Pappa G: Besök i Kolbäck

Min bror Erik och hans fru Vera kom på besök helgen 22 - 24 oktober. Det är cirka 2 år sedan de var här hos oss i Sjösa. På lördagen åkte vi till Kolbäck där vi stannade vid kyrkan för att titta till våra föräldrars grav.
I kyrkan konfirmerades och gifte sig vår mor Dagmar. Hon var född 1901 och uppväxt i gula huset, som var mangårdsbyggnad till Kyrkby gård.

Erik gräver en grop framför våra föräldrars grav och sätter ned en julrosplanta, som vi haft med hemifrån. Den har sitt ursprung från vårt föräldrahem på Sjöbacka, där mor hade en stor odling med julrosor. Inkomsterna från blomförsäljningen bidrog till att föräldrarna hade råd att låta oss studera på realskola och ta studenten.

Här är julrosen på plats.

Familjen Ericssons på Kyrkbyn familjegrav, där morfar August och mormor Mia vilar vid den stora stenen. De övriga är barnens stenar.

Mor urnsattes år 2000.
All Helgona-helgen placerar Andreas en ny gravlykta vid stora stenen.

Min morfars far Eric Ericsson föddes 1834. Han tog 1869 över Kyrkby gård och den gula mangårdsbyggnaden efter sin svärfar. Näste ägare från 1903 var min morfar August född 1867. 1921 flyttade han och mormor Mia upp till den nybyggda Kyrkbyåsen, där han dog 1950. Då flyttade mormor hem till oss i Bodafors där hon levde i 5 år.
Mors kusin Karl-Axel brukade gården åren 1946 till 1968, då sonen Andreas fortsatte driva gården till 1988. Andreas bor kvar idag, men gården är nu utarrenderad. Korna och hästarna är borta sedan många år.

En känd gårdsmålare gjorde denna stora (1,5 x 1 m) oljemålning på Kyrkbyn c:a 1920. Från vänster: ångloket på väg till Eskilstuna på TGOJ-banan, sädesmagasinet, kyrkan, Kyrkbyn, stallarna och ladugården.

Strax före sin död 1913 skrev Eric Ericsson "Några ord till mina efterkommande". De är skrivna med bläckpenna med mycket svårläst stil. Så här ser början ut (efter ett faksimil):

Min morbror Eric och hans barn har översatt texten till begriplig svenska och Kolbäcks hembygdsförening har också gjort ett häfte:

Läs det Mina memoarer! Det är ett tidsdokument från hur människor levde för cirka 170 år sedan.
Kyrkbyåsen på 1920-talet. (Bilden från Kolbäcksbygdens bildbank.)

Midsommaren 1944 dansar vi runt stången.
Det är mormor och morfar samt jag vid min mor och far.
Dessutom några kusiner.

Kusken Ivar hämtar gäster som ska åka med tåget från Kolbäcks station.

Morfar och mormor vinkar av.

Kyrkbyåsen har betytt mycket för mig. Här tillbringade vi många jular och somrar. Jag bodde här när jag gick 5:e klass i Kyrkskolan 1946-47.
Den 16 juni 1948 firade morfar och mormor sin guldbröllopsdag med alla barn och barnbarn.

Kyrkbyåsen med landstingets nya konvalescenthemmet Åsgården.
Sedan dess har ett villaområde vuxit upp på sädesfältet.

Kyrkbyåsen 1968 (Jag har scannat gamla diabilder som blivit röda.)

Kyrkbyåsen 1968

1995 åkte jag till Kolbäck med mor, för hon ville så gärna återse Kyrkbyn och gravarna. På stenarna till höger finns plats för mor och moster Rut.

Mor sista gången på Kyrkbyåsens trappa.

21 år senare - den 23 oktober 2021 - står jag med Marita på samma trappa.
Men ändå inte samma hus! Det är nedklottrat och de facto rivningsfärdigt.

På Hallstahammars hemsida Åsgården i Kolbäck kan man läsa:
Åsgården i Kolbäck rivs!

Det tidigare konvalescenthemmet Åsgården, som byggdes i mitten av 1950-talet, har länge stått tomt. Hallstahammars kommun har köpt fastigheten och rivning av den förfallna byggnaden kan nu ske.

Fotona nedan från den 23 oktober.

Infarten till det som nu heter Åsgården, med köksingång och loggia till höger.
(Kyrkbyåsen är numera ett naturreservat)

Fasaden mot väster.

Ett utrangerat bubbelbad.

Loggian

Nu försvinner alltså ett precis 100 år gammalt fint patricierhus. Tragiskt.

Sök mera på "Åsgården Kolbäck"

På platsen Kyrkby 5 ska Hallstahammars kommun bygga nytt.

Vi får i stället glädja oss åt att det betydligt äldre Kyrkbyn står kvar.

Lite längre ut på udden i Kolbäcksåns krök finns ännu huset Ågården.

Där bodde flera av mormors ogifta syskon. De hade även en lägenhet på Linnégatan i Stockholm.

Foto från 1995.

De var välutbildade och bland de första flickorna som tagit studenten i slutet på 1800-talet. De hette Svalling och var barn till smeden Gustaf Emanuel Svalling, som var utbildad verkmästare från Munktells verkstäder i Eskilstuna. Det var min mormors far. Tillsammans med sin svärfar startades 1871 Mölntorps Smidesfabrik på Stampholmen vid Mölntorpsfallet i Kolbäcksån. De smidde bland annat den så kallade Svallingska timmermansborren - navare. De tillverkade också "svallingar", som var sådana här skridskor.

Velocipedryttare: Tre damer Svalling.

Jag minns en svamputflykt till Oxelby då jag fick låna en av dessa cyklar.

Idag ser Ågården ut så här.

Bakom Ågården flyter Kolbäcksån. Ångbåtsbogseraren Rex med åtta pråmar på släp. De transporterade gods på Strömsholms kanal mellan Smedjebacken i norr och Mälaren i söder. Ångbåtsvisslans skarpa ljud varnade mötande båtar. Jag hann uppleva denna historiska epok i början 1940-talet innan pråmtrafiken upphörde. Varje pråm, som drogs via en tross, hade en egen skeppare. Jag minns speciellt doften av stenkolsröken från bogserbåten.
Marita och jag har paddlat Strömsholms kanal under en härlig sommarvecka för många år sedan. Det finns väldigt mycket att kolla på utmed den 10 mil långa kanalen.

Erik hade beställt lunch för oss och Andreas och Boundi på Kolbäcks Gästgivargård. Vi var senast här efter min mors urnsättning år 2000. Gästgivaren Jarmo, som sedan 'coronan' bara serverat frukost till sina nattgäster, gjorde ett undantag för oss när han förstod att vi var barnbarn till August Ericson och fixade då en sen lunch. Mycket god mat. Tack Jarmo!

Läs mer om gästgiverisystemet och C M Bellman, Lasse-Maja, Maria Lang ('Vem väntar på värdshuset?')