I Roslagens famn: Del 3: Albert Engström, Grisslehamn och Väddö.

Dags för ännu en båttur. Det tog 1 timme att komma till Grisslehamn.
Vi njöt varje minut av den vackra skärgården.

Vi vandrade genom det turistpackade Grisslehamn till Albert Engströms viste, där han bodde i 20 år i början på 1900-talet. Det var August Strindberg som lockat hit honom. Det var lätt att hitta dit.

Hans hem är numera muséum, med mycket intressant att titta på.

Besökande välkomnas av Albert Engströms 'alter ego' - Kolingen.

Målet för dagens utflykt var Albert Engströms ateljé.  

Eftersom jag under de senaste åren haft många publika föreställningar om Albert Engström tillsammans med några musiker så hade jag en bild av hur det skulle se ut här. Verkligheten överträffade mina förväntningar. (På grund av coronan så blev min sista föreställningen den 18 mars inställd. Jag hoppas dock att vi framåt hösten eller kanske nästa år kan presentera en uppdaterad version med intryck från dagens besök på platsen.) 

Så här sa Albert när ateljén var klar:
“Nu är min atelier färdig. Den är precis som jag vill ha den och ligger just där jag vill ha den“.

Vi hade bokat en guide i Ateljén. Guiden Louise hade imponerande kunskaper om Albert.

Utsikten mot Ålands hav är magnifik.

I fönstren står ett antal värmljuslampor uppradade. De har formen av en uggla, som var Alberts älsklingsdjur.

Innanför dörren står den hemmagjorda brännvinspannan. Den använde Albert bara en gång, för destillatet gick inte att dricka. Då måste det ha smakat förskräckligt illa!

I taket hänger en roddbåt och två kajaker. 
Denna kajak gillade Albert att paddla i. Han var en verklig friluftsmänniska och här i Roslagen trivdes han som fisken i vattnet.

Alberts far Lars och mor Gony.

Albert började efter studentexamen i Norrköping att studera språk i Uppsala. På  förslag av Bruno Liljefors flyttade han till Göteborg där han gick på Valands konstskola med Carl Larsson som lärare och mentor. Albert blev en av hans skickligaste elever.

Observera skuggfiguren bakom porträttet!

Spegeln använde Albert ofta, speciellt när han gjorde sina självporträtt.

På staffliet står det ofullbordade porträttet av rospiggen Johan Söderman. Han dog 1924 i en ålder av 91 år.

Albert var en av den tidens stora kulturpersonligheter. Jag räknar inte upp alla han umgicks med.

En ny personlighet för mig blev Alberts mycket gode vän och konstnär mm Karl Andersson - kallad Yxlografen eller Xylografen (han arbetade i trä).

Karikatyr av Karl Andersson.

Albert var expert på att få fram karaktärer med några enkla streck.

Albert gifte sig 1894 med Sigrid Sparre (till höger) och fick barnen Malin (förlovad med Evert Taube), Lisa och Lars-Bruno.

Lars-Brunos son Roffen (Rolf) Engström bor strax intill muséet och brukar ha trubadurkvällar.

Bilden med penséerna är ett familjeporträtt där Albert är den blå. Jämför ovan. Den lilla gula pensén med röd dräkt är ett barn som ej nådde vuxen ålder.

Tittar man med förstoringsglas på originalbilden så kan man se ett litet självporträtt i den blå blomman. Blått var Albert älsklingsfärg, som kommer igen i väldigt många sammanhang.

När Albert vill bygga sin ateljé så gick de kommunala myndigheterna inte med på det. 

Däremot skulle det gå bra att bygga ett sjömärke och så blev det.
Ateljén visar vita fasader mot havet och röda mot land.

Det hände att Alberts gäster erbjöds att sova över i ateljén, men det passade inte August Strindberg, som inte klarade bruset från havet, så han gick till villan och sov där i stället.
På utkiksberget vid hamninloppet står en kanon - kallad postkanonen. Den användes förr, när posten roddes till Åland från Grisslehamn, för att varna för dåligt väder.

Från Grisslehamns hemsida:

År 1796 byggdes en optisk telegraf upp på Signalberget söder om badviken vid Albert Engströms Ateljé.

Med hjälp av telegrafen sköttes en stor del av kontakten med Finland över en motsvarande station på Signilskär i Ålands skärgård. Optiska telegrafstationer placerades så att det fanns fri sikt till nästa station. Stationerna var länkar i en kedja, där signalerna repeterades steg för steg tills meddelandet nådde slutstationen.

Det tog mindre än en halvtimme att sända ett meddelande från Stockholm till Grisslehamn – en ordonnans med hästtransport behövde ett par dagar. Den optiska telegrafen uppfanns år 1794 av friherre Edelcrantz. Hans optiska kommunikationssystem är genialt i sin enkelhet.

Det är binärt och föregångare till nutidens dataspråk! Telegrafen har tio järnluckor som öppnas och stängs växelvis i upp till 1024 olika kombinationer. Siffror och bokstäver samt mer allmänt förekommande stavelser och ord var samlade i en signaltabell med totalt 20080 olika uttryck. 

1994, på 200- årsdagen av Edelcrantz uppfinning, lät Telemuséet bygga en replika av Grisslehamns optiska telegraf på Gärdet i Stockholm.

På kvällen lyssnade vi till sångaren och 'dialektexperten' Mikael Blum, som hade en underhållande föreställning med rubriken 'Havet & vinden'.

Vi satt i trädgården mellan muséet och Kafé Kalaset (var ett brygghus på Alberts tid) på trygga corona-avstånd.

Jag åt 'gubbröra' - vad annars? En ny smakupplevelse och det blir inte sista gången!

På CD-skivan "Vad bäst jag tänkt" medverkade Mikael Blum - då betydligt yngre.

Här kan du lyssna på ett kort avsnitt, där Mikael läser ett stycke ur 'En smäll på Harö' på genuin roslagsdialekt:

Vi avslutade dagen med att checka in på Havsbaden Spa, som ligger tvärsöver Färjehamnen.

Det var en kylig kväll så det passade bra med en skön brasa i lobbyn.

Vi tog god tid på oss i den varma utomhuspoolen.
Eckerölinjens färja med bogvisiret öppet håller på att lasta. Undrar när den lägger ut?

Vid inomhuspoolen smuttade vi på en iskall och läskande jordgubbsdrink.

Vi avslutade dagen med fyra olika sorters bastu samt några omgångar i bubbelpoolen.

 Efter en stor frukostbuffé i en dåligt corona-anpassad matsal njöt vi i poolen. Samtidigt lämnade MS Eckerö Grisslehamn för en 3 timmars tur till Eckerö på Åland. 

I centrala Grisslehamn finns Postroddsmonumentet från 1996, som minner om den riksviktiga förbindelsen mellan Sverige och Finland via Åland.

Ur Wikipedia:
Redan på 1300-talet finns beskrivet hur bönderna från Väddö och Eckerö forslade folk över Ålands hav. Det skulle dröja ännu till 1600-talet innan man också insåg behovet av en organiserad postgång genom det svenska storriket. Drottning Kristina instiftade då en postreform om hur brev skulle forslas fram genom Sverige. En postväg (postlinje) gick från Stockholm som budkavle från bonde till bonde, till Grisslehamn och fortsatte över Ålands hav till Åbo och vidare österut eller i motsatt riktning. Genom denna reglering kom bönderna längs postvägen att tas ut i postväsendets tjänst enligt ett särskilt rotesystem.

Postroddtävlingen påminner om Väddö- och Eckeröbornas uppgift – att ro post och passagerare mellan Grisslehamn och Eckerö. Rutten var cirka 44 kilometer (24 sjömil) lång och postrotemännen var ofta tvungna att kämpa för livet på det stormiga havet eller mot den isande kylan året om. Särskilt riskabelt var det under så kallad menförestid då isen varken bar eller brast och postförarna fick släpa på båtarna över isen och staka sig fram genom drivis. Var isen tillräckligt stark och täckande kunde postbönderna köra med häst och släde. Under åren var det många i havspostföringen som miste livet och antalet änkor var högt i de byar som var ålagda denna uppgift. Under överfarten skyddades posten i postkaggar som dessutom flöt om de hamnade i vattnet. I november 1870 gjordes den första postresan över Ålands hav med en ångbåt, den särskilt anskaffade Postiljonen. Då havet frös till och det blev svår isvinter klarade inte ångbåten av att ta sig fram. Postbönderna fick då rycka in igen. Postböndernas skyldigheter upphörde först på den svenska sidan och fanns på ålandssidan formellt kvar till den 31 december 1910. Då tog ångbåtarna helt över.

Det traditionella postroddstävlingen mellan Grisslehamn och Eckerö skulle gått av stapeln den 13 juni i år men inställdes av väl kända orsaker.
Vi ägnade hemresedagen åt en tur på Väddö för att njuta av roslagsnaturen och ta några speciella geocachar.

Längst norrut på Singö vid Råstens udde var förr ett militärt skyddsområde. Det är numera tillgängligt för alla som vill ta sig hit för att beskåda Ålands hav. 

Det var bra för här hittade vi en cache nära det övergivna kanonvärnet.

Från bron mellan Fogdön och Singö kunde vi se sjömärket, där cachen 'Riddarskäret' finns. Det är inte ofta man kan se platsen för en cache på hela 500 meters avstånd.

Det blev att gå genom skogen dit ut. När vi läst cachebeskrivningen insåg vi att vi inte skulle kunna komma åt den. Den hade nämligen terrängfaktor 4, där 5 är den högsta.
I en av loggarna hittade vi detta foto.
Vi kunde inte logga den som hittad, men vi var mycket nöjda med att komma till den fina platsen.

Vid Nothamn finns en cache som heter 'Boudinage vid Väddö'.
Huvudbeståndsdelen i den klippan är marmor, som bildades för miljontals år sedan när kalksediment lagrades på en tropisk havsbotten. Under högt tryck omvandlades kalkstenen till marmor, som genom rörelser i jordskorpan vänts på högkant. Se fotot nedan.

Inklämt i marmorn finns boudinaget, som är en mörk fältspatporfyrisk amfibolitgång, som avsnörts till flera korvlikande bitar. 
Boudinage är det franska ordet för korv.

 För att få logga denna så kallade Earthcache, måste vi bevisa att vi varit där genom att besvara några frågor vars svar bara finns här.  

 Det fanns fler konstiga bergarter, som vi inte kände till.

Till nästa cache var det en bit att gå. Den heter 'Pegmatit vid Väddö'.

Det är också en Earthcache och ligger på Rödberget vid havet.

Mineralen i pegmatit är en mörk rökkvarts, rosa mikrolin (kalifältspat), vit albit (plagioklas), muskovit och röda granater.

Detta är stora kristaller av rosa kalifältspat, med stor plana kristallytor.

Muskovit är ett glimmerliknande mineral som förekommer i mycket tunna skivor. Beroende på hur solljuset faller in mot ytan lyser de upp som solkatter.

Här skulle vi också svara på frågor.
När vi lämnade platsen hittade jag på stigen denna tunna skiva av muskovit.

Vi avslutade besöket på Väddö genom att kalasa på en pizza i Älmsta och sedan följa navigatorns vägbeskrivning hem till Sjösa.