården av doktorinnan Elisabeth Selmer från Danmark, som ändrade namnet Tomtebo till Sikargården. 1938 skänktes gården till Helgelseförbundet (ett frikyrkosamfund mellan åren 1887 och 1994), men inte förrän på 1960-talet började de med en egen kyrklig verksamhet. 1967-1968 byggdes en sommarkyrka på området. Den finns kvar och fungerar under juli som en jättelikt loppis. Längst in i lokalen finns det stora fönstret med ett kors framför kvar.